Låt oss göra 20-talet kul igen

Två gånger har socialdemokratin ansett sig vara nära att få socialisera landets ekonomi. Både det första och andra världskriget, med dess ransoneringar, undantagstillstånd och centralisering av statlig makt, födde drömmen bland planerarsjälar och maktmänniskor att bygga vidare på restriktionerna också efter kriget. Ambitiösa planer och utredningar togs fram om att socialisera vitala delar av näringslivet.

Det gick åt fanders båda gångerna. Till en del på grund av opinionsmässigt motstånd från de borgerliga, särskilt det planhushållningsmotstånd som organiserades efter andra världskriget och FA Hayeks inflytelserika återformulering av den klassiska liberalismen i Vägen till träldom. Men framför allt på grund av att socialdemokratin läst opinionen fel. Det folk längtade efter när krigen var över var inte fortsatta restriktioner och ransoneringar. De ville tvärtom kunna sköta sig själva och återgå till liv, frihet och strävan efter lycka.

Coronapandemin har liknats vid de båda världskrigen, särskilt i länder som utkämpat dem. Hur väl liknelsen stämmer kan diskuteras, men vi har också under denna kris sett ett uppsving för socialistiska och andra auktoritära drömmar, delvis på basis av den makt som staten visat sig kapabel att utöva. Även om det inte går så illa, kan det bli tufft nog att under kommande år få staten att släppa taget om den makt och den budget den redan skaffat sig. Såväl hyresregleringen som folkölsstyrkan är trots allt kvarlevor från det senaste världskriget, som vi fått dras med sedan dess.

Det folk längtade efter när krigen var över var inte fortsatta restriktioner och ransoneringar.

Så måste det inte bli denna gång. Kristid och dess restriktioner är också påminnelser om hur illa många sådana fungerar och hur mycket rikare och roligare livet kan vara med större frihet. Denna insikt tenderar vi annars att glömma bort i vardagens allvarsprat. Tänk hur mycket av 2010-talet vi slösat bort på att oroa oss över ett nytt 1930-tal – och hur mycket bättre vi hade kunnat ha det om vi i stället återupptäckt 1920-talet.

Det glada 20-talet, the roaring twenties, förenade nämligen så mycket av det som är önskvärt och viktigt: ett vibrerande nöjesliv, ett dynamiskt näringsliv och banbrytande tekniska och vetenskapliga framsteg. Grundförutsättningarna för allt detta finns i relativ frihet och tolerans.

Berlin blev känt för sitt nattliv, invaderat av jazzmusik och dans och som rymde såväl frigjorda kvinnor som homo- och transsexuella samt prostituerade, festerna pådrivna inte bara av alkohol utan även av kokain och andra droger. Någon passiviserande dekadens var det inte frågan om. Staden var en kittel för utveckling av film, litteratur, konst och musik, samt vetenskapligt nydanande och fritänkande vid stadens universitet, där man bland annat hittade Albert Einstein.

Stadsdelen Harlem i New York upplevde ett liknande uppsving kring nattliv och kulturellt skapande. Inte heller här var det bara jazzorkestrar och klubbliv, utan även litteratur och tidskrifter som blomstrade. Här var det främst den etniska gränsen mellan svarta och vita som överskreds, vilket också var välbehövligt.

Initialt dök ekonomin efter en illa genomtänkt penningpolitisk åtstramning när länderna återinförde guld- och silvermyntfot i sina ekonomier till de växelkurser som gällt före kriget och som alltså inte tog hänsyn till den inflation som skett. Därefter satte ekonomin fart över hela västvärlden. Industrier utvecklades snabbt kring nymodigheter som bilen, radion och kylskåpet.

Flera svenska industrier utsattes för ett hårt konkurrens- och omvandlingstryck. Järn-, stål- och verkstadsindustrin var dåligt utvecklad, mötte tysk priskonkurrens och tappade den betydande ryska marknaden efter revolutionen. Omvandlingen blev dock en styrka och under 20-talet utvecklades företag och idéer som skulle vara till stor hjälp också under 1930-talet. Bland annat SKF:s kullagertillverkning, som lyftes av den växande bilindustrin och den egna avknoppningen Volvo 1926. Samt ASEA, som genom järnvägens elektrifiering bemästrade kraftöverföring. De nya produkterna skapade också en mängd mindre företag för att driva exempelvis bensinstationer och gummifabriker, eller sälja vitvaror och radioapparater. Dessa företag drevs inte sällan av personer med arbetarbakgrund och vidgade rekryteringsbasen för företagande, trots att många sektorer såg centraliserad produktion. Även egnahemsrörelsen fick en skjuts av företag, framför allt i Småland, som utvecklade massproducerade modulhus.

1920-talet blev förvisso ett decennium som slutade med en sprucken spekulationsbubbla 1929, men den underliggande produktionen representerade ett verkligt ökat och spritt välstånd. I Sverige och övriga Norden hämtade sig ekonomin relativt snabbt från nedgången för att växa nästan lika bra som på 1920-talet, mycket tack vare de strukturomvandlingar som gjorts under 1920-talets fria och hårda konkurrens.

Sverige hade Brattrestriktioner och i Norge och Finland rådde alkoholförbud, så nöjes- och kulturlivet blev aldrig lika dynamiskt här, men film och biografer tuffade på och Stockholm pryddes med neonskyltar. Det var också en tid av spännande upptäckter och framsteg, med den första flygningen över Atlanten och öppnandet av Tutankhamuns grav som några milstenar.

I klassiskt liberala kretsar har det ofta påpekats att samhället var dynamiskt, spännande och roligt när politiken var tråkig och anonym.

I klassiskt liberala kretsar har det ofta påpekats att samhället var dynamiskt, spännande och roligt när politiken var tråkig och anonym. Det ligger en hel del i detta. USA hade presidenterna Harding och Coolidge, den förste korrupt och mest begiven på kortspel och den senare omvittnat tråkig och principfast. Ingen utmärkte sig för några större reformer och båda betackade sig för utrikespolitiska äventyr, och under Coolidge försvann ett stort budgetunderskott. Båda var dock begivna på att införa tullar för att gynna inhemsk industri, de översåg skärpt lagstiftning mot invandring som infördes i många länder, bland annat Sverige, med varningar för rasblandning och administrerade förstås det alkoholförbud som under perioden såg ett uppsving i organiserad brottslighet, smuggling och korruption av rättsväsendet.

I andra länder var det hög omsättningshastighet på regeringar i de nyblivna och oerfarna demokratierna. En del experiment på lokal och till viss del nationell nivå innebar offentligt bostadsbyggande och utbyggda kommunikationer i städerna. Men också i Norden och övriga Europa demonstrerades att ekonomi och samhällsliv kunde vara rikt, roligt och spännande även med anonyma politiker och en begränsad roll för staten – ja, så rikt, roligt och dynamiskt att det tålde en viss del av både korruption och policymisstag.

Nu är det hursomhelst 20-tal igen – och när covidkrisen dragit över är det dags att göra 20-talet roligt igen. Det finns ingen ödesbundenhet i att fortsätta utvecklingen mot en växande stat med tilltagande auktoritära och kontrollerande drömmar, som på många områden varit dominerande under hela 2000-talet.

Världen som löfte snarare än hot står inför en renässans.

Tvärtom betyder slutet på den akuta pandemin en enorm möjlighet att återupptäcka värdet av personlig och ekonomisk frihet. Vem längtar inte efter samvaro, rus och dans? Och hur nyttigt har det inte varit att påminnas om att vår trygghet inte ligger i isolering och kommandon, utan i innovation av nya vacciner, en snabbt omställd och uppskalad produktion av medicinsk utrustning och tester, och att dessa kan spridas snabbt över hela världen? Världen som löfte snarare än hot står inför en renässans. Ja, vem drömmer inte i dessa dagar om att resa igen? Så hur kan vi hjälpa världen att leva upp och bli spännande?

Flera författare har på senare år tagit sig an våra samhällens brist på dynamik, som kanske till viss del är ofrånkomlig givet den demografiska sammansättningen med allt högre andel äldre och en stor andel av kapitalet i pensionssparande med trygg och kortsiktig avkastning som mål. Det Fredrik Erixon och Björn Weigel tagit upp i sin bok The innovation illusion. Desto viktigare i sådana lägen att undvika försiktighetsprincipen som den uttolkas i EU där innovationer lastas med en högre bevisbörda än existerande alternativ, trots att de senare sällan är tryggare eller mer miljövänliga. Hårda regleringskrav är också ett hinder genom att det gynnar existerande storföretag. Hit hör även det skydd för upphovsrätt och patent som blivit alltför långtgående och historiskt alltid varit mer av ett hinder än förutsättning för innovation, vilket inte minst Matt Ridley visar i How innovation works.

Det är möjligt att undvika åtminstone de värsta klimatscenarierna.

Mycket spännande händer dock, inte minst prisfallet på energikällor som sol och vind, vilket gör att det faktiskt är möjligt att undvika åtminstone de värsta klimatscenarierna för framtiden, ett ämne som bland annat Rebecka Carlsson beskrivit väl. Också av detta skäl krävs en dynamisk ekonomi som snabbt kan globalisera framsteg i olika sektorer och delar av världen.

Ska detta ske behöver städer bli magneter för talanger och utveckling igen, inte gentrifierade sovstäder för besuttna innehavare av lägenheter som stiger i värde på grund av fortsatta massiva kreditstimulanser, eller är konstlat billiga på en reglerad hyresmarknad. De som stängs ute är nämligen precis de unga och nyinflyttade som kan få städerna att leva upp, samt det nöjesliv och de scener där möten sker och kultur utvecklas. De som stängs ute är också personer som annars skulle kunna konkurrera om och förbättra service och tjänster i en stad, exempelvis lärare och sjukvårdspersonal som behöver bo större för att de har barn. Detta har effekter på hela ekonomins funktionssätt. Här skulle förstås ett regelverk som ser restaurang- och nöjesliv mer som en tillgång än som en störning och ett hot också vara till nytta, särskilt som denna sektor redan är hårt drabbad av pandemin.

Att göra politiken tråkigare och få besuttna att betala för vad de utnyttjar är förstås ett rätt otacksamt arbete.

Att göra politiken tråkigare och mer tillbakadragen och få besuttna att betala för vad de utnyttjar är förstås ett rätt otacksamt arbete som vinner en få vänner. Finns det någon fråga som skulle kunna demonstrera nyttan av experiment och utveckling och rentav kombinera de tre frågorna innovation, attraktiva städer och ett pulserande nöjesliv? Det finns det: drogerna.

Legala droger är sannolikt den ojämförligt viktigaste åtgärd som kan vidtas för att göra städerna tryggare. Skjutningar, sprängningar och annat gängvåld är liksom rekrytering av allt yngre personer till nätverken relaterat till försäljningen av illegala droger. En legal och reglerad tillverkning och försäljning slår sannolikt inte ut hela denna marknad på en gång, men även att minska dess andel skulle ha stor betydelse för intäktsströmmar, status och arbetssätt bland gängen. Ta bara nyrekryteringen av unga. De kan fylla funktioner som kurirer och spejare, men är inte lika användbara om samma gäng går över till utpressning, rån eller nätbedrägerier. Det senare är sannolikt inte heller full kompensation för drogförsäljning till villiga köpare. Några också bland de äldre kommer att falla ifrån och färre lockas när gängledare inte har lika snygga bilar eller kläder, och även vapen kostar pengar och skulle bli färre med lägre intäkter. Plus att omkring 2000 heltidstjänster inom polisen kan omdirigeras mot riktiga brott.

Legala droger är sannolikt den ojämförligt viktigaste åtgärd som kan vidtas för att göra städerna tryggare.

Den skademinimerande effekten av att missbrukare erbjuds vård och bostad i stället för att jagas av polis och sättas i fängelse är också demonstrerad i bland annat Portugal. Vare sig legalisering eller avkriminalisering tycks ha lett till någon större ökning av bruk eller missbruk.

Lägg till detta den på grund av förbud och moralpaniker outforskade potentialen hos psykedeliska droger att behandla depressioner, missbruk och andra psykiska problem. Ett spännande forskningsfält som bara på senare år börjat öppna sig igen.

Mycket har skrivits om avkriminalisering och legalisering ur skademinimerings- och nyttoperspektiv. Allt detta är spännande och viktigt, men låt mig utöver detta addera ett rent nöjesperspektiv. Bruk, till skillnad från missbruk, av droger, sker som bekant just av detta skäl. Jag tycker i alla fall att det vore riktigt spännande att få se vilket uteliv och vilka vanor som kommer att utvecklas när fler rekreativa droger blir legala och kan säljas.

Vi är så vana vid ett restaurang- och nöjesliv dominerat av alkohol att tanken på hur andra droger skulle kunna bli en del av vad som säljs och konsumeras öppet på lokal väsentligen återstår att utveckla. Rave ger en viss inblick i hur ett nattliv utan eller med begränsat inslag av alkohol kan innebära, och att det kan gå lugnare och fredligare till än dagens alkoholindränkta helgkvällar. Men annars? Hur kommer betalningsmodellerna att se ut? Sannolikt kommer ecstasy och kokain att erbjudas på nattklubbar, men kommer det att innebära att man inte får ta med sig eget, eller blir det för mycket kontroller att hålla på en sådan regel? Vilka andra droger kommer att kombineras med nöjes- och kulturliv. Kommer man att kunna köpa LSD i samband med ett operabesök? Kommer sunkrestauranger att erbjuda en marijuanalounge där man kan få upp aptiten? Vilka andra nya och okända kombinationer kommer att uppstå? Och vilka sorters lokaler kommer att utvecklas och anpassas för att gå upp i andra sorters rus än alkoholens? Opiumhålor?

Med en liberal inställning finns möjligheter att experimentera sig fram till ett nöjesliv som passar fler och som ger trygga och glada rus.

Visst ska man vara medveten om riskerna för överkonsumtion, missbruk, exploatering och ordningsstörningar, men med en liberal inställning finns alla möjligheter att experimentera sig fram till ett nöjesliv som passar fler bättre och som ger trygga och glada rus i kombination med aktiviteter som förhöjs av upplevelsen – det är trots allt vad de flesta efterfrågar.

En annan fråga är vilka nya rekreativa droger som kommer att kunna utvecklas. Detta kommer att bli en fest för teoretiker inom juridik, politik och filosofi. De droger vi brukar idag har tagits fram utan att fråga om lov och vanligen vid sidan om lagen. Men hur ska en liberal lagstiftning kunna låta nya och förmodat bättre droger växa fram som komplement eller ersättning till de gamla och kända? Med andra ord: Vilken rätt har man att experimentera med sina egna sinnestillstånd, och vilket ansvar har den som legalt erbjuder och introducerar nya produkter med delvis okända effekter för rekreativt rus?

Med en legalisering och liberalisering av droger skulle en ny förståelse för experimenterande och entreprenörskap kunna växa fram. Detta samtidigt som vi fick ett nattliv och en upplevelsesektor som lockar människor att bo i och besöka våra städer.

Det bästa vore förstås om denna liberalisering och dess policyexperimenterande hakade i andra liknande förändringar. Visst skulle drogerna och ett vitaliserat nöjesliv vara en välkommen tröst också i ett samhälle som generellt fortsatte mot ett allt stelare näringsliv under växande statlig kontroll, gentrifierade storstäder, politiserad och förutsägbar vetenskap och varningar för det nya och okända. Men när droger och nöjen blir allt, är livet fattigt.

Vad 1920-talet visar är möjligheten att kombinera nattliv och utveckling, drogexperimenterande och nya vetenskapliga insikter, kultur och kapitalism, tillväxt och tolerans, frihet för både privatliv och näringsliv. Låt den andan och den ambitionen prägla också det nya året, och decenniet som ligger öppet därefter. Låt livet efter pandemin bli fullt av just det: liv.