Samhälle Krönika
Låt min dotter slippa kvoteringsideologin
Att lyfta fram kompetenta kvinnor som just ”kvinnor” är både förminskande och skadligt. Meriter måste väga tyngre än ytlig representativitet, skriver Alice Teodorescu Måwe.
Om några veckor fyller min lilla dotter ett år. Hon har förmånen att vara född i ett land, i en tid, där kvinnor och män är lika inför lagen – där rättigheter och skyldigheter gäller lika för alla, oavsett kön och bakgrund. I ett sådant land är möjligheterna oändliga för den som vågar gå sin egen väg, som vågar tacka ja, men också tacka nej. För den som vågar stå kvar när det blåser, som vågar lyckas och misslyckas, som vågar vara obekväm. För den som vågar välja och välja bort.
Ja, man behöver ha tur i livet, eller i vart fall inte alltför mycket otur. Men de egna livsvalen kan onekligen hjälpa turen på traven. Till min dotter kommer jag därför att säga att hon ska våga omge sig med människor som är smartare än hon själv, att hon ska våga be om råd, och våga vara svag – ty det kräver styrka och mod.
Under de kommande åren kommer jag säkert få återkomma till vikten av att skaffa sig en utbildning, att bilda sig, ta ansvar, att bygga upp ett sparkapital. Men framför allt kommer jag att betona att hon aldrig någonsin ska låta någon förminska henne genom att lyfta upp henne på grund av hennes kön. Kräv att bli tagen på allvar på grund av din kunskap och kompetens, älskade dotter!
Framför allt kommer jag att betona att min dotter aldrig någonsin ska låta sig förminskas genom att bli upplyft på grund av sitt kön.
Jag hoppas nämligen att hon ska slippa frågor om hur det känns ”att vara en ung (invandrar)tjej, för det finns väl inte så många sådana som du där på företag X?”, eller glada kommentarer när hon anländer till ett viktigt möte i stil med ”Vad bra att du kunde komma, vi behövde verkligen en ung kvinna för att kommentera ämne Y”, eller ”Skulle du vilja vara med i en panel om Z, vi har redan två män så nu behöver vi två kvinnor också!” och när svaret är att kunskapen om Z är begränsad få höra att ”det gör inte så mycket, det viktiga är att vi får till en jämn balans”. I all välmening, får man väl anta.
Läs också:
Men frågan är vad mina råd om ansträngning till syvende och sist är värda i ett samhälle som premierar representativitet på bekostnad av meritokrati? Kommer framtidens driftiga, duktiga kvinnor att, i rättvisans namn, kvoteras ut till förmån för mindre meriterade män för att de helt enkelt blivit för många på universiteten, de höga posterna, eller rentav i styrelserummen?
Eller kommer den historiska orättvisan, som höll kvinnorna borta från det offentliga rummet, att vara argument nog för att bortse från att det, i konsekvensens namn, kanske har blivit dags för ”varannan herrarnas” vid det laget?
Kommer framtidens driftiga, duktiga kvinnor att, i rättvisans namn, kvoteras ut till förmån för mindre meriterade män?
Det är omöjligt att veta. Men klart är att den diskussion som återigen blossat upp efter att Stefan Löfven (S) deklarerat sin avgång är djupt problematisk för alla kompetenta individer, oavsett kön. Påståenden som gör gällande att det nu ”är dags för en kvinna” gör mer skada än nytta eftersom de vilar på ett antagande om att ordningen behöver forceras för att ett visst utfall ska kunna uppnås. Vilket, i nämnda fall, dessutom leder till att den person som sannolikt är mest lämpad för rollen reduceras till sin könstillhörighet, helt i strid med devisen om att könet saknar betydelse.
Men, kanske någon invänder, vore inte en kvinnlig socialdemokratisk partiledare och potentiell statsminister en stor inspirationskälla för dagens alla döttrar? Inte så värst inspirerande, skulle jag hävda, för hur imponerande är det att veta att det inte var personens egenskaper, lämplighet eller visioner som fällde avgörandet?
Att Magdalena Andersson, om det blir hon, inte valdes på grund av sina meriter utan för att ”det nu var dags”? Hur respekterad kommer hon att vara av de män som inte ens fick en chans enbart på grund av sitt kön? Hur kommer det att låta om hon misslyckas? Hur kommer det att kännas för henne att veta att allt det som hon kämpat för, i form av utbildning och ansträngning, gjordes sekundärt till något som hon råkat få till skänks, som sitt kön?
Påståenden som gör gällande att det nu ”är dags för en kvinna” gör mer skada än nytta.
Det allvarliga med den alltmer spridda uppfattningen om representativitetens förträfflighet är att vi riskerar att få ett allt mer fragmenterat samhälle där människor görs till representanter för sin grupp, vilket i förlängningen leder till att grupper ställs mot varandra samtidigt som grupptillhörigheten blir viktigare än individen.
Det cementerar också en föreställning om att enbart den som härstammar från en viss grupp kan föra dess talan; vita journalister kan inte skildra svarta människors vardag, svarta skådespelare kan inte spela asiatiska roller, homosexuella inte företrädas av heterosexuella i politiken. Vad gör det med människors förmåga till empati och intresse för andra när dessa idéer blir vedertagna?
Att min dotter skulle lyftas fram på grund av sitt kön gör mig lika beklämd som det faktum att min son skulle hållas tillbaka på grund av sitt. I grunden är frågan om representativitet och kvotering djupt principiell. Den som förespråkar kvotering av kvinnor för att få bukt med den påstådda kvoteringen av män byter enbart ut en orättvisa mot en annan, en slags diskriminering mot en annan. Hur kan botemedlet mot orättvisa vara än mer av samma slags medicin?