Låt inte modernisterna förstöra Notre Dame

Notre Dame de Paris, kanske världens mest kända kyrka, klarade sig bättre ur den förödande brand som härjade den gotiska katedralen för några månader sedan än vad många befarade när de dramatiska tv-bilderna från eldsvådan kablades ut över världen i direktsändning. Branden drabbade framför allt taket, och även om också det var en kulturskatt, byggt av 13 000 ekar, planterade för mer än tusen år sedan, som gick förlorad, så klarade sig merparten av katedralens grundstruktur. Att de flesta konstskatterna, liksom orgeln och de magnifika målade fönstren, undgick att bli lågornas rov är mer eller mindre ett mirakel.

Efter branden har många märkliga och inflytelserika personer ryckt ut för att säkerställa att katedralen byggs upp på nytt. Ett antal av Frankrikes rikaste personer donerade, redan innan branden var släckt, miljardbelopp till återuppbyggnaden. Allmänheten har bidragit med många miljoner via olika insamlingar. Frankrikes president Emmanuel Macron lovade tidigt att katedralen skulle restaureras på bara fem år, en tidsplan som fått kritik från byggnadsvårdskunniga som menar att det är alltför förhastat, att en medeltida katedral tar mer tid i anspråk att återställa.

Nu tornar emellertid ett nytt hot upp sig, bortom brand och slarviga restaureringar:  modernismen. Modernismen är en estetisk överideologi som dominerat den västerländska arkitekturen under efterkrigstiden, och dess agenda är att klippa banden till det förflutna, till historien och till traditionen. Helst ska detta ske genom rivningar av den traditionella bebyggelsen för att bereda plats för modernisternas skapelser. Rörelsens överideolog, den schweiziske arkitekten Le Corbusier, illustrerade detta i sina stadsplaner för bland annat Stockholm och Paris, som till eftervärldens glädje aldrig förverkligades.

Att modernismen är en ideologi och inte en stil framgår av de dokument som dess pionjärer lämnat efter sig.

I Stockholms fall föreslog Le Corbusier på 1930-talet att hela innerstadens bebyggelse, i Gamla stan och på malmarna, skulle jämnas med marken och ersättas av fem gigantiska huskroppar, där hela den svenska huvudstadens befolkning skulle hysas. För Le Corbusier var byggnader inte kulturyttringar, utan att betrakta som ”maskiner att bo i”. Förslaget om utplånandet av Stockholms innerstad applåderades i den svenska pressen, och speglade den tidsanda som rådde under 1930-talet, efter att modernismen först introducerats i sin svenska tappning funktionalismen på Stockholmsutställningen 1930.

Att modernismen är en ideologi och inte en stil framgår av de dokument som dess pionjärer lämnat efter sig. För svenskt vidkommande handlar det framför allt om manifestet acceptera som släpptes året efter utställningen, där tidens ledande arkitekter redogör för sitt ideologiska program. Det är skrämmande läsning. Det som uppfattades som vackert eller anknöt till historien skulle bort, eftersom det var uttryck för en sentimentalitet som inte hörde hemma i det moderna samhället. Om människor inte uppskattade de nya stadsmiljöerna spelade ingen roll, de skulle ”acceptera den föreliggande verkligheten”. Det vill säga den verklighet som de modernistiska ideologerna frambesvärjde.

Den modernistiska ideologin skulle få särskilt stort inflytande just i Sverige, eftersom den plockades upp av det regerande socialdemokratiska partiet och gjordes till en central del i dess folkhemsbygge. Sverige skulle göras till världens modernaste land och detta skulle avspeglas i arkitekturen och stadsplaneringen. Från mitten av trettiotalet byggdes i princip inget annat än modernistisk arkitektur i Sverige, med ett viktigt undantag: småhusbebyggelsen. Vad gäller villor och sommarstugor, det vill säga hus där den som ska bo och verka i huset själv kan påverka dess utformning, har den traditionella arkitekturen stått sig stark. Det speglar väl hur efterfrågan ser ut; i de undersökningar som gjorts svarar ungefär tre fjärdedelar att de föredrar traditionell arkitektur. Den dominerande modernismen är således något som påtvingas människor från ovan.

I de fall de modernistiska ideologerna inte lyckats få igenom rivningar av den äldre bebyggelsen riktar de i stället in sig på att förvanska traditionella byggnader och stadsmiljöer till oigenkännlighet.

I dag är det många som sörjer de svenska stadskärnor som föll offer för rivningsvågen under efterkrigstiden. Det som finns kvar av den äldre bebyggelsen är högt efterfrågat och prisbilden därefter. Trots detta har den modernistiska ideologin behållit sitt grepp om byggandet av våra städer. Likriktningen blir uppenbar för den som granskar förslagen som inkommer till de större arkitekturtävlingarna. Den traditionella arkitektur som efterfrågas av dem som ska leva och verka i städerna lyser så gott som alltid med sin frånvaro. Det är mot denna bakgrund som många av de arkitekturrelaterade debatter som förekommit på senare år bör betraktas, till exempel den om Nobel Center på Blasieholmen i Stockholm.

I de fall de modernistiska ideologerna inte lyckats få igenom rivningar av den äldre bebyggelsen riktar de i stället in sig på att förvanska traditionella byggnader och stadsmiljöer till oigenkännlighet. Argumentet lyder då att man vill ”blanda gammalt och nytt”. Att detta är ett svepskäl framgår av reaktionerna när någon försöker göra motsvarande åt andra hållet, som det kollektiva ramaskri som utstöttes från det svenska arkitekturetablissemanget när Björn Sundeby ville bygga ett kontorshus i traditionell stil i Växjö. Det är alltså bara traditionella miljöer som får invaderas av modernism, medan modernismens miljöer ska hållas rena från traditionella uttryck.

Nu hotas också Notre Dame av en modernistisk om- och tillbyggnad. De franska myndigheterna har utlyst en internationell arkitekturtävling för att ersätta den nygotiska spiran, ritad av Egène Viollet-le-Duc i mitten av 1800-talet. Spiran uppfördes i nygotisk stil, enligt 1800-talets ideal. Detta använder nu ideologiskt motiverade modernister som förevändning att presentera det ena groteska förslaget till ny spira efter det andra. Att 1800-talsspiran inte var original från medeltiden är enligt modernisterna ett argument för att helt frångå den gotiska stilen. Många av förslagen är skrattretande och uppenbart mer avsedda att väcka uppmärksamhet än att förverkligas. Som den arkitektbyrå som föreslår en shoppinggalleria på katedralens tak, eller den svenska arkitektbyrå som tycker att man ska bygga en simbassäng på taket.

Visst kan man kritisera nygotiken för att den inte följde den ursprungliga gotikens stilregler, men att använda det som argument för att använda världens mest kända kyrka till ännu ett modernistiskt utbrott av historie- och skönhetsförakt är inte hållbart. Den brittiske arkitekten Quinlan Terry, som verkar i den klassiska traditionen och som också skrivit utförligt i ämnet, postade på sin Facebooksida en bild på Notre Dame krönt av en gigantisk fallosliknande glasskapelse och budskapet att om han vann tävlingen skulle han återställa Egène Viollet-le-Ducs spira exakt som den var. Låt oss hoppas att de franska myndigheterna inte lägger sig lika platt för modernismens demagoger som de svenska brukar göra. Europa har redan ett överskott på modernismens skapelser, men bara en Notre Dame.