Låt inte Miljöpartiet göra Swedavia till sin megafon

En av många nackdelar med statligt ägda bolag är att det är svårt för politiker att motstå frestelsen att använda bolagen till annat än de är avsedda för, till exempel politisk propaganda. Det mest välkända svenska exemplet på detta är Systembolaget, som utöver att sälja alkohol också lägger avsevärda resurser på att tillrättavisa oss om att vi borde dricka mindre, samt på att propagera för den rådande svenska alkoholpolitiken.

Nu vill vice statsminister Isabella Lövin (MP) att helstatliga Swedavia, som driver landets största flygplatser, på liknande sätt skall åläggas propagandauppgifter i miljöpartistisk anda, genom att uppmana människor att inte flyga. Samtidigt som man inom affärsmässiga ramar skall ombesörja infrastrukturen kring svenskarnas flygresor vill språkröret även att bolaget åläggs att ge oss dåligt samvete för att vi flyger.

Att döma av den senaste tidens opinionsmätningar är det väldigt få svenskar som är särskilt sugna på att dela denna framtid med Lövin.

Lövin anser att Swedavia skall tillse att vi inte ”backar in i framtiden”. Man får anta att det är den miljöpartistiska framtidsvisionen som åsyftas. Att döma av den senaste tidens opinionsmätningar är det väldigt få svenskar som är särskilt sugna på att dela denna framtid med Lövin, vare sig de backat eller kastats huvudstupa in i den. Tvärtom visar Swedavias egna beräkningar att svenskarna kommer att vilja flyga ännu mer i framtiden, för 2040 prognostiseras dubbelt så mycket flygresande som i dag, och företaget projekterar för omfattande utbyggnad av anläggningarna.

Det är lätt att förstå Lövins och Miljöpartiets desperation. Efter en mandatperiod i regeringsställning har de gett väljarna möjlighet att känna av partiets politik in på bara skinnet. Det verkar inte ha gett mersmak. Ställda inför sin förestående utradering tycks de gröna ha bestämt sig för att dra så många av oss andra med sig i fallet. På kort tid har en rad destruktiva och impopulära förslag lanserats.

Efter en mandatperiod i regeringsställning har de gett väljarna möjlighet att känna av partiets politik in på bara skinnet.

Den nyss genomdrivna flygskatten är ett sådant som kommer att slå mot hårt arbetande familjers möjligheter till utlandssemestrar, men knappast drabba flygpendlande före detta miljöpartistiska statsråd, som Maria Wetterstrand, eller Grön Ungdoms nuvarande ordförande Hanna Lidström, som unnade sig en skön semestervecka på Kap Verde, samtidigt som hon propagerat för att andra ska sluta flyga.

När hon kritiserades för denna dubbelmoral fällde hon de bevingade orden ”Ja, jag tänkte på det, sen kom jag på att det här handlar inte om Hanna Lidströms liv utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över. Sen vilade jag en vecka i solen.”

Antagligen är det samma nedlåtande syn som ligger bakom förslaget om så kallade ”miljözoner” i städerna, där vissa typer av bilar skall vara förbjudna. Primärt handlar det om dieselbilar, vilka är de vanligaste bland landsbygdens befolkning, och bilar som är äldre än tio år gamla. Politiker och andra som har råd att byta bil ofta drabbas inte, däremot får de som inte haft råd se sig utestängda från städerna och dessutom se sina möjligheter att byta till en nyare och miljövänligare bil försvinna, i och med att andrahandsvärdet på deras nuvarande försvinner.

Det tycks som att Miljöpartiet avser att lämna den politiska scenen i en skur av meningslös symbolpolitik som kommer att få de välbeställda i innerstaden att känna samvetet lätta, samtidigt som det drabbar de som har små marginaler. Låt oss hoppas att de föreslagna propagandaaffischerna på Swedavias anläggningar kommer att fungera som ett slags minnesplaketter över ett parti som få kommer att sakna.