Låt inte konkurrensen spåra ur
Förargade över EU-kommissionens beslut att stoppa en sammanslagning mellan två tågföretag vill Frankrike och Tyskland skriva om EU:s gemensamma konkurrensregler. Det skulle få förödande konsekvenser för konsumenter och rasera den ekonomiska öppenhet som EU bygger på.
På samma sätt som fysisk aktivitet är en förutsättning för hälsa är konkurrens stärkande för företag. Med få eller inga konkurrenter finns nämligen inte samma drivkrafter att försöka erbjuda nya och bättre produkter till lägre pris. Konkurrens är därför som motion för marknader; utan den förtvinar en ekonomi. Därför är det kommande slaget om EU:s konkurrenslagstiftning så oroväckande. Får stora länder som Frankrike och Tyskland som de vill riskerar de att ge hela EU en ekonomisk hjärtinfarkt.
Det hela började när EU-kommissionen stoppade en sammanslagning av franska Alstom och tyska Siemens. Tillsammans hade Alstom-Siemens blivit tre gånger så stora som närmaste konkurrent och därmed totalt dominerat marknaden för tillverkning av snabbtåg och signalsystem i EU. Det i sin tur hade lett till högre priser för både tågoperatörer och resenärer. Eftersom EU:s gemensamma konkurrenslagstiftning i första hand ska skydda konsumenter, inte företag, valde EU-kommissionen att blockera Alstom-Siemens-fusionen.
Frankrike och Tyskand kontrade med ett gemensamt manifest om ”industripolitik för det 21:a århundradet”, en paroll som ekar av dirigisme och statliga ingrepp i ekonomin. Där föreslår de att Europeiska rådet, som består av EU:s regeringschefer, ska kunna lägga in sitt veto mot kommissionens beslut i vissa konkurrensfall. De franska och tyska regeringarna verkar inte bekymrade över att konsumenter skulle få det sämre eller att konkurrenslagstiftningen skulle politiseras. De understryker i stället att det behövs europeiska storföretag som kan konkurrera med amerikanska och kinesiska motsvarigheter, så kallade ”industrial champions”. Med mindre strikta konkurrensregler skulle europeiska företag lättare kunna gå ihop och uppnå stordriftsfördelar, enligt det fransk-tyska resonemanget.
I det här fallet hävdade Frankrike och Tyskland att Alstom-Siemens hade varit en dvärg jämfört med den kinesiska jätten CRRC. Bortser man från CRRC:s kinesiska hemmamarknad har Alstom och Siemens dock tre gånger så stor omsättning internationellt. Dessutom påpekade EU:s konkurrenskommissionär Margrethe Vestager att CRRC ”bokstavligt talat inte har någon närvaro” på EU:s inre marknad. Problemet är alltså inte att den europeiska marknaden är för öppen, utan att den kinesiska är stängd.
Nu när Storbritannien är på väg att lämna unionen finns inte längre en tung marknadsliberal motvikt till den fransk-tyska axeln.
Risken med uppluckrade konkurrensregler är att det uppstår nya europeiska Frankenstein-företag som inte gör några andra än affärsjurister lyckliga. Så kallade horisontella sammanslagningar – där två företag i samma industri går ihop, som i fallet Alstom-Siemens – innebär nästan alltid mindre innovation, sämre utbud och högre priser för konsumenter. Det är precis det som EU:s inre marknad med dess konkurrensregler ska förebygga. Att Frankrike och Tyskland nu vill lägga i backen och skydda europeiska företag från utländsk konkurrens, till exempel genom fördelar i offentliga upphandlingar, strider mot den ekonomiska öppenhet som varit grunden för hela EU-projektet och Europas välståndsutveckling sedan andra världskriget.
Att Frankrike och Tyskland går så hårt fram med sina förslag för en ny industripolitik visar också att maktbalansen inom EU håller på att skifta. Nu när Storbritannien är på väg att lämna unionen finns inte längre en tung marknadsliberal motvikt till den fransk-tyska axeln.
För att bilda en ny frihandelsvänlig front har åtta länder, inklusive Sverige men med Nederländerna i spetsen, gått samman i en grupp som kallas Nya Hansan. Denna allians är just nu EU:s största hopp. Hittills har samarbetet dock varit avgränsat till några få områden, till exempel reformer av eurozonen. Nu måste samarbetet breddas till fler områden och länder för att visa vägen mot ett EU byggt på öppenhet både internt och mot omvärlden. Unken industripolitik inriktad på statligt handplockade företag och sektorer är inte ett framtidsrecept.
Snarare borde unionens största gemensamma tillgång, den inre marknaden, utvecklas för att fullt ut omfatta tjänster och data. Med en mer integrerad marknad fri från lapptäcken av nationella särkrav skulle EU ha alla förutsättningar att ligga i den tekniska utvecklingens framkant. Två EU-baserade företag, Ericsson och Nokia, hör till exempel till världens tre största tillverkare av 5G-utrustning, en teknik som kommer att göra allt fler föremål uppkopplade och samkörda. En riktig industripolitik för det 21:a århundradet skulle därför kunna bestå av samarbeten som det mellan Telia, Ericsson och Volvo Construction Equipment för att underlätta industrins användning av den nya 5G-tekniken.
Det är sådana samarbeten, inte nya kolosser, som kommer att vara framtidens ”industrial champions”. Det måste den svenska regeringen tillsammans med de andra länderna i Nya Hansan övertyga resten av EU om innan unionen vandrar in i ett debacle större än den sociala pelaren.