Samhälle Krönika
Låt föräldraförsäkringen vara fri
Politiker kommer ständigt med nya anledningar att kvotera dagarna i föräldraförsäkringen. I stället borde småbarnsföräldrar få bestämma själva och all öronmärkning av föräldradagar slopas, skriver Alice Teodorescu Måwe.
”Fler utrikesfödda kvinnor ska arbeta – regeringen vill styra fler föräldradagar” löd rubriken på SVT:s nyhet om att regeringen vill viga 90 dagar åt vardera förälder också på grundnivån i föräldraförsäkringen. Enligt regeringen, med socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) i spetsen, utgör ”dagens regler i föräldraförsäkringen en segregationsfälla för kvinnor. Så kan vi inte ha det, vi måste göra det som krävs för att få nyanlända kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden”.
Att regeringen vill göra ”det som krävs” för att få nyanlända kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden är en lovvärd ambition. Det råder inga tvivel om det problematiska i att en stor andel utrikes födda kvinnor står utanför arbetsmarknaden med långtgående ekonomiska konsekvenser för dem själva, liksom höga samhällskostnader, som följd. I många fall arbetar inte heller mannen i dessa familjer, eller i vart fall inte i tillräckligt hög utsträckning för att räknas som självförsörjande, vilket resulterar i att familjen som helhet är helt beroende av stöd från det offentliga.
Därtill går många av barnen i dessa familjer inte i förskola förrän sent upp i åldrarna, om alls, vilket påverkar deras möjlighet att lära sig svenska språket. Det senare inverkar inte sällan menligt på den långsiktiga integrationsförmågan, då mötet med det svenska samhället senareläggs till skolstarten.
Det finns många relevanta anledningar till varför nyanlända kvinnors arbetsmarknadsetablering behöver påskyndas
Det finns med andra ord många relevanta anledningar till varför nyanlända kvinnors arbetsmarknadsetablering behöver påskyndas. Men att det per automatik skulle leda till att föräldradagarna ska styras, för samtliga föräldrar i den berörda gruppen som antas uppgå till omkring 70 000 personer, saknar logik. Rimligare vore att sammankoppla rätten till föräldrapenning med en generell kvalificering, via arbete, till välfärdssystemet.
Enligt nuvarande ordning är 90 dagar på sjukpenninggrundande nivå redan vikta per förälder vilket innebär maximalt 1 012 kronor per dag i föräldrapenning. Regeringens förslag skulle alltså innebära att också de föräldrar som har låg eller ingen inkomst och som får ersättning på grundnivå, vilket ger 250 kronor per dag, skulle omfattas av 90-dagars regeln. Det är fel väg att gå. I stället borde all öronmärkning, också på grundnivå, tas bort för alla föräldrar i syfte att underlätta livspusslen.
Läs också:
Föräldraförsäkringen är knuten till barnet för att barnet ska kunna tas om hand av sina föräldrar, oavsett familjens ekonomiska situation. Det är ett privilegium för både förälder och barn, och som varje familj själv borde kunna disponera fritt utifrån behov av flexibilitet och skilda förutsättningar.
Politikerna har alltmer klåfingrigt börjat kringskära just möjligheten att bestämma över föräldraledighetens utformning utifrån allehanda politiska mål
Dessvärre har politikerna alltmer klåfingrigt börjat kringskära just möjligheten att bestämma över föräldraledighetens utformning utifrån allehanda politiska mål; tidigare för att öka jämställdheten i uttaget, nu för att bryta ”segregationsfällan”.
Resultatet är långtifrån entydigt. Å ena sidan har andelen pappor som tar ut inga eller enbart få dagar med föräldrapenning minskat över tid. Å andra sidan visar en ny rapport från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) att vart tredje barn som föddes år 2017 har en pappa som var hemma mindre än 30 dagar med föräldrapenning under barnets första två levnadsår. Det innebär att många av de öronmärkta dagarna antingen riskerar att brinna inne, samtidigt som barnet inte tillbringar tid med sin pappa, eller att mamman väljer att stanna hemma längre utan ersättning. En ordning som samtliga parter således förlorar på.
De ständiga försöken från allehanda kvoteringsprussiluskor att konkurrera om vem som kan vara sämst på att erbjuda småbarnsfamiljerna valfrihet, och bäst på att tvinga fram statistisk jämställdhet, sänder en högst olycklig signal till medborgarna.
Först ger lagstiftaren människor möjlighet att välja hur de vill fördela sina dagar för att sedan, när valen väl är gjorda och utfallet inte stämde överens med de politiska ambitionerna, hitta på nya åtgärder som i praktiken gör de initiala valmöjligheterna allt mer begränsade.
Kvotering, öronmärkning, eller vilken eufemism man nu väljer för att beskriva tvånget, kan aldrig vara det liberala svaret. Moderaterna och Liberalerna bör därför inte omfamna Socialdemokraternas förslag, utan i stället påminna regeringen om att människor är olika, vilket innebär att de också kommer att välja olika, varför utfallet naturligen också kommer att se olika ut. Det gäller också i föräldraförsäkringen.