Under sommaren har jag hamnat i en riktig Lars Gustafsson-period. Gustafsson har skrivit skönlitterära klassiker som Tennisspelarna (1977) och En kakelsättares eftermiddag (1991), och essäer likt Offentligheter som förändrats, där det så ofta refererade begreppet problemformuleringsprivilegiet introduceras. Essäerna har utgjort självklara referenspunkter för en hel generation av liberaler. Gustafssons skönlitterära verk har däremot sällan uppmärksammats i den politiska och ideologiska debatten, trots att många av dem är fyllda med liberala idéer och perspektiv på samhället. 

Jag har under en tid funderat allt mer på skönlitteraturen som politiskt medium. Det händer något speciellt med idéer när de får ta plats i fiktiva världar. I mer raka kommunikationsakter, som ledartexter, avhandlingar eller essäer likt denna, läggs idéer och argument fram i tydliga röda trådar. En del motstridiga perspektiv och infallsvinklar skalas bort i kommunikationens och retorikens namn. Men i skönlitteraturen är det annorlunda. Där gestaltas idéer i form av platser, händelseförlopp och romanfigurers utveckling. Fiktionen lyfter ofta fram de paradoxer och motstridigheter som finns i idéer och politiska perspektiv, exempelvis när en huvudperson ställs inför svåra val. I skönlitteraturen kan vi med andra ord se vad som händer med idéer när de tar plats i världen och praktiseras av människor. Det kan göra att idéerna där blir mer verkliga och nyanserade.

Gustafssons författarskap är ett exempel på det. I hans politiska essäer presenteras en rad klassiskt liberala idéer. I Utopi, klinik och lägerstat (1981) beskrivs faran med utopiskt tänkande, och den samhälleliga komplexitet som gör stora planerande politiska projekt omöjliga. För liberalism (1981) beskriver den känsla av maktlöshet som statlig centralism skapar, och hur det mystiska och oöverblickbara i människans liv är kärnan i en liberal människosyn. Det är läsvärda essäer där Gustafsson för fram idéerna med tydlighet och litterär finess. Framförallt är de intressanta att beakta utifrån sin historiska kontext i form av 1970- och 80-talets ökande byråkratisering och expanderande statsmakt. Gustafsson var under perioden en av få kulturpersonligheter som ifrågasatte den socialdemokratiska synen på samhället och människan. Han hade därmed stor betydelse för att de liberala perspektiven fick genomslag i den svenska debatten.

Det är i Gustafssons skönlitterära verk som hans politiska tänkande blir verkligt intressant.

Men det är samtidigt långt ifrån originella idéer. De har lagts fram flera gånger under 1900-talets liberala idéhistoria, också mer utförligt och med en stabilare teoretisk grund av exempelvis Friedrich Hayek och Isaiah Berlin. Det är istället i Gustafssons skönlitterära verk som hans politiska tänkande blir verkligt intressant. Där blir idéerna just mer verkliga och unika.

Det kanske mest utpräglade politiska Gustafsson skrev i skönlitterär form är romansviten Sprickorna i muren. Genom fem romaner, skrivna mellan 1971-1978, skildras fem personer som heter Lars, med samma bakgrund och födelsedag som Gustafsson själv. De lever dock i vuxen ålder helt olika liv. Det är fem olika perspektiv på samma tid, 1960-talets slut och 1970-talets början. 

Den första romanen Herr Gustafsson själv beskriver bland annat, i autofiktiv form, författarens syn på demonstrationerna runt 68-rörelsen och de idémässiga perspektiv den medförde. Där finns lättnaden över att lögnen om den neutrala staten, över samförståndet och korporativismen, avslöjades för vad den egentligen var – en maktutövning över den enskilde och dennes drömmar. Det politiska språket, maktens språk, började avtäckas och avslöjade avståndet mellan begreppen och den verklighet de skulle beskriva. Men där finns också sorgen över att tidpunkten enbart var ett titthål in i en dröm om ett annat samhälle. Trots att sprickorna i den börjat framträda skulle muren – byråkratin, planerna, korporationerna och korruptionen – fortsatt stå stadig. Det är här det mantra som återkommer genom hela sviten etableras. ”Vi börjar om igen.” Vi ger oss inte:

Jag börjar om igen. Vi ger oss inte. Jag försöker tala om min tid och finner plötsligt inget annat än mina egna flyktdrömmar och fantasier, jag försöker tala om min skräck och finner bara de privata dagdrömmar med vilka vi alla försöker undgå skräcken. Då hör ju dagdrömmen till oss alla, den är lika offentlig som Aftonbladets ledarspalt och sista börsnotering. För är inte skräcken också en valuta. Har inte flykten också den sin politik?  Ja så är det.  Lögnerna godtar vi. Drömmarna förnekar vi. Vi börjar om igen.

I Yllet, svitens andra roman, står en annan Lars i centrum: Lars Herdin. Hans vardag ligger långt ifrån de bokmässor och förlagskorridorer som utgör bakgrunden i Herr Gustafsson själv. Herdin var i sin ungdom en lovande matematikstudent i Uppsala, men finner sig i vuxen ålder inte på ett universitet där han expanderar matematikens gränser, utan som högstadielärare på en skola i landsbygdsorten Trummelsberg i norra Västmanland. Han lever ett inrutat, fastfruset liv, fullt medveten om att han inte realiserat sin potential. Herdin har planerat sitt självmord till den 1 oktober 1970. 

Men sedan upptäcker han en elev, också vid namn Lars: ett extraordinärt matematiskt geni. Det väcker något inom Herdin, en tanke om att guida pojken ut ur den grå kvävande tillvaron. Han börjar ge Lars privatlektioner i hopp om att han ska kunna uppleva det Herdin inte fick. 

Yllet är i mångt och mycket en brutal uppgörelse med centralismen och tidens socialdemokratiska skolsystem. Det är en skildring över hur de stora industriplanerna drabbade orter som Trummelsberg där människor låstes fast. Det offentliga skolsystemet, som enligt de stora politiska orden skulle erbjuda möjligheter, gjorde det motsatta när det sökte formade människor till goda arbetare som skulle stanna kvar på orten. I systemet fanns inget utrymme för individualitet och utveckling, det var bara en arbetsmarknadsåtgärd för att myndigheterna skulle kunna presentera goda sysselsättningssiffror: 

Lars Herdin är ingen lärare. Han hade gärna velat vara det men han är det inte. Han är en välavlönad väktare i ett halvarktiskt interneringsinstitut för improduktiv arbetskraft i de lägsta åldrarna. Han vet det. Han kan inte göra mycket åt det. 

Den kanske intressanta, och dystraste, delen av boken är skildringen av vad Herdins lektioner gör med det unga matematiska geniet. När den unga Lars introduceras till svåra matematiska problem, börjar kunna se matematikens vidder och sin egen potential, inser han också något om sin tillvaro: 

– Du skulle inte ha börjat ge honom lektioner, sade pappan. Jag vet att du menade väl. Men det var inte bra, tro mig. – Menar du att det steg honom åt huvudet på något sätt? – Nej. Tvärtom. Han började tycka att det var värdelöst.  –  Hur då värdelöst? Pappan stod alldeles stilla framför den oljefläckade arbetsbänken. Själva ansiktet låg i skugga. Han såg gammal och krökt ut. Istället för att svara gjorde han en hjälplös gest omkring sig, samtidigt som han tog upp någon tappad skruv från golvet. Om jag förstod honom rätt ville han säga: Allt det här.  

Den kanske mest underhållande delen i Sprickorna i muren är Familjefesten. Där återvänder byråkraten Lars Troäng hem för första gången på många år, för ett släktbröllop på den västmanländska landsbygden. Han har precis varit en av huvudpersonerna i en av landets största politiska skandaler i modern tid. Troäng arbetade som ledande tjänstemän i det så kallade Planeringsdepartementet. Arbetsuppgiften var enkel – att försöka planera framtiden med ständigt ökande tillväxt som mål. Industrier skulle flyttas, arbetare utbildas och branscher ställas om. 

Det är lite som om Franz Kafka och Friedrich Hayek skrivit en roman tillsammans.

Troäng verkar i en tid när något tycks förändras i svensk statsförvaltning. Borta är det gamla fyrkantiga, men goda, idealet om att en myndighet när den behövs ska sköta sitt uppdrag effektivt för att sedan vara passiv. Nu börjar den offentliga byråkratin ta över allt större delar av det ekonomiska livet. Den börjar behandla medborgarna som kunder — nya tjänster ska erbjudas och nya marknadsandelar erövras. 

Troäng får plötsligt i uppdrag att leda den hemliga kommissionen KSM – Kommissionen för speciella miljöproblem – vars uppgift är att förutse miljökatastrofer. Det handlar dock inte bara om krisberedskap utan också om att försöka förutse och planera människors moraliska reaktion på kriser. Kommissionen har med andra ord även ett styrande moraliskt uppdrag. Under bröllopsfesten tänker Troäng tillbaka på sin resa genom byråkratins korridorer där tjänstemännen ständigt söker utökade befogenheter i krisens namn, och där ansvarsutkrävandet är lite, näst intill obefintligt. Det är lite som om Franz Kafka och Friedrich Hayek skrivit en roman tillsammans. 

***

Sprickorna i muren behandlar olika perspektiv på samma tid. Men en gemensam nämnare bland de fem romanerna, även i Sigismund och En biodlares död, är att de alla på olika sätt gestaltar det Gustafsson ansåg vara den värsta formen av ofrihet: att det inte spelar någon roll vad du säger eller vad du gör, att dina handlingar inte har någon effekt. I Sprickorna i muren syns tanken tydligast i Yllet, men den utgör även en av de centrala byggstenarna i den första romanen Gustafsson skrev efter sin stora svit – Sorgemusik för frimurare. 

Boken följer tre personer som utgjorde en vänskapstrio som studenter i 1950-talets Uppsala. Där finns Jan, då en lovande poet som senare flydde det svenska litterära klimatet och nu, under 1980-talets början, arbetar som turistguide i Senegal. Han har inte skrivit något på drygt ett decennium. Hans dåtida kärlek Ann-Marie, som under ungdomstiden var operasångerska med stor potential, jobbar nu på stadsteatern i Göteborg. Teaterchefen med socialdemokratisk bakgrund ser enbart kultur som något fult, något som ska avslöjas för att avtäcka den bakomliggande idiotin. Det enda hon får sjunga är biroller i statssubventionerade föreställningar. Jans rival Hans, då doktorand i fysik, jobbar som professor i Massachusetts, och ägnar större delen av sin tid åt att resa runt för att förgäves försöka förklara det omöjliga i de teknokratiska kärnkraftsdrömmar som finns i Europa. De hemsöks alla av sin ungdom, av sin egen potential och de drömmar som de en gång hade. I dag lever de i en grå tillvaro av medelmåttighet.  

Det är en ram som går att känna igen i stora delar av Gustafssons senare författarskap. Hans karaktärer blickar tillbaka mot det som en gång var, ofta en studenttid i Uppsala där de och deras vänner hade stora framtidsutsikter inom akademin eller skrivandet. Men i vuxen ålder har något hänt, drömmarna förblev just drömmar, och de där trådarna man som ung försöker spåra in i sin egen framtid ledde enbart till en intetsägande grå tillvaro. 

Det var just det kvävande, odynamiska samhället som var målet för stora delar av Gustafssons samhällskritik. I För liberalism beskriver han hur ett sådant samhälle var det största hotet mot liberala ideal. Enligt Gustafsson var liberalismens grundsten sökandet efter en särskild sorts människa: 

…en som växer. Utvecklar sina latenta möjligheter. Som är i stånd att erbjuda omvärlden överraskningar. Det finns många sätt att uttrycka detta, och inget av dem utmärker sig genom särskilt mycket klarhet, ty själva finessen i detta människobegrepp ligger i att människan inte kan kartläggas. Tider av absolutism… utmärker sig genom en djup övertygelse om att veta vad en människa är. Då grundläggs kliniken och cellfängelset och de psykiatriska sjukdomsbegreppen får skarpa konturer. I tider av pluralism tenderar människans bild att bli diffus och överraskande igen. 

Gustafsson beskriver hur det var denna absolutism, 1970-talets växande offentliga sektor och den maktlöshet människor kände inför den, som hans tids nya liberalism – det som i dag kallas nyliberalism – växte fram för att motverka. Grunden i den nya liberalismen var inte att göra den ekonomiska kakan större eller, som dess kritiker menade, att några skulle kunna roffa åt sig mer. Grunden var att motverka den ofrihet som gestaltas i Sprickorna i muren och Sorgemusik för frimurare.

Det finns sprickor i muren som visar på att något annat är möjligt.

Om det är något liberaler i dag bör hämta från Lars Gustafsson så är det just denna tanke. Liberalismen anklagas fortfarande för att enbart centreras runt ekonomi, och skydda den starkes rätt att roffa åt sig mer. Många av dagens liberaler har även en tendens att fastna i de ekonomiska argumenten och glömma bort det grundläggande ethos som finns bakom förslag om skattesänkningar och avregleringar. Det ethoset går att finna hos Gustafsson. Liberalismen handlar om att ta bort hindren för människor och göra det möjligt för dem att växa. Att göra så att de trådar som man som ung drömskt spårar in i framtiden faktiskt kan bli verklighet. Med andra ord, att det människor gör och säger faktiskt ger avtryck.

Trots att många av Gustafssons politiska romaner är dystra finns där även spår av hoppfullhet. Det finns hos många av hans karaktärer en önskan och ett hopp om att ett annat samhälle kan vara möjligt. Det är en tanke som bör vara evigt aktuell inom den politiska sfären. Framförallt för liberaler. Ibland kan det rådande samhället och politiska systemet te sig näst intill naturgivet. Det är inte så konstigt. Människan tenderar att se den kontext hon verkar i som det normala och etablerade. Som följd tenderar politiken allt för ofta fastna i det kortsiktiga och pragmatiska, i ett slags ständigt utvecklande av status quo medan radikaliteten och de långsiktiga perspektiven förbises. 

Men det finns alltid sprickor i muren som visar på att något annat är möjligt. Det är viktigt att ha i åtanke i en tid när den offentliga maktutövningen växer, och även borgerliga politiker ropar efter större befogenheter till staten. 

Vi börjar om igen. Vi ger oss inte.