Jag har socialdemokratiska vänner som fortfarande fnysande säger ”kommunistjävlarna” om Vänsterpartiet; som hyser ett direkt hat mot den trotskistiska meningsriktningen och odlar ett blint förakt inför vänsterpopulistiska änglakörer som vill vara alla goda gåvors givare.

Det här sättet att uttrycka sig är i hög grad ett arv från förr, som reproduceras in i våra dagar. Även socialdemokrater som aldrig sett eller hört en riktig stalinist använder gärna uttrycket som ett nedsättande epitet, antingen på frikostiga vänsterpartister eller alltför radikala rörelsekamrater.

Vill vi ta till det riktigt breda perspektivet på detta skulle vi kunna börja i vilket uppror som helst, kanske hos Engelbrekt, Dacke eller 1809 års omvälvningar. Vid varje tillfälle har det funnits olika idéer om bäst tillvägagångssättet. Ska vi skoningslöst gripa makten, eller ska vi gradvis skruva om utvecklingen? 

Vi kan betrakta socialdemokratins historia som en kamp mellan ”demokratisk socialism” och ”radikal socialism”. Men också betona att motsvarigheten till denna klyfta återkommer gång på gång i rörelser som vill omdana samhället i grunden.

***

Hjalmar Branting höll i Gävle 1886 vad som brukar betraktas som socialdemokratins ”programtal” och där ett par viktiga utgångspunkter för arbetarrörelsen mejslades ut:

För det första skulle den fackliga och politiska inriktningen vara sammanhållen, ”gå hand i hand och gemensamt arbeta för det stora målet: arbetarklassens fullständiga frigörelse”. Det är ur denna riktlinje som en socialdemokratisk partiordförande alltid har ”håll ihop rörelsen” som målsättning. Detta förklarar exempelvis varför partiet ibland driver frågor som inte ligger det alltför varmt om hjärtat, med löntagarfonderna som ett bra exempel, av den enkla anledningen att ”LO vill att vi ska …”

Den andra punkten Branting slog fast, och som är mest intressant för denna artikel, är att socialdemokratins strävan att frigöra arbetarklassen skulle åstadkommas med fredliga medel. Det var en radikal samhällsförändring som eftersträvades, socialism om vi så vill, men denna fredliga väg förutsatte att det blev möjligt att gå den vägen. Läs: Genomför allmän och lika rösträtt, så kommer socialdemokratin att gå den vägen. Om inte, kommer arbetarklassen att ta till revolutionärt våld, vare sig vi vill det eller inte.

Eller i Brantings språkdräkt, ofta citerad i olika socialdemokratiska grundkurser i partihistoria: ”Allmän rösträtt är således priset, för vilket bourgeoisien kan få köpa sig avveckling medelst administrationen, istället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol.”

Således. Med hjälp av rösträtt och sammanhållen facklig politisk rörelse, kan socialismen genomföras fredligt. Det kräver ett disciplinerat uppträde från arbetarrörelsen. Och borgarklassen kan erbjudas att lämna över makten under fredliga former. Annars…

Mot den demokratiska socialismen stod en annan, mer radikal och framfusig, den som ofta förknippas med Hinke Bergegrens berömda ord på partikongressen 1891:

Här talas vidt och bredt om sådana struntsaker som allmän rösträtt. Det duger ej längre att använda samma taktik som hittills; vi måste tillgripa andra medel. Vi måste förbereda oss för att tillgripa internationell allmän strejk, men ej för att genomdrifva sådana småreformer som allmän rösträtt. Hvarför vara så rädda för revolutioner och våld, när vi ändå måste tillgripa våldet som medel att genomdrifva våra fordringar?

Nej, låt oss reflektera öfver och öfverlägga om hvad slags våld vi måste tillgripa samt lära arbetarna tillverka och nyttja både dynamit och dolk. För min del anser jag småmord vara alldeles utmärkta, och attentat sätta skräck i de härskande i samhället. Vi skola ingjuta det gift, som heter hat, så att vi bli mogna för hvilket våld som hälst.

Denna linje, som betraktades som ”anarkistisk”, avvisades av kongressen. Ett skäl till återhållsamheten var att fackföreningarnas företrädare oroades för att en alltför radikal framfart kunde äventyra medlemsantalet, vilket är viktigt för att förstå svensk arbetarrörelse och en ständigt närvarande begränsning för de mer radikala. Ett annat skäl till varför den mer revolutionära vägen avvisades var mer taktisk – en alltför stark betoning på det revolutionära – och socialistiska budskapet – kunde skrämma bort andra politiska inriktningars stöd till kravet på allmän och lika rösträtt.

Socialdemokratins val av hållning hade således en enkel strategisk förklaring: Det gällde att inte, genom strejker och andra aktioner med alltför brutal socialistisk agitation, minska det folkliga trycket bakom det strategiska målet – att hela folket fick rätt att delta i tillsättandet av riksdag och regering. När väl det målet är uppnått, då kan nästa steg tas.

I socialdemokratisk tankevärld är nämligen vägen till det socialistiska samhället uppdelat i tre steg. Först politisk demokrati, sedan social demokrati, därefter det tredje steget: ekonomisk demokrati.

Det är också här som kommunister har haft sina invändningar mot den demokratiska socialismen. Den riskerar att korrumperas och fastna i administration av den kapitalistiska ordningen. De radikala socialisterna har menat att den demokratiska socialismen försöker rida den kapitalistiska tigern – och det kommer att sluta med att de hamnar i tigerns mage.

***

I socialdemokratins begynnelse var de olika hållningarna länge inneboende i samma parti. De mest kända etiketterna kommer från den ryska socialdemokratin, mellan ”bolsjeviker” och ”mensjeviker”, där den ena falangen, ledd av Lenin, kom att ta makten med en palatskupp, medan de andra, mer heterogena gruppen, förordade en mer försiktig hållning.

Samma år som den ryska revolutionen ägde rum hade också svensk socialdemokrati splittrats i två partier – där utbrytningen våren 1917 ursprungligen var ett vänstersocialistiskt parti, som så småningom kom att bli SKP, Sveriges Kommunistiska Parti, sedermera Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), i våra dagar Vänsterpartiet.

Därmed kom också mycket av konflikten mellan de radikala och demokratiska socialisterna att utkämpas mellan två partier, och det direkta slaget utkämpas inom fackföreningsrörelsen. För det socialdemokratiska partiet blev det centralt att inte släppa fackligt utrymme till de radikala. För socialdemokraterna blev fackföreningarna ett slagfält mot kommunismen, för att använda Tage Erlanders formuleringar på femtiotalet.

Denna historia kan sammanfattas lite lätt tillyxat:

Socialdemokratin lyckas för det första jämka fackföreningsrörelsens intressen till storindustrins, genom framför allt Saltjöbadsavtalet 1938. Det var ett avtal som sökte hitta fredliga former för striden på arbetsmarknaden. I stället för strejker, förhandlingar. Det skapades enighet om hur oenighet skulle regleras. Fackföreningarna accepterades av arbetsgivarna, och i gengäld levererade facket arbetsfred.

Därmed blev kollektivavtalet heligt, och fackföreningarna fick, förutom att se till att företagen tecknade avtal, också ägna rejält med energi åt att disciplinera den egna medlemskåren att följa ingångna avtal. Det kom att innebära ständiga konflikter med kommunister som förordade mer militanta åtgärder mot arbetsgivarna.

Crescendot för denna konflikt kan sägas ha varit Ådalen-31. I historieskrivningen har denna händelse – när demonstranter sköts ner av militär – framför allt kommit att beskrivas som ett nederlag för den hårdföra linje där borgerligheten med statliga medel försökte kväsa arbetarnas kamp för bättre villkor. Fram till denna tidpunkt hade den borgerliga uppfattningen varit att rätten att ta ett arbete även under en strejk – att vara ”svartfot” – var en rätt som skulle försvaras, även om det skedde med vapen. Det som dock brukar glömmas bort, är att Ådalenhändelserna även gav den socialdemokratiska partiledningen en ursäkt för att öka trycket mot olika militanta strömningar inom partiet och fackföreningsrörelsen. Demonstrationerna och oroligheterna var också pådrivna av kommunister.

Socialdemokraterna kunde göra ett ställningstagande med två fronter – ett riktat mot militanta borgerliga strömningar, ett riktat mot militanta aktivister, framför allt kommunister.

***

Det andra som inträffar är att socialdemokratin utvecklas från ett ”mjukt” parti till ett ”hårt”. Ett ”mjukt parti” är mer en federation mellan olika intressegrupper och idéinriktningar som mer eller mindre öppet bekämpar varandra. Medan ett ”hårt parti” snarare kan liknas vid en militär struktur där ledningen, efter att ha fått partikongressens välsignelse, har starka maktbefogenheter. Inget filurande vid sidan om tillåts.

Det blev därför inte längre tillåtet med fraktionsverksamhet inom partiet. Nolltolerans etablerades mot ”fickor” av politiska alternativrörelser. Försök att skapa interna nätverk möttes med repression eller uteslutning. Exempelvis uteslöts FNL-aktivister och ”entrister” (trotskistiska försök att med infiltration ta över partiföreningar). Denna princip upprätthölls fram till EU-omröstningen där det av praktiska skäl tilläts olika linjer inom partiet – för att undvika partisprängning. Även verksamheten inom dagens Reformisterna tolereras, även om det finns socialdemokratiska företrädare som internt ansett att de borde uteslutas (men att det nu kanske är för sent).

***

För det tredje förflyttar socialdemokratin på 1930-talet fokus från ”arbetarklassen” till ”folket”. Bäst symboliserat av att de erövrar och laddar ”folkhemmet” med sina värderingar. Kanske den mest lysande ”trianguleringen” i modern svensk politisk historia.

Att vara kommunist blev därför liktydigt med att vara potentiell landsförrädare.

Kampen mot kommunisterna underlättades så småningom oerhört genom att de kom att bli en del av ett internationellt parti, med sitt högkvarter i Sovjet. Det är från den här tiden som skämtet uppkommer, om att SKP:s partiledare soliga dagar kunde ses vid riksdagen med paraply och galoscher, av den enkla anledningen att det regnade i Moskva.

Att vara kommunist blev därför liktydigt med att vara potentiell landsförrädare. Något som underströks av att partiet delvis finansierades av sina partivänner i öst.

Och även om de formella banden sedermera försvagades var svenska kommunister, även efter att de på sextio- och sjuttiotalet reformerades till ett parti med större inslag av demokratisk socialism, kom vänsterpartiet kommunisterna fram till murens fall att vara mer eller mindre devota vänner med Sovjetblocket. 

Att bekämpa ett parti som kunde betraktas som ett ”distrikt” av ett sovjetkommunistiskt parti underlättade förstås bevakningen och behandlingen av kommunisterna. Detta resulterade i att organiserade kommunister avskedades från jobb, vägrades vissa tjänster, fängslades med mer eller mindre välbelagda anklagelser om spioneri, eller, som under andra världskriget, sattes i interneringsläger som Storsien.

Att kommunisterna försökte flyga under radarn genom att uppträda i olika proteströrelser, folkliga organisationer eller upprop gjorde att socialdemokraterna utvecklade känsliga instrument för att hitta dessa infiltratörer. Exempelvis fredsrörelsen kom understundom att anklagas för att vara indirekt styrd av Moskva. Många känner idag inte till att Olof Palme, innan han blev socialdemokratiskt aktiv, i egenskap av studentpolitiker, ägnade åtskillig energi åt att bekämpa kommunistiska medlöpare inom den internationella studentrörelsen. Eller ”fredshetsare” som han kallade dem.

Kalla krigets nojigheter gav upphov till en hel del av dessa mer eller mindre märkliga händelser, som exempelvis de två kommunister som skickade vykort till varandra med märkliga koordinater. Säkerhetspolisen blev övertygade om att de sysslade med någon form av subversiv verksamhet tills någon schackkunnig medarbetare insåg att de i själva verket spelade ett schackparti med varandra. Här har vi också ett antal andra mer eller mindre kända fall som Enbomaffären och ”Sjukhusspionen” som på 1970-talet avslöjades med att registrera kommunister på Sahlgrenska Sjukhuset.

När VPK:s starka band till Sovjetblocket gjorde att Sverige fick en maoistisk vänster kom även denna att möta motstånd på arbetsplatserna enligt samma rutiner som gällt andra kommunister, men även betraktas som en mer eller mindre utlandsanknuten politisk verksamhet. Exempelvis startades KFML i slutet av sextiotalet med bidrag från kommunist-Kina.

Och när den maoistiskt influerade tidskriften FIB/Kulturfront avslöjade diverse olagliga, och ur neutralitetssynpunkt tveksamma insatser, av den hemliga organisationen IB sattes journalisterna i fängelse för spioneri. En tydlig gränsdragning för vilka fasoner som radikala socialister kunde tillåtas.

När denna ”nya vänster” började få framgångar inom fackföreningsrörelsen kom socialdemokraterna att stärka sina övervakande aktiviteter i det som kallats för ”SAPO”, alltså en regelrätt bevakning av arbetare med kommunistiska sympatier. Dessa registrerades, övervakades och kunde antingen förmås ”byta sida” med erbjudande om tjänster, eller förhindras att bli förtroendevalda, allt beroende på omständigheterna.

Verksamheten hade också av allt att döma stundtals ett samarbete med Säpo, en utveckling som brukat skildras som ett exempel på utvecklingen mot en ”socialdemokratisk stat”.

Säkerhetspolisen infiltrerade också några av dessa vänsterorganisationer för att splittra dem eller provocera dem till övergrepp som skulle motivera polisiära insatser.

I några av fackföreningarna var kommunister framträdande, Gruvfacket i Kiruna exempelvis, eller typograferna. Men med det ökade välståndet kom framgångarna att vara begränsade. Den senaste utmaningen som den demokratiskt socialistiska socialdemokratin mött från den radikala socialismen var under sjuttiotalets ”vilda strejker” där LKAB-strejken kom att bli en ikonisk höjdpunkt.

Resultatet av denna långa kamp blev, egentligen innan muren föll, att vänstern fick föga framgångar. Förutom enstaka händelser har livet varit rätt surt för kommunisterna. Och i våra dagar, när arbetarklassen faktiskt bryter upp från socialdemokratin, går de högerut, inte till vänstern.

Det går inte heller att undvika konstaterandet att existensen av Sovjetunionen inte bara gav upphov till ursäkter för att hålla kommunisterna på mattan. Sovjetunionen utgjorde också ett reellt hot mot den västerländska ordningen, ett politiskt alternativ som behövde bemötas med kompromisser från både näringsliv och politiskt etablissemang. Det finns idag åtskilliga som argumenterar för att detta är ett av fundamenten på vilken såväl den liberala demokratiska ordningen som välfärdsstaten vilat på. Så länge Sovjetmodellen fanns där, var det nödvändigt att göra vissa eftergifter till arbetarklassen. Men nu, när muren fallit, har också hotbilden försvunnit. Möjligtvis är den nu på väg att ersättas av den ”politiska kapitalism” som framför allt Kina står för, och som kanske kommer att tvinga fram en annan politisk strategi för västerlandets demokratier.

***

Det jag skildrat här har av andra sammanfattats enkelt och brutalt i följande ordalag. Socialdemokraternas hållning till kommunisterna har varit flexibel. De har utnyttjat deras röster i riksdagen när det behövts, och de har satt dem i läger när det varit nödvändigt.

Ska vi utifrån detta ge några råd till den borgerlighet som nu är på väg att etablera sig som ett politiskt block tillsammans med ett parti som har dunkla rötter – och även idag kännetecknas av mindre salongsfähiga uttalanden som påminner om partiets historiska bakgrund – så är det följande:

Det gäller att markera stenhårt mot allt som den tilltänkta partnern sysslar med, och även inom det egna partiet hålla företrädare som flirtar med mörkrets krafter korta.

Det finns en viss kunskap om detta inom moderaterna – vissa städningsarbeten inom exempelvis ungdomsförbundet har understundom genomförts. Men ingen kan säga att det, som i socialdemokratin fanns ”kommunistätare”, numera finns Sverigedemokrat-ätare inom borgerligheten. 

***

Vilka lärdomar kan då dras av förhållandet mellan socialdemokrater och kommunister för de borgerliga krafter som nu önskar fördjupa samarbetet med Sverigedemokraterna, och därmed den antiliberala auktoritära radikalkonservativa riktning som detta parti är en del av?

För det första. Utnyttja gärna radikalernas mandat, men tveka inte att förfölja dem hänsynslöst när det är motiverat, även med metoder som gränsar till författningsvidriga.

För det andra. Skapa en kompromiss, ett erbjudande som är bättre än det som radikalerna kan offerera. Vi delar era ideal, men avskyr era metoder, kan det uttryckas. Därför krävs också en ideologisk kamp för att klargöra gränserna, det ”kritstreck” som socialdemokrater tydliggjorde gentemot kommunisterna. Men det kräver förstås att man faktiskt delar idealet – men inte metoderna – med radikalerna.

För det tredje. Utnyttja varje tillfälle att betona högerradikalernas svajande hållning till andra länder. Det var en av Arvid Lindmans starka argument mot nationalsocialismen – de är inte riktiga svenskar – och det fungerar fortfarande.

På dessa punkter har borgerligheten en del kvar att göra. Visst kan man ta fan i båten, men då gäller det att sova med ena ögat öppet.

Mer läsning av Stig-Björn Ljunggren:

Morgan Johansson har fel om den svenska högern

Stig-Björn Ljunggren