Längtan efter att få vara ifred
Att dra sig tillbaka i skogen i ensamhet och leva utanför samhället har länge lockat människor. Än i dag finns det personer som försöker – SVT-dokumentären Gubben i stugan bidrar med ett fint exempel – men det är långt ifrån alltid de lyckas.
I år har jag sommarläst om ”gubbar i skogen”. Kort sagt dessa män – alltid män (?) – som av en eller annan anledning väljer att dra sig undan staden, samhället, civilisationen, för att bo i skogen.
Nåväl, en del bor där av födsel och ohejdad vana. Som mannen i den underbara dokumentären Gubben i stugan (SVT Play). Vi får följa honom genom årstidernas växlingar ackompanjerad av alla de ljud som omger en liten stuga i skogen. Spraket från vedspisen, snöknarret under vinterstövlarna, vårfåglarnas jubel. När sommaren kommer belönas resten av årets hårda slit med ett bad. Det vita emaljkaret ute på gården fylls med varmt vatten, och sedan ligger han där, njuter, och ser ut i sommarskymningen.
Se, där har vi någon som förmår att uppskatta det väsentliga i tillvaron, tänker man. Med allt bjäfs bortskalat kvarstår det som verkligen betyder något. Kanske är det just autenticiteten som är så tilldragande. Att gå sin egen väg.
Att vara sin egen herre. Medan gubben i stugan kopplar av i sitt bad får Karl Andersson allt annat än en lugn tillvaro. Han är huvudpersonen i Sture Dahlströms bok Tango för enbenta (1981). Andersson har arbetat hårt på fabriken hela livet, men är en drömmare, en eskapist. För att komma undan den monotona vardagen har han tre tillflyktsorter: Köpenhamn, där livet är lite friare än uppe i det inskränkta Sverige. Ungdomens amorösa äventyr, som skildras i mustiga tillbakablickar. Och en liten stuga i skogen.
Till slut förvärvar Andersson den där stugan. Där ska han tillbringa sin ålderdom. Skaffa sin egen mat. Spela dragspel. Och vara ifred.
Men myndigheterna har andra planer. Det som börjar med att Andersson eldar upp de bruna kuvert som nitiska tjänstemän fäster på gårdens grind, eskalerar till groteska proportioner. I slutet gör både polis och militär vad de kan för att stoppa Andersson.
Andersson stör ingen, men behandlas som en fridsstörare.
Men vilket är hans brott? Dahlström skildrar hur det skulle kunna gå för den som, helt fredligt, bara vill bli lämnad åt sig själv. Andersson stör ingen, men behandlas som en fridsstörare.
Det kommer en tid, när människorna är galna, och om de möter någon som inte är galen, vänder de sig mot honom och säger: ”Du är galen”, eftersom han inte är som de.
Med dessa ord från Antonius, ur Ökenfädernas tänkespråk, inleder Markus Torgeby sin självbiografiska bok Löparens hjärta (2015). Önskan att dra sig undan världen för att hitta ett sannare liv har urgamla traditioner. Men för Torgeby kommer drivkraften främst inifrån. Han är löparen som bestämmer sig för att tillbringa ett år i en kåta i den jämtländska skogen. Där lär han sig att leva med mörker, kyla och ensamhet. Han springer, eldar, kokar havregrynsgröt, hugger ved, sover, och lyckas, till skillnad från Karl Andersson, leva helt ostört. Endast avbruten av de korta påhugg som ger tillräckligt med pengar för att köpa havregryn och morötter.
Torgeby väljer skogen för att hitta sin egen väg. Efter fyra år bestämmer han sig för att ge upp eremittillvaron.
Han skaffar sig en liten stuga. (Som han sedan eldar upp för att bli av med sorkarna och ersätter med en ny. ”Hoppade över byggnadslovet, orkade inte med byråkratin, bara började.”) Träffar henne i röd ylletröja. Får barn.
Ett exempel på att det går att vara svensk småbarnspappa, men med det enkla, självständiga livet i skogen som kompass.