Länge leve miljardärerna!

Notre Dame på Île de la Cité i Paris är en av de tidigaste gotiska katedralerna och ett mästerverk i hantverksskicklighet. Hon är en av världens mest berömda kyrkor, om inte den enskilt mest berömda, och en älskad symbol för såväl Paris, som för Frankrike som för Kristendomen. Tusentals människor firar mässa där varje år och hon besöks av miljoner turister årligen. Utöver den makalösa arkitekturen rymmer hon även oersättliga reliker och konstskatter som ackumulerats under de gångna 800 åren.

Att många berörs av och engagerar sig i Notre Dames öde är därför inte ägnat att förvåna. Hon är ett gemensamt arv, inte bara för parisarna och fransmännen, utan för kristenhet, för Europa och för mänskligheten i stort. Att se en sådan byggnad förtäras av eld lämnar bara de riktigt hjärtlösa eller kulturfientliga oberörda. Således var det många som, efter sin ekonomiska förmåga, var beredda att bidra till återuppbyggnaden. Mest uppmärksamhet fick givetvis de riktigt stora donationerna.

Den franske affärsmannen François-Henri Pinault, styrelseordförande och VD för holdingbolaget Kering, som bland annat äger varumärken som Gucci och Yves Saint Laurent, men som med svensk medielogik beskrivits som ”Salma Hayeks make”, gick tidigt ut och meddelade att han skänkte 100 miljoner euro till återuppbyggnaden, vilket motsvarar ungefär en miljard svenska kronor. Donationen hamnade dock snart i skuggan av en annan rikings bidrag till insamlingen. Bernard Arnault, ägare till LVHM som bland annat äger väskmärket Louis Vuitton, champagnen Moët et Chandon och cognacen Hennessy, dubblade nämligen insatsen och skänkte 200 miljoner euro till återuppbyggnaden. I skrivande stund har över tio miljarder samlats in till återuppbyggnaden från privatpersoner.

Detta är naturligtvis fantastiskt och en seger för kulturen och filantropin. Reaktionerna har således varit översvallande positiva. Som alltid när rika människor gör något bra finns det emellertid en liten skara njugga individer på marginalen som är missnöjda, som tycker att man borde ha skänkt pengarna till någonting annat i stället. Varför återuppbygga en gammal kyrka när det finns människor som svälter? Det är en typ av argumentation som kan användas i alla sammanhang hela tiden: varför prioritera A när man kan prioritera B? Till exempel skulle man kunna fråga sig varför den svenska staten lägger skattepengar på kultur när det finns uteliggare på gatorna.

Likväl väljer svenska medier att ge oproportionerlig uppmärksamhet till dessa kverulanter. Till exempel valde Sveriges television att lägga en stor del av långfredagens Aktuelltsändning på att rapportera om kritiken mot donationerna. Detta misstänkliggörande av de privata donationerna är emellertid inte särskilt märkligt om man analyserar det ur ett ideologiskt perspektiv; i grund och botten handlar det om huruvida makten i samhället ska ligga hos staten eller det civila samhället.

För liberaler och konservativa är svaret självklart: allt som det civila samhället och den privata sektorn kan göra bättre ska staten lämna i fred.

För liberaler och konservativa är svaret självklart: allt som det civila samhället och den privata sektorn kan göra bättre ska staten lämna i fred. Statens uppgift är att skydda samhället, inte att diktera det. För socialister ter sig saken emellertid annorlunda. För dem är varje sektor som står fri från politisk styrning ett hot mot den politiska kontrollen. Därför var det för Socialdemokraterna viktigt att expandera den politiskt styrda sektorn till samhällets alla sfärer: folkbildning och utbildning, kultur och idrott, allt som tidigare hört civilsamhället till skulle inordnas i den svällande socialstaten. Föreningslivet gjordes beroende genom bidragssystem samtidigt som den privata sektorns möjligheter att konkurrera kringskars genom ett skenande skattetryck. Under 1970-talet försökte de svenska Socialdemokraterna rentav att socialisera det svenska näringslivet genom löntagarfonder, men då gick de för långt och tvingades omsider backa.

Före denna successiva maktförskjutning från den civila sektorn till den offentliga fanns en omfattande mecenatverksamhet även i Sverige. Kultur, forskning och utbildning finansierades genom privata donationer. I många svenska städer är de viktigaste institutionerna alltjämt uppkallade efter sina historiska välgörare. Denna givmilda kultur kvästes dock genom höjda skatter och en expanderande offentlig sektor.

Ligger det dock inte något i kritiken om att miljardärerna borde skänka sina pengar till fattiga människor i stället för till återuppbyggnaden av en gammal kyrka? Nej, det gör det inte och detta av två skäl. För det första skänker världens rika redan enorma belopp till fattigdomsbekämpning och annan form av välgörenhet. Bill Gates och Warren Buffett, två av världens allra rikaste personer, har skänkt merparten av sina förmögenheter till välgörande ändamål, och de är inte ensamma. IKEA Foundation, en välgörenhetsstiftelse inom IKEA-koncernen, skänker årligen enorma belopp till välgörande ändamål, till exempel är det de som ger mest i världen till UNHCR. Bara för att nämna ett oss svenskar närliggande exempel.

Men om fattigdom inte är ett problem som löses genom att man häller pengar på den så finns det problem som faktiskt kan lösas genom donationer. Nedbrunna medeltida katedraler till exempel.

För det andra är det inte genom välgörenhet som länder lyfts ur fattigdom, vilket den misslyckade svenska biståndspolitiken är ett tydligt bevis på. Alla problem löses inte automatiskt genom att man häller pengar på dem, ibland kan problemen rentav förvärras, som när svenska biståndspengar hamnar i fickorna på korrupta diktatorer. Det företagsägare kan göra för att lyfta fattiga länder är att investera i dem och anställa människor. Så har kapitalismen sedan kommunismens fall lyft miljarder människor ur fattigdom och fortsätter att göra det. Att företagens ägare blivit rika som troll på kuppen och kan välja att donera sina privata pengar till välgörande ändamål är en positiv bieffekt.

Men om fattigdom inte är ett problem som löses genom att man häller pengar på den så finns det problem som faktiskt kan lösas genom donationer. Nedbrunna medeltida katedraler till exempel. Kritik rika människor får för att de använder sina privata pengar till att rädda ett världsarv säger mer om den som kritiserar än om den som donerar. Visst finns det fattigdom och elände här i världen och visst kan och bör världens rika göra vad de kan för att motverka det, liksom vi alla, men det betyder inte att vi ska vända kulturen ryggen.

Insamlingen till återuppbyggnaden av Notre Dame inger hopp, hopp om en uppgång för mecenatkulturen och en renässans kulturens och skönhetens värden. Kverulanternas klagan blir både begriplig och lättare att slå ifrån sig när man vet vad den handlar om. När det civila samhället presterar blir det en påminnelse om att staten kanske inte behöver vara lika allomfattande som den vill få oss att tro att den måste vara. Det sticker naturligtvis i ögonen på den som ogärna ser att statens makt utmanas.