Utblick Essä
Landet där ingen vill vara
”Talibanen har en hippies utseende och en skinnskalles mentalitet”, noterade en hjälparbetare i Afghanistan. De egenskaperna räckte för att driva ut ännu en stormakt från det som kallas ”imperiernas kyrkogård”. Men det ger inte det fattiga landet en bättre framtid, skriver Staffan Heimerson som sedan 1979 gjort 20 resor till landet.
Djupt inne i ett dammoln på något som en gång varit en väg, i rasande fart bland blinkande bilar, gav mig Bashir en insikt i Afghanistans psyke, anarki och raska tag.
Vår färd ägde rum under en av de tjugo reportageresor i Afghanistan jag gjort sedan 1979. Jag var alltså på plats till och med före ryssarna.
Jag hade i Kabul lejt Bashir och hans välhållna Toyota Corolla för att ta mig de arton milen till Bamiyan. Bamiyan är en stad i det stora landet Afghanistans mittpunkt. Du tappar andan, ty den lilla staden ligger på 2 590 meters höjd över havet och bygden är andlöst vacker med blå berg och gula öknar.
Det var här talibanerna under sin första regeringstid (1996–2001) dokumenterade sin brutalitet, när de i religiös nit sprängde världens två största Buddhastatyer. Statyerna vittnade om att det karga, steniga, ekonomiskt värdelösa Afghanistan (till ytan som Sverige och en halv gång till och med 40 miljoner invånare) en gång i tiden genomkorsades av Sidenvägen. Med resenärer trängde för tvåtusen år sedan buddhismen in och en Buddha om femtiotre meters höjd och en annan om trettiofem höggs in i berget.
Människorna i den avlägsna bygden fick mongoliska Djingis Khan-drag med aningen sneda ögon. Detta följdes av att de från väster och perserna fick religiösa impulser och blev shiamuslimer till skillnad av resten av Afghanistan som är sunni.
De kom att benämnas hazarer och blev, näst pashtuner och tadzjiker, den största folkgruppen – och den mest förföljda. Flera miljoner av dem är nu flyktingar runt om i världen.
Det var till denna värld vi rullade fram. Vägen var som ett övningsfält för stridsvagnar. Det skumpade. Det krängde. Det dammade.
Chauffören körde som en stridspilot – en Hindu Kushs egen Röde Baronen.
Chauffören körde som en stridspilot – en Hindu Kushs egen Röde Baronen. Jag fascinerades av hans intuitiva förmåga att undvika gropar, när han störtade sig in i kurvor. Tutan var hans kulspruta, när han pressade sig förbi överlastade, naivt och fantasifullt dekorerade långtradare. Jag berömde honom.
Bashir gav sin förklaring: ”Jag var helikopterpilot på den tiden ryssarna var här. I very good driver, you pay extra tip.”
I tid planerade han hur kurvor och krön skulle bemästras i vad som är Afghanistans spontana och kreativa, väletablerade höger-vänster-trafik.
I världen är det vanligast, att fordon framförs på höger sida. Men i många länder runt Indiska oceanen kör man till vänster. ”I många trafiksystem”, heter det högtidligt i förordet till lagsamlingarna, ”är dessa konventioner nödvändiga för att mötande fordon inte ska kollidera med varandra.”
I Afghanistan är det tvärtom. Det var som om Bashir och chaufförerna i de fordon han mötte eller körde om hade en telepatisk förbindelse med varandra. På ett övernaturligt sätt kunde de underrätta varandra om sina planer för att övergå från ett trafiksystem till ett annat. De kunde också med röntgenblick se genom dolda kurvor.
Formellt gällde visserligen högertrafik. Men nästan alla bilar hade begagnade kommit från Japan, där de är byggda för vänstertrafik. Ratten satt på fel sida. Vägarnas tillstånd var sådant att oftare valde chauffören att köra i terrängen vid sidan om vägen.
Det som fordrades – förutom dödsförakt – var sunt förnuft.
Bashir förklarade: ”Vid möten gäller att du signalerar med strålkastarna – en blink betyder jag fortsätter rakt fram och väjer inte, två blinkningar betyder att jag väjer till höger, det ska du också göra så kolliderar vi inte, tre blinkningar betyder att jag väjer till vänster…”
Kan vi, frågade jag mig, när vi äntligen hade kommit fram – och det visade sig att vi hållit en genomsnittshastighet lägre än en otrimmad mopeds – använda uppfinningsrikedomen och anarkin i trafiken som en metafor för den afghanska livsstilen?
Nja. Det fungerar – bättre än någonting annat i landet.
Landet? Finns det?
***
Afghanistan är inte, och har aldrig varit, en nation. Det är ett kluster av dalar, åtskilda av höga berg och därför oåtkomliga för granndalarna. Varje dal har sin egen klan och bildar därför i praktiken sin egen nation under sin egen krigsherre.
De flesta dalar håller sig till gamla seder. De har egna hedersbegrepp och traditioner: kidnappar du våra kvinnor jagar vi dig livet ut, stjäl du min get dödar jag dig. Men i hedersbegreppen ingår också en osviklig gästfrihet; därför var det aldrig på tal om att de efter nine-eleven skulle lämna ut al-Qaidas terrorister och stänga gruppens träningsläger.
Varje hus är ett fort med en stor innergård med fruktträd vilka skänker svalkande skugga.
Varje hus är ett fort med en stor innergård med fruktträd vilka skänker svalkande skugga. Barnen leker, kvinnorna går obeslöjade. Familjens lagar gäller. Mannen bestämmer.
Den mest träffande skildringen av vardagen i Centralasien och i klanernas mentalitet finns i ”Härjarevisan”, författad till ”Gärdebylåtens” toner av Hans Alfredson i spexet ”Djingis Khan” från Lundakarnevalen 1954:
Ja, nu skall vi ut och härja
supa och slåss och svärja,
bränna röda stugor,
slå små barn och säga fula ord
Med blod ska vi stäppen färga.
Nu änteligen lär jag
kunna dra nån riktig nytta
av min Hermodskurs i mord.
På pricken (minus supandet). Folk är dock inte alla exakt lika. Det finns i landet två dominerande språk, pashto och dari. De låter helt olika. I nordost är befolkningen tadzjiker, i nordväst turkmener och i norr är de uzbeker. Alla har sina egna krigsherrar. Dessa kan i de afghanska krigen och maktspelen ogenerat – och gärna för pengar – byta sida.
Men även krigsherrar är människor. Jag minns hur jag en gång, något år efter det att talibanerna störtats, tillsammans med krigsfotografen Martin Adler från Västerås i Mazar-i-Sharif vandrade in i den uzbekiske krigsherren Abdul Rashid Dostums högkvarter. Det var i Mazir svenska soldater under ett tiotal år förtjänstfullt såg till att en viss normalitet rådde. Vi bad om en intervju med den ökände och mordiske generalen.
”Inte gå”, svarade hans kvinnliga stabschef. ”General tandvärk.”
”En krigsherre med tandvärk!”, sa vi. ”Låter som en undanflykt. Tandvärk är inget hinder för en intervju.”
”General inte här. Botar tandvärk.”
”Var i sta’n botar han sin tandvärk?”
”General hos tandläkare i Tasjkent. Botar tandvärk.”
Det var sannolikt sant. Det berättar något om Afghanistans plats mitt i världen och dess (brist på) vård. Ty Dostums tandläkare fanns inte runt hörnet. Till Tasjkent hade han 83 mil, en 12 timmar lång bilresa, till huvudstaden i ett helt annat land, Uzbekistan.
***
Afghanistan är Asiens fattigaste land. Det är dels beroende av utländskt bistånd, dels ett av världens mest korrupta länder.
Dessa två faktorer kolliderar. Vilken faktor är då den viktigaste? Hjälpen naturligtvis. Situationen idag, sa generalsekreteraren i Svenska Afghankommittén, Andreas Stefansson, ”kan utlösa den värsta humanitära katastrofen någonsin”. Anders Fänge, en skåning som arbetat med Afghanistan sedan början av 1980-talet, mest som landchef för Svenska Afghanistankommittén, men också för FN och tidvis som journalist, sa på sitt sansade sätt: ”Ge talibanerna tre–fyra månader att forma sin politik innan ni stoppar biståndet.”
Men den ny-brutala Ann Linde twittrade genast: ”Inte en spänn ska gå till talibanerna.” Linde är som utrikesminister chef över den humanitära stormakten Sveriges med dess uttalat feministiska utrikespolitik.
Hon har studerat statsvetenskap, sociologi och nationalekonomi. Hon har arbetat på regeringskansliet, på civildepartementet och försvarsdepartementet samt utrikesdepartementet. Under sin karriär har tiden inte räckt för att odla vanlig, enkel, kristlig medmänsklighet och som diplomat missade hon den frivilliga tilläggskursen ”diplomatins språk”.
Läs också:
Sverige hade genom åren bevisligen – jag har sett det på plats med egna ögon – bidragit till stabilitet. Till det kom en egoistisk aspekt: svenskt manskaps tjänstgöring i krigsområde gör dem obestridligen till bättre soldater. Men många, bland dem freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell, nedvärderar den svenska insatsen till ett försök att visa sig som trovärdig partner till Amerika. ”När USA tog till en strategi för upprorsbekämpning som hade använts i Vietnam och kolonialtidens Algeriet mörkade regeringen sanningen för riksdagen och det svenska folket.”
Ibland gäller det att hoppas och härda ut. Det gjorde inte amerikanerna – kanske för att de glömt general Douglas MacArthurs visdom: ”Att åldras ger kroppen rynkor. Att ge upp ger rynkor i själen.”
***
Afghanistan är inte bara fattigt och korrupt. Huvudstaden Kabul, som i dag har sex miljoner invånare, är inte enbart män i vildvuxna skägg och kvinnor i burkhor. Det har fortfarande, som det hade när jag en höstdag 1979 första gången kom dit, en bildad medelklass med ambiotioner. Den vill gå på sina chaikhana, tehus, den vill läsa, den vill spela, den vill tänka, den vill cykla, den vill dansa, den vill flyga drake. Den norska författarinnan Åsne Seierstad beskrev i en bok den kultiverade bokhandlaren i staden; jag kom också att lära känna honom och han visste mer om Kierkegaard och Steinbeck är jag.
Denna medelklass-civilisation dominerar inte det dagliga livet i Afghanistan.
Men denna medelklass-civilisation dominerar inte det dagliga livet i Afghanistan. Sedan mer än 40 år tillbaka finns alltid uppror och kupper, ingrepp och invasioner och försök att stävja dem, rentav nation building, denna idealistiska och oftast frustrerande civilisationshandling. ”Att kriga mot insurgenter”, skrev krigaren och arabisten T E Lawrence (Lawrence of Arabia) ”är stökigt och går sakta. Det är som att äta soppa med kniv.”
Stamtillhörighet och klankultur är grundstenarna i det afghanska samhället. Männen är macho. För dem alla är dödsförakt en medfödd egenskap. Kvinnorna är förtryckta. Det är roten till primitiva och fundamentalistiska psyken. Allt går långsamt och det är inte nödvändigtvis en nackdel. För att illustrera tålamod hörs afghanen ofta till västerlänningen nedlåtande yttra: ”Ni har klockan. Vi har tiden.”
Dessa insikter är inte nya. Den bästa skildringen och analysen skrevs för 124 år sedan.
Churchill ville med egna ögon se stamkrigen.
Författare var Winston Churchill. År 1897 var han en 22-årig ”underordnad kavalleriofficer” i den indiska armen placerad i Bangalore i subkontinentens södra del. En revolt mot det brittiska imperieutövandet, Malakandupproret bröt ut i Swatdalen i North-West Frontier-provinsen (som i dag är en del av Pakistan). Churchill ville med egna ögon se stamkrigen men insåg, att kavalleriet i södern aldrig skulle kommenderas hundratals mil upp i nordvästra delen av imperiet.
Churchill löste sitt problem genom att begära tjänstledighet. Han lät Londontidningen Daily Telegraph utse honom till krigskorrespondent. Han skyndade till Swatdalen, vägg i vägg med Khyber. Han blev ett ögonvittne till striderna mellan stamkrigarna och imperiesoldaterna och rapporterade under en byline lydande: By A Young Officer. Han tog de första stegen till att bli den lysande stilist, som slutligen gav honom Nobelpriset i litteratur.
Han skildrade lokalbefolkningen:
Utom under skördetiden, då överlevnadsinstinkten skapar en tillfällig vapenvila, är pashtunstammarna alltid inbegripna i ett privat eller allmänt krig. Varje man är en krigare, en politiker och en teolog. Varje hus är en feodal fästning. Varje by har sittförsvar. Varje familj odlar sin vendetta, varje klan sin fejd. De talrika stammarna och kombinationerna av stammar har alla sina räkningar att göra upp med varandra. Ingenting är någonsin glömt, och mycket få räkningar förblir obetalda.
Churchills intryck finns återgivna i My Early Life från 1930. Hans åsikter bröt mot vad som redan då borde ha varit politiskt korrekt. Hans ord är inte woke. Men det han gav, var en målande och korrekt skildring. Han skildrade den etniska gruppen pashtuners kynne. Den står sig än i dag, ty ingen folkgrupp på jorden håller så mycket fast vid sina traditioner, sin speciella hederskodex och sin gästfrihet som pashtunerna. Lika besjungen är deras falskhet och benägenhet att för pengar byta sida. De lever i samma fort i samma dalar nu som när Churchill var där.
***
Jag gjorde vid en av mina expeditioner en omväg och besökte Malakand, Churchills gamla fort.
Denna plats låg – och ligger – vägg i vägg med talibanernas kärnregion, Norra och Södra Waziristan, och på vägen mot det romantiskt klingande Khyberpasset. Gränsen mellan Pakistan och Afghanistan, den så kallade Durandlinjen, skär onaturligt rakt genom pashtunernas hjärtland. Pashtunerna som folkgrupp uppgår till säkert 30 miljoner med något fler i Afghanistan än i Pakistan. För dem är gränsen en ren fiktion.
Alla pashtuner är inte talibaner. Men alla talibaner är pashtuner. Pashtun och ṭālib (det arabiska ordet för ”student”) hade i generationer lappat över varandra. Det var naturligt, att det var bland pashtunerna den nya rörelsen växte fram. Innan de ens hade skaffat sig sin beteckning hade jag fått höra talas om dem.
Jag reste våren 1993 runt i södra Afghanistan kring staden Kandahar. Jag ville skildra svenska minröjare som var där. Deras dagar var fyllda av damm, svett, minutiöst arbete och faror.
Jag gjorde enkla iakttagelser i mitt reporterblock: ”Stånd med blomkål /överstruket. Nytt försök/ Hundra stånd med blomkål . Bara blomkål. Folk har i alla fall mat för dagen. Horder av smutsiga, snoriga stirrande barn. Några gör akrobatiska konster högt uppe på kanonröret på vraket av en rostande rysk gammal T 63 stridsvagn.”
”Kvinnor nere vid flodbädd, tvättar kläder i det kalla vattnet. Nomader sadlar av sina kameler och slår upp tält i en uttorkad fåra.”
”Alla – barnen, kvinnorna, kamelerna – var magra. Flera saknar ett ben efter att ha trampat på landmina.”
Invaliditeten berörde mig. Det var ju därför jag vill se de svenska minröjarna in action. På kvällen satt vi och drack varsin – olaglig – öl. En av röjarna sa:
”Det är nå’t som händer här. En frälsningsvåg. Dom har en mullah som…”
Ja. Ett år senare hade dessa aktivister fått ett namn, talibaner. Under sin ledare och befälhavare Mullah Mohamed Omar gjorde de ingen hemlighet av sina metoder och mål: sharia skulle bli juridiskt och moraliskt rättesnöre, synden skulle bekämpas och ersättas av dygden.
Sedan gick det fort. Talibanerna hälsades i det allmänna kaoset som befriare i Kabul den 26 september 1996. De höll makten till oktober 2001.
De tar pashtunernas medeltida (eller stenålders) ideal in extremis.
Nu är de tillbaka och de tar pashtunernas medeltida (eller stenålders) ideal in extremis – med samma moralkoder och stränga religiositet, spartanska livsföring, motståndet mot utländska influenser, förankringen i den pashtunska landsbygden, de starka banden till Pakistan, betoningen av rättskipning och avsaknaden av andra visioner för samhället än en återgång till sharia-lagarna i dessas ortodoxa tappning.
Första gången de tog makten bedömdes de mest som töntiga och tokiga. I den brittiske äventyraren Joony Bealbys reseskildring ”For a pagan song” beskrev John Hayward, en man som då arbetade för Svenska Afghanistankommittén, dem med orden:
”Talibanen har en hippies utseende och en skinnskalles mentalitet.”
***
Efter 43 år av kommunistkupper och religiös extremism, KGB och CIA, jordbävningar, mujahedin, torka, sovjetisk ockupation och amerikansk intervention, seriekopplade inbördeskrig, pakistansk infiltration, svek och intriger, blodsfejder och fan och hans mormor är Afghanistan ett enda stort jävla sår.
Ändå är den mest återkommande frasen, uttalad i antingen förvåning, beundran eller skadeglädje:
”Afghanerna har drivit ut tre imperier, vilka försökt ta kontroll över deras land. Det måste vara något speciellt med dem …”
Struntprat. Den svaga afghanska staten har för inget ”imperium” varit åtråvärd. Som rike bildades det 1747 under regent Ahmed Shah Durrani, först med Kandahar som huvudstad, senare Kabul. Under 1800-talet föll riket samman; stam- och klanhövdingar blev självsvåldiga krigsherrar. Det enades en aning under emiren Dost Mohammed.
Det var – och är – med stäpper, berg och öknar i Asiens hjärtland, vidder som vi skojar bort med ordet Långtbortistan. Det är utomordentligt skildrat i Eric Newbys äventyrliga, humoristiska och exotiska ”A Short Walk in the Hindu Kush”, som kom ut 1958. Landets ”betydelse” finns skildrat i ”The Great Game” av Peter Hopkirk från 1990.
Dess öde var att Storbritannien styrde Indien (imperiets The Jewel in the Crown), som då var allt land mellan dagens Myanmar och Pakistan, och bortom det fanns som protektorat Afghanistan. Samtidigt strävade Rysslands tsarer från sin huvudstad St Petersburg efter att vidga sitt imperium i söder, öster och sydost.
Ryssland tog hela Centralasien och britterna höll kontrollen över sitt indiska välde. Afghanistan fungerade som buffert. Det var stormakterna som bestämde hur Afghanistans gränser skulle dras och det blev instängt utan kust.
Britterna drog sig tillbaka. När Sovjet på 1980-talet försökte banka livet ur afghanerna skedde det i den mytiska världskommunismens anda, men än mera som straff för att ”fel” kommunistfraktion tagit makten i landet. Det gjorde Sovjet intet ont att efter nio år göra ett återtåg.
Den amerikanska närvaron nu senast i 20 år avslutades i kaos. Om åren på plats syftat till nation-building blev den ett fiasko. Nation-building (nationsbygge på svenska) har blivit ett smutsigt ord. ”Det går inte att bomba fram demokrati”, skrev kolumnisten Richard Swartz i Dagens Nyheter. ”Men”, tillade han, ”friheten har alltid tiden på sin sida.” Från vår nutidshistoria vet vi, att två av världens främsta demokratier, Tyskland och Japan efter andra världskriget tillkom tack vare påtvingad nation-building.
Tittar vi i matchstatistiken blir det ju sant, att Afghanistan aldrig helt har erövrats av någon utomstående makt. Afghanistan har därför blivit kallat ”oövervinnligt”. De vänstraste av sloganmakare kallar det ”imperiernas kyrkogård”.
Sanningen är, att ingen vill vara där.
Men sanningen är, att ingen vill vara där. Afghanistan är bara en enda stor grushög. Fattig, hungrig och nu också glädjelös.
Jag fick anledning att fundera över det, när en ung afghansk flykting, bosatt i Sverige, som jag i några år haft kontakt med och som till och med besökt mig i mitt hem i Frankrike, bad om hjälp. Hans öde var typiskt: född i den förföljda hazara-gruppen, pappan försvunnen, mamman mördad. Tillsammans med en jämnårig kompis började han 13 år gammal att röra sig mot Europa. Pojkarna smugglades över gränsen till Iran. Där blev de slavar i ett väveri i två år men fick chansen att fortsätta till Turkiet, där de blev slavar i ett år i en plastfabrik. Sedan i gummiflotte över Egeiska havet och han, som skulle bli min vän, sa sig: Det första jag ska göra om jag kommer till Tyskland eller Sverige är att lära mig att simma. (Han lärde sig det. I Östersjön.) Nu skrev han till mig:
”Hej! Jag skriver mitt gymnasiearbete. Det handlar om konflikten i Afghanistan. Jag undrar om du kan hjälpa mig att hitta relevanta källor. Jag tror att det finns något mer än ’kriget mot terrorism’ som drog USA till Afghanistan.”
Underförstått: han trodde, som så många gör, att Afghanistan skulle ha några dolda eftertraktansvärda tillgångar, som Botswana har diamanter, Kongo litium och Norge olja.
Jag svarade den unge mannen: ”Min fine kompis, Trevligt att höra från dig. Lycka till med uppsatsen, bra ämne. Jag kommer och firar dig på din studentdag. Afghanistan är viktigt därför att det ligger där det ligger. På 1800-talet var det en buffert som skyddade det brittiska Indien, när tsarens Ryssland ville tränga ner söder- och österut. För amerikanerna ligger Afghanistan lägligt mellan deras fiende Iran och deras skyddsling Pakistan. I Afghanistan finns berg med guld, koppar och litium. Råvaror finns på så många håll och vi hämtar dem där det är lättast. I Afghanistan är förhållandena sådana att världen inte längtar efter dess råvaror. Olja och gas, om det skulle finnas, spelar av klimatskäl allt mindre roll.”
***
Med Amerikas reträtt har ett vakuum uppstått. Men få tror att det fylls för att någon ska komma över några okända tillgångar eller för att ha kontroll över en värdelös landmassa.
Alla bruksvaror i Afghanistan, från tvål till stövlar, har länge varit tillverkade i Kina. Vi vet, att Kina nu på andra sätt ger sig in i moraset, trots att regimen bekämpar religion och fundamentalism. På ytan ser det ut som enbart ett humanitärt engagemang: mat, medicin och tre miljoner doser covid-vaccin.
Men en kinesisk ämbetsman av hög rang har sagt: ”Amerika åstadkom allvarliga skador för det afghanska folket – från dess invasions första dag och dess tillbakadragandes sista minut.”
Tolkning: Afghanistan passar in i kinesernas Belt & Road Initiative (de nya sidenvägarna ut i världen) och blir en bricka i Det Nya Kalla Kriget.
Prognos: fortsatt inbördeskrig, fortsatta terroristhandlingar främst i Afrika men risk för dem även i Europa. Situationen i Afghanistan är som den varit i hundratals år och kan som vanligt beskrivas med en mening lånad från Raymond Chandler:
”För många bössor, för få hjärnor.”