Lämna mina fotavtryck i fred!
Är det någon som vill ha min digitala information för att kunna mata sina feta big data-algoritmer? Helt ok. Om jag får välja vilken information jag vill sälja till vem och till vilket pris. Annars: lämna mig i fred.
Det där med smarta telefoner är enormt praktiskt. Och också väldigt sårbart. Dagens Nyheter har i en reportageserie nyligen visat hur mobilernas platsinformation är till salu. Denna platsinformation är mycket enkel att koppla till enskilda personer, beroende på deras rörelsemönster och dygnsvila. Det går att se exakt var man varit och det går att dra långtgående slutsatser om enskilda personer genom denna data. Och allt detta lämnar vi ifrån oss frivilligt – och i många fall utan att veta om det.
När jag googlar på företag och varumärken dröjer det inte lång stund innan de återkommer som annonser i mitt facebookflöde. Visst, det kan kännas bekvämt med extremt fokuserat annonsflöde, men de digitala fotavtryck vi lämnar efter oss innebär att snart sagt allt om oss kan vara tillgängligt för alla andra. Det är inte bara myndigheterna som kan ha koll på oss, eller annonsörer som kan veta vad vi är intresserade av: som framgår av DNs reportage går det att lägga pussel för i stort sett vem som helst. Big Data har blivit Big Personal Data: intrånget i den personliga integriteten är massivt.
Men vi har oss själva att skylla. Än så länge lämnar vi inte bara informationen gratis till vår omvärld – vi lämnar den helt frivilligt genom att godkänna att vår platsinformation är tillgänglig. Och när vi surfar bidrar vi till datainsamlingen helt utan begränsningar och utan att få någonting igen.
Det är min integritet som jag uppenbarligen skänker till dataminingföretagen som de sedan i sin tur nyttjar till att sälja till hugade annonsörer eller andra med mörkare agendor. I praktiken är det är en massiv förmögenhetsöverföring som sker i det tysta och nu får det vara stopp.
Utvecklingen går snabbt åt fel håll i många länder. I Kina skall alla medborgare inom ett drygt år rankas mot ett nationellt och offentligt system där medborgarnas ”sociala status” betygssätts. Rankingen sker med en algoritm vars innehåll är hemligt. Wired listar (https://www.wired.co.uk/article/china-social-credit-system-explained) olika faktorer som spelar in: om jag betalar sina räkningar i tid, om jag fullföljer sina åtaganden, vad jag köper, vem jag umgås med och så vidare. Hög ranking skall belönas med förturer av olika slag, medan de med låg ranking kan få det riktigt svårt, både i kontakter med myndigheter och på arbetsmarknaden.
Istället för att fokusera på integritetsfrågorna stiftar EU en upphovsrättslag som innebär att allt det positiva med nätet riskerar att skjutas i sank.
Här i Mellanöstern, dit jag precis flyttat, försöker man också ha full koll på medborgarna. Det finns ingen hejd på informationsmängden man måste lämna ifrån sig för att få komma hit. För att köpa ett simkort måste jag till exempel lämna fingeravtryck och ha ett registreringsnummer som gör att de kan koppla all aktivitet till mig som person. Och det är ändå, i tider av olika säkerhetshot, tämligen enkelt att försvara. Betydligt mer omfattande, och integritetskränkande, är all den övriga information om var jag är och vad jag gör som samlas ihop och uppenbarligen säljs utan min vetskap eller utan ersättning.
På politisk väg försöker man få grepp om denna utveckling genom olika typer av lagstiftning. Det går ju så där. Istället för att fokusera på integritetsfrågorna stiftar EU en upphovsrättslag som innebär att allt det positiva med nätet riskerar att skjutas i sank.
Det är dags att vi själva tar tillbaka makten över vår information. Är det någon som vill ha min digitala information för att kunna mata sina feta big data-algoritmer? Helt ok. Om jag får välja vilken information jag vill sälja till vem och till vilket pris. Annars: lämna mig i fred. Den som hjälper mig att uppnå det kommer att få min röst – eller en del av min köpkraft. Det sista är inte minst viktigt: jag tror nämligen inte att det politiska systemet kommer att klara av att skapa lagstiftning som är tillräckligt bra för att lösa problemet utan svåra avgränsningsproblem.
Lösningar finns ju redan: olika VPN-tjänster som gör oss anonyma och där leverantörerna inte samlar in information om oss har sålts i åratal. Men vänd på det! Jag menar nog att det skulle vara standard att informationen är anonym och att vi sedan skulle kunna välja att sälja viss information, om vi vill och får rätt betalt.
Mitt digitala fotavtryck är inte allmän egendom. Det finns ingen allemansrätt i att veta var jag spenderar min dygnsvila eller i vilka affärer jag handlar. Det är nog nu. Pay up, shut up or go away.