Lägre skatter är bättre krishantering än nya bidrag
Corona-pandemin har uppenbarat ett antal oroande tendenser och tankemönster i svensk politik och samhällssyn. Det finns en uppenbar risk att de åtgärder som tas till för att mildra krisen blir både bestående och skadliga för samhällets och ekonomins fortsatta utveckling.
En grundtanke i en frihetlig syn är att det är individen som är den centrala och avgörande byggstenen och aktören i samhällslivet. Enskilda individer som får utrymme att agera inom relativt vida ramar kommer att ge oss ett pluralistiskt samhälle, där många olika uttryck och värderingar kan komma fram. Det ger den bästa möjliga grunden för enskildas utveckling, för tillväxt och kreativitet och för olika konstnärliga uttryckssätt.
Många menar att vi i Sverige har en sådan frihetlig samhällsåskådning med stark tilltro till enskilda individer. Denna avspeglas exempelvis i hur vi så här långt hanterat Corona-krisen, i jämförelse med många andra länder. Det kan ha sin riktighet. Samtidigt lider Sverige och svensk politik av en stark tendens att, närmast instinktivt, ta till kollektiva och politiska lösningar. Också i sammanhang när spontana och enskilda initiativ kan antas ge ett bättre utfall.
Från politiskt håll märks en stark vilja att ta ett fastare grepp om näringslivet och företag i stort
De åtgärder som vidtagits som svar på Corona-krisen följer tyvärr ett sådant kollektivistiskt och vänsterorienterat tankemönster. Med ens är det politiska systemet uppfyllt av önskan att besluta och vidta åtgärder av olika slag. Men det gäller också företagssektorn, som är snabb att begära insatser av det offentliga, som man egentligen borde vara tveksam till.
Från politiskt håll märks en stark vilja att ta ett fastare grepp om näringslivet och företag i stort. Flera politiker, däribland finansministern vill att utdelningar i stödsökande företag ska kunna stoppas, en statlig företagsakut ska inrättas och statliga bidragspaket till olika sektorer har kommit i flera steg.
Situationen visar samtidigt på några grundläggande förhållanden i ekonomin. Företag, som varje dag måste attrahera kunder och betalningar för de tjänster och produkter som erbjuds, har små möjligheter att stå emot kriser av detta slag. De har inte tillgång till någon tvingande finansieringsmöjlighet i tider av kris.
Vid en störning som denna finns inte många andra alternativ än att minska kostnader och försöka övervintra krisen. Relativt snart når företagen dock en situation, även de stora, när verksamheter behöver stängas ner eller avvecklas. Det har vi sett tydliga exempel på den senaste tiden.
Den offentliga sektorn däremot, som kan ta lån mot säkerhet i sin tvingande rätt att ta ut skatt framöver, har tillgång till finansiering i kristider, under förutsättning att de offentliga finanserna är sunda. Något som vi kan vara tacksamma för att de är i Sverige i dessa tider. Vilket i sig är en tankeställare för alla de som velat sänka ambitionsnivån i finanspolitiken under senare år.
Kapitalägare — som är de flesta i en ekonomi som Sveriges — tar en mycket stor del av värdeförlusterna i krisens spår
Nu föreslås alltså åtgärder till stöd för näringslivet, som kan vara motiverade, men det finns en stor risk att den offentliga sektorn tar till åtgärder som innebär en maktförskjutning från det privata till det offentliga. Istället för att införa nya stöd och bidrag borde man nu sänka skatter och avgifter. Det är enkelt och snabbt att genomföra för staten, och kräver inte så mycket kontroll som bidrag.
Ska stöd av olika slag komma ifråga bör det vara i former som ingriper så lite i den fria ekonomin som möjligt. Generellt verkande stöd från det offentliga i form av kreditgarantier eller stöd till finansmarknaderna i de former som Riksbanken nu erbjuder är rimliga ur ett frihetligt perspektiv. De bygger på att det är de ordinarie aktörerna som hanterar kreditgivningen, eller på att Riksbanken köper obligationer på den öppna marknaden, lika för alla.
I kristider ska det också noteras att kapitalägare — som är de flesta i en ekonomi som Sveriges med omfattande pensionssparande och privat ägda bostäder — tar en mycket stor del av värdeförlusterna i krisens spår. Det illustrerar att diskussionen om förskjutningen i ekonomin under senare år till kapitalägares fördel är felaktig och förenklad. Kapitalplaceringar, liksom företagande, medför en omfattande risk för värdeförluster i kristider. Dessa förluster kan snabbt radera ut de icke-realiserade vinster som man gjort i tidigare skeden, som i den sättning på marknaderna som nu pågår.
Detta gäller även diskussionen om återinförande av fastighetskatten, som förs mitt i krisen, även av förment liberala aktörer, exempelvis tankesmedjan Fores som nyligen föreslog våldsamt höjd fastighetsskatt på lägenheter och villor. Även denna debatt drivs av samma missuppfattning om ekonomins funktionssätt och grundläggande ekonomiska förhållanden.
Nu behöver vi höja den ideologiska beredskapen inför den fortsatta krishanteringen. Statliga och andra offentliga åtgärder bör inte tillåtas vara svaret på alla problem i ekonomin. Inte i vanliga tider och inte i kris. Staten och det offentliga har viktiga roller att fylla, exempelvis i att långsiktigt stärka intensivvårdens resurser vilket helt klart behövs. Men det offentliga ska inte göra allt. Företagssektorn behöver lägre skatter så att företag kan bygga egna reserver för att klara kommande kriser, mer än nya bidrag och regler.
Nu är det hög tid att se upp för vänstersvängar. Vi behöver lägre skatter, en starkare företagssektor och en tydlig frihetlig opposition – även i kris.