Lägg ner EU-parlamentet

Äntligen är EU-valet över. EU-valrörelser brukar normalt sett vara obegripliga för de flesta väljare och partierna har notoriskt svårt att få dem att handla om EU-frågor. I stället har EU-valen kommit att bli ett slags avstämningar av den inrikespolitiska opinionen. Själva valkampanjerna brukar bli därefter: en slags inrikes utrikespolitisk batalj utan någon nämnvärd bäring på de frågor som faktiskt behandlas i parlamentet.

Problemet är dock mycket allvarligare än så. Vi väljare förväntas rösta på bleka kandidater till ett parlament utan folklig förankring, med allt starkare mandat, men utan den nödvändiga kontrollmakt som varje politisk församling måste ha för att inte urarta i folkförakt. Frågan är vad vi har EU-parlamentet till – och om inte demokratin skulle må bättre av att det avskaffades.

Den Europeiska Parlamentariska Församlingen kom till stånd 1958 i samband med att Kol- och Stålunionen bildades, men döptes om till Europaparlamentet 1962. Det första direkta valet till parlamentet skedde 1979. Parlamentet som idé skulle skänka EU en större medborgerlig legitimitet och ett slags ”delägarskap” bland EU:s medborgare över komplicerade beslutsprocesser i stora och svåra frågor.

Vad blev det av det? Hur många normala väljare kan nämna en enda EU-parlamentariker? Hur många vet vad partigrupperna i parlamentet heter, vilka som företräder dem och på vilka grunder beslut fattas? Hur många – välbetalda lobbyister undantagna – har överhuvudtaget läst ett reportage om eller sett en utfrågning i ett av parlamentets utskott? Jag är en utpräglad politikernörd och kan nätt och jämt nämna de svenska toppkandidaterna vid namn. Jag har en relativt vag uppfattning om vad förra mandatperiodens EU-parlamentariker åstadkom eller var de stora politiska slagen har stått. Det handlar inte om att de parlamentariker vi har haft är särskilt dåliga, utan om den obefintliga kontrollmakten.

Frågan är vad vi har EU-parlamentet till – och om inte demokratin skulle må bättre av att det avskaffades.

Att se ett gäng svenska toppkandidater i en tv-debatt kan bara vara roligt för den verkligt inbitne. Det säger ingenting om de kommande slagen i parlamentet. I stället för att se ett gäng svenskar i rutan skulle jag ha velat se en debatt mellan EU-parlamentariker från hela EU diskutera sakfrågor som det faktiskt beslutas om i parlamentet. Men det får vi aldrig se – inte minst därför att partierna skulle avsky det, och eftersom valdeltagandet skulle riskera hamna på minimala nivåer.

I ett normalt parlamentariskt läge är ett lands parlament det högsta beslutande organet. Det tillsätter statsminister (och/eller regering) som är ansvarig inför parlamentet, det bygger på ett (förhoppningsvis) livligt partiväsende med engagerade medborgare, och det kontrolleras av folket genom bland annat en fri och oberoende press.

Det är väldigt lite av detta som i praktiken gäller EU-parlamentet. EU har i egentlig mening ingen egen regering, utan två andra organ: rådet och kommissionen. Rådet är medlemsstaternas direkta ombud. Dit åker statsråd och statssekreterare för att driva sitt eget lands intressen. Kommissionen består av ett antal av de nationella regeringarna utsedda kommissionärer, i praktiken tjänstemän som har huvuddelen av förslagsmakten. Det är snårigt och besvärligt att se hur beslut blir till, av de enkla faktum att 28 länder representerade i tre centrala organ måste försöka komma överens, först inom respektive organ och sedan i medbestämmandeförfarandet mellan de tre.

Kontrollmakten över parlamentet är obefintlig. Det finns ingen riktig alleuropeisk politisk debatt, och bristen på ett fungerande gemensamt partiväsende och frånvaron av kontrollmekanismer som bland annat media innebär att väljarna inte har någon praktisk möjlighet att utöva kontroll över sina folkvalda. Det innebär att beslut på EU-nivå ofta inte alls är representativa för väljarnas åsikter. Och här är väl pudelns kärna: kan man ha ett folkvalt parlament med makt om man inte samtidigt har en djup förbundsstat? Ett EU-parlament med makt i en förening av självständiga stater som samarbetar är snudd på en omöjlighet.

Det är nog ofta därför som en del av besluten blir så omstridda; de har helt enkelt alldeles för svag folklig förankring.

I konstruktionen där ett direktvalt parlament med i dagsläget 751 ledamöter utövar en betydande makt utan att utse en regering och utan att vara särskilt ansvarigt inför folket, kan parlamentet fatta beslut som det faktiskt inte har någon annans mandat för än sitt eget. Det är nog ofta därför som en del av besluten blir så omstridda; de har helt enkelt alldeles för svag folklig förankring.

Frågan som måste ställas är förstås vad vi ska ha EU-parlamentet till? Det smärtar mig att säga det, men jag har inget bra svar på den frågan. Och har man inte det bör man fråga sig om det inte är dags att lägga ner det. En av fördelarna är förstås att vi därmed slipper fler EU-valrörelser och vi slipper dessutom den helt galna flyttkarusellen mellan Strasbourg och Bryssel. Nästa EU-fördrag bör därför pröva en annan samarbetsmodell, utan ett direktvalt EU-parlament.