Lägg ned elefantkyrkogården
När en myndighetschef får sparken blir den generaldirektör på Regeringskansliet och tjänar stora pengar – ibland utan att över huvud taget arbeta. Argumentet är att skapa balans och trygghet, men de behöver snarare mindre anställningstrygghet. Den som inte riskerar negativa konsekvenser om den missköter sig har alla incitament att göra det.
En elefantkyrkogård sägs vara en plats dit elefanter går för att dö. Det är också en vedertagen benämning på Regeringskansliet, en plats dit avsatta myndighetschefer går för att hämta ut saftiga lönekuvert på skattebetalarnas bekostnad – ibland utan att arbeta över huvud taget.
Myndighetschefer som av olika anledningar får sluta innan deras förordnande går ut placeras på Regeringskansliet. Orsakerna till att de slutar skiftar. Torsten Håkansta valde exempelvis att lämna uppdraget som generaldirektör på E-hälsomyndigheten när dess kontor flyttades till Kalmar. Håkan Wåhlstedt, tidigare partisekreterare för Miljöpartiet, fick däremot lämna posten som landshövding i Västmanland efter att ha stulit vin från representationsförrådet. Vestmanlands Läns Tidning har även rapporterat om att han uppträtt berusad i offentlig sammanhang och enligt en kollega varit ”helt olämplig för uppdraget”.
Wåhlstedt sitter nu sedan fyra år tillbaka på regeringskansliet och tjänar 93 000 kronor i månaden. Han är för närvarande särskild utredare i Utredningen om minskad övergödning genom stärkt lokalt åtgärdsarbete.
Just statliga utredningar är en populär sysselsättning på elefantkyrkogården. Andra bland Regeringskansliets generaldirektörer njuter av riktiga sinekurer på din och min bekostnad. I slutet av september i år rapporterade Altinget att två av de åtta generaldirektörerna inte hade några arbetsuppgifter över huvud taget. Håkansta, med en månadslön på 106 100 kronor, är en. Den andra är Ulla Sandborgh (123 900 kronor i månaden), som fick sluta som generaldirektör på Svenska kraftnät efter avslöjanden om att höga chefer hade anställts utan ordentlig säkerhetsprövning. Nu arbetar hon på Sekretariatet för verksamhetsstyrning och samordning på Infrastrukturdepartementet. Med vad? ”Jag gör ingenting just nu utan det går diskussioner kring vad jag ska göra och det har det gjort ett tag”, berättar hon för SvD.
Sedan dess har de båda sysslolösa fått sällskap av ännu en som saknar arbetsuppgifter. Thomas Carlzon (103 000 kronor i månaden) fick sparken från landshövdingsposten i Kalmar efter att ha betalat svarta löner till köks- och serveringspersonal på privata fester.
Lite mer anställningsotrygghet skulle vara bra för en del av den offentliga sfärens skatteavlönade högdjur.
Problemet med före detta myndighetschefer som hämtar hem saftiga lönekuvert för att göra ingenting har uppmärksammats tidigare. 2012 var generaldirektörerna på riksdagskansliet inte fler än sex, men kostade skattebetalarna 8,4 miljoner kronor om året – exklusive förmåner och sociala avgifter. 2017 var de samlade månadslönerna 17 miljoner. Systemet kan tyckas svårt att försvara, men det finns de som försöker. 2012 menade exempelvis juristen och socialdemokraten Sten Heckscher att myndighetschefer ”lever litet osäkert. Därför måste de ha garantier för den tid som de är utsedda.”
Myndighetschefer lever, jämfört med de flesta av oss, inte osäkert. Den som har en sexsiffrig månadslön kan spara ihop till en ekonomisk buffert många andra bara kan drömma om. Inte bara det – de har klättrat upp till några av arbetsmarknades toppositioner. Får någon så högt upp sparken kan den rimligtvis hitta ett annat jobb. Om det inte finns någon annan arbetsgivare som kan tänkas vilja erbjuda en före detta myndighetschef ett jobb, var vederbörande förmodligen olämplig att anställa från första början.
Det omdömet verkar onekligen gälla ett par av elefantkyrkogårdens invånare. Frågan är om inte lite mer anställningsotrygghet skulle vara bra för en del av den offentliga sfärens skatteavlönade högdjur. Om man riskerar att förlora sitt jobb, eller åtminstone den höga lönen, kanske man vore mindre benägen att begå olika typer av tjänstefel.
Det gäller inte bara generaldirektörerna som nu hamnat på Regeringskansliet. Dan Eliasson, chef för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, har förmodligen Sveriges tryggaste jobb. Första gången han lämnade ett chefsuppdrag för en myndighet var när han lämnade Migrationsverket efter fyra år, under vilka han hade fällts av justitieombudsmannen för att ha tillåtit ett grundlagsvidrigt avskedande av en lägre chef.
Sedan dess har han nått ständigt nya höjder. Som belöning för sin insats på Migrationsverket blev han chef över Försäkringskassan, där han gjorde nepotistiska anställningar och raderade miljontals mejl för att dölja komprometterande uppgifter. Därefter tog han över Polismyndigheten, med ökända konsekvenser, och när han gjort sig omöjlig där flyttades han vidare till MSB. I hans fall hjälper förstås den gedigna socialdemokratiska partiboken till.
Som sagt: det vore bra för alla inblandade utom de dåliga cheferna om incitamenten att göra ett acceptabelt jobb vore lite starkare. Inte bara för att vi förhoppningsvis hade fått bättre skötta myndigheter och färre generaldirektörer som får pengar för ingenting. Precis som mycket av det samtida politikerföraktet är en konsekvens av politikeretablissemangets eget agerande, är den offentliga sektorns elit utan tvekan själv en bidragande orsak till den misstro mot eliter som kommit att prägla delar av den offentliga debatten.