Lars Anders Johansson: Lag eller rätt

Det har varit intressant att följa reaktionerna och diskussionerna efter min artikel om häktningen av den amerikanske rapartisten ASAP Rocky i förra veckan. Det var länge sedan min inkorg fylldes av så många instämmande tillrop efter en artikel. En liten grupp reagerade dock negativt, och dessa reaktioner tycker jag kan vara värda att diskutera.

Jag har i ett flertal artiklar i Smedjan varnat för en utveckling där allt färre upplever att de rättsvårdande myndigheterna står på deras sida. När hela stadsdelar eller landsändar upplever att de inte längre åtnjuter ordningsmaktens beskydd, samtidigt som rättsstaten lägger stora resurser på att trakassera laglydiga medborgare som jägare och sportskyttar urholkas förtroendet för statsmakten bit för bit.

Samtidigt som gängkriminaliteten eskalerar, och antalet dödsskjutningar i Stockholmsområdet redan efter första halvåret 2019 är uppe i samma antal som efter hela 2018, väljer ordningsmakten att förklara krig mot den allsvenska fotbollspubliken, enkom för att komma åt en ringa ordningsförseelse i form av bränning av så kallade bengaliska eldar på fotbollsläktarna. Oavsett vad man anser om bengalbränningen som sådan borde man inse det oproportionerliga i att införa nolltolerans mot ordningsstörningar i ett relativt lugnt hörn av samhället, samtidigt som blodet strömmar på gator och torg och automatelden ekar mellan miljonprogramshusen.

Bland de reaktioner jag fått på min text om häktningen av ASAP Rocky har inte en enda förespråkat att rättsstaten skall ersättas av medborgargarden eller att människor ”tar lagen i egna händer”, eller ett samhälle styrt av ”nävarätt”. Den som påstår det argumenterar mot halmgubbar. Det är således inte där konfliktlinjen i debatten går. Alla inlägg jag har läst föredrar en situation där polis och rättsväsende går att lita på, framför ett samhälle där medborgarna är utlämnade åt sig själva när det kommer till att skydda sig emot kriminellas angrepp.

Skiljelinjen i debatten går mellan dem som anser att statens monopol är överordnat alla andra hänsyn, och dem som anser att den enskildes fri- och rättigheter är överordnade i sammanhanget.

Skiljelinjen i debatten går, som jag kommit att uppfatta den under den gångna veckan, mellan dem som anser att statens monopol är överordnat alla andra hänsyn, och dem som anser att den enskildes fri- och rättigheter är överordnade i sammanhanget. De som tillhör den senare gruppen föredrar visserligen att det är polis och domstolar som håller de kriminella i schack, men menar att när dessa underlåter, eller inte förmår, att göra sitt jobb, så är det bättre att medborgarna själva kliver in och säkerställer sin egen säkerhet, trygghet och egendom, än låter de kriminella härja fritt.

För de som håller statens våldsmonopol högre än individens fri- och rättigheter tycks emellertid ett sådant scenario värre än risken att bli utsatt för våld, trakasserier och stöld. Tanken på att medborgare ”tar lagen i egna händer” rubbar nämligen hela fundamentet för det samhällskontrakt till vilket de sätter sin tillit. Enligt kontraktsteorin överlåter nämligen medborgarna en betydande del av sin frihet till statsmakten, i utbyte mot att denna upprätthåller lag och ordning i samhället, straffar brottslingar och medlar i konflikter. När medborgarna inte längre kan lita på att staten levererar sin del av avtalet är samhällskontraktet brutet.

Det finns ytterligare dimension i detta, som jag tangerade när jag skrev om dem som ”fått sina moraliska reflexer avlägsnade genom juristutbildningen”. Det handlar om den rättspositivistiska ideologi som genomsyrar såväl lagstiftning som rättstillämpning i Sverige sedan 1930-talet. Enligt denna skall juridiken behandlas i det närmaste som en naturvetenskap och endast ta hänsyn till observerbara fakta. Sådana saker som moral hör inte hemma i juridiken enligt detta förhållningssätt.

Rättspositivismen har helt klart sina poänger, framförallt när det kommer till tillämpningen av lagen i en rättegångssituation. Då skall bedömningarna vara objektiva och lika fall dömas lika. Men som utgångspunkt för lagstiftning är den fruktansvärd, eftersom den strider mot allt vad rättsmedvetande heter. Om detta och om hur extremt Sverige är i detta avseende skrev journalisten Maciej Zaremba i en mycket läsvärd essä, Orättens rötter,  i tidskriften Moderna Tider i mitten av 1990-talet. Zaremba gick igenom en rad rättsfall där utfallet strider mot alla normala människors känsla för moral, till exempel genom att den som försvarat sig eller de sina mot angrepp dömts hårdare än de ursprungliga förövarna. Zaremba redogjorde också för problemen med den ideologi som dominerar det svenska rättsväsendet i ett par stycken som är värda att citera i deras helhet:

Den vetenskapliga positivismen befattar sig bara med den verklighet som kan iakttas, mätas, vägas, analyseras på ett entydigt sätt eller prövas genom experiment. Varken rättskänsla, plikt, rättsprinciper, moral eller mänskliga rättigheter kan bearbetas med sådana instrument: här krävs istället förmåga till inlevelse, humanistisk bildning, sinne för paradoxer och en smula intuition. Således deklarerade rättspositivisterna att ovannämnda fenomen inte fanns. De var blott övergående sinnestillstånd och skulle därför utmönstras ur rättsfilosofin. Därför kunde det enligt Lundstedt inte finnas några ”orättfärdiga lagar”, eftersom ”orättfärdig” hänvisade till en känsla och ingenting annat. Ett påstående att en lag skulle kunna kränka en rättighet var enligt Lundstedt ”lika meningslöst som en papegojas pladder”.

Vad återstod? Vad var verkligt? Själva lagen förstås, och makten bakom lagen: riksdag, departement, parti, det vill säga ”lagstiftarens vilja”. Föremålet för juridikens studier skulle därefter vara lagens logiska språk samt den politiska avsikten bakom lagen. En jurist kunde fortfarande kritisera makten – till exempel för att en lag motverkade sitt syfte. Men han hade inte längre någon grund för att ifrågasätta själva syftet.

Det är således inte taget i luften att påstå att svenska jurister ”får sina moraliska reflexer avlägsnade genom juristutbildningen”. Några jurister som läst min text reagerade på just denna formulering, medan andra har mejlat och bekräftat denna beskrivning av drillandet i det värdenihilistiska förhållningssättet.

På senare år har Sverige sakta börjat att röra sig bort från detta värdenihilistiska moras, genom att ställa upp på internationella konventioner grundade i en annan rättstradition, naturrätten, som utgår från att människan har vissa grundläggande och okränkbara rättigheter. Bland svenska jurister tycks dock fortfarande den nihilistiska ideologi som vill ersätta moralen med lagen, vara dominerande.

För den som på allvar oroar sig för en utveckling där medborgare tar lagen i egna händer för att skydda sig själva och sin egendom finns starka skäl att vara kritisk till den rättspositivistiska ideologin. När människor i ett samhälle inte upplever att lagarna är rättfärdiga kommer de att sluta följa dem, som Zaremba skrev i sin essä:

Människor visar sig i svåra lägen kunna uthärda mycket, otrygghet, fattigdom, brist på demokrati. Men det finns ett begär som aldrig lämnar den som drabbats av orättfärdighet: längtan efter rättvisa och upprättelse. Därför är rättvisa det enda som aldrig får överlämnas åt de manipulerande ingenjörerna, ty utan den kan människor inte leva och samhällen inte bestå.

Det är också viktigt att komma ihåg att statens våldsmonopol inte är viktigare än de fri- och rättigheter som det finns till för att skydda. Ingen av de som hört av sig efter min text om ASAP Rocky har förespråkat ett samhälle där medborgarna tar lagen i egna händer. Däremot tycks många anse att när staten inte längre förmår skydda liv och egendom är det bättre att medborgarna själva gör det, än att de ger tappt för de kriminella.

Förmodligen är det också därför så många, som inte är rättspositivister, blir mindre upprörda när en amerikansk rappare delar ut ett kok stryk till två ligister som trakasserat människor på gator och torg, än överligisternas beteende. Förmodligen är det också därför som så många i Ljungby protesterade mot domen mot de tre män som dömdes efter att de misshandlat tre misstänkta tjuvar, sedan bygden härjats av organiserade stöldligor och de rättsvårdande myndigheterna underlåtit att ta tag i problemet.

I ett samhälle där de skötsamma och hederliga inte längre upplever att vare sig polisen eller lagarna står på deras sida kommer de till slut att sluta foga sig.