Kvoteringsmisslyckandet som ingen kommer lära sig av

Från och med 2008 tvångsupplöser den norska staten börsnoterade bolag som inte har minst 40 procent kvinnliga styrelseledamöter. Tanken var att gynna kvinnors karriärmöjligheter (på bekostnad av deras manliga kollegors möjligheter och till priset av ett stort ingrepp i äganderätten). Man hoppades att den framtvingade kvoteringen skulle bli ett lockande exempel för andra delar av det norska samhället.

Givetvis ökade andelen kvinnliga ledamöter i de drabbade bolagsstyrelserna. Det är inte konstigt; nästan vilken åtgärd som helst är mer gynnsam för ett företag än att tvångsupplösas av staten.

Samtidigt minskade antalet kvinnliga ledamöter i börsnoterade bolag.

När lagen om könskvotering började behandlas 2002 fanns 640 företag som befann sig i riskzonen. När tidsfristen i lagen löpte ut 2008 hade de minskat till 500. Att byta ägarstruktur är en komplicerad juridisk process, men uppenbarligen värd besväret för den som vill behålla rätten att bestämma över sin egen styrelse. 2010 var de berörda företagen 357. Enligt Aftenposten innebar omregistreringarna att det fanns 200 färre kvinnliga styrelseledamöter i börsnoterade bolag än före kvoteringslagen.

Inte heller ökade andelen kvinnor på andra toppositioner. Åtta år efter att lagen införts hade inget av Norges 60 största bolag en kvinnlig högsta chef. Stiftelsen Allbright kunde till och med konstatera att andelen kvinnor på chefsnivå störtdök, eftersom företagen dammsög högre chefspositioner på kvinnor till styrelserummen.

I sin bok The Nordic Gender Equality Paradox (2016) har Nima Sanandaji till och med visat att de nordiska länderna med våra toppositioner i jämställdhetsindex i själva verket har färre kvinnor i höga chefspositioner och färre kvinnliga företagsledare än länder med betydligt mer konservativa samhällen, ingen kvotering och mindre barnbidrag. Sanandajis slutsats är att den stora välfärdsstaten om något håller kvinnor tillbaka.

För regeringen var de snygga siffrorna tydligen värda ett ingrepp i äganderätt och meritokrati som av allt att döma inte gjorde någon egentlig skillnad.

Färre kvinnor i börsnoterade bolags styrelserum. Ingen ökning av kvinnor på andra toppositioner. Och för den som ännu inte har börjat tvivla på kvoteringslagens förträfflighet har nu ytterligare siffror kommit. Enligt Karin Thorburn, professor vid Norges Handelshøyskole, har lagen varken haft någon positiv effekt på de drabbade bolagens värde eller deras lönsamhet.

Ändå är Thorburn positiv till lagen:

– Det är toppen om en kvoteringslag kan leda till bättre jämställdhet utan att ha någon negativ effekt på lönsamheten … Jag är övertygad om att blandade styrelser leder till mer jämställt samhälle på sikt.

I den formuleringen döljs ett av de största problemen med kvoteringsförespråkare. För dem är ändamålet viktigare än medlen. Det är viktigare att uppnå rätt könsstatistik i ett par hundratal börsnoterade bolag än att värna de principer som ett fritt och rikt samhälle bygger på: äganderätten, och att alla förtjänar att få tävla på samma villkor. Så länge det inte går att uppmäta någon direkt skada, är det fritt fram för tvingande lagstiftning.

När vänsterregeringen försökte få igenom kvotering till bolagsstyrelser i Sverige 2016 fanns Norge redan där som ett exempel: De positiva effekterna hade uteblivit, men på pappret såg styrelsestatistiken bättre ut. För regeringen var de snygga siffrorna tydligen värda ett ingrepp i äganderätt och meritokrati som av allt att döma inte gjorde någon egentlig skillnad för kvinnors karriärmöjligheter.

Nu har det även visat sig att den ökade lönsamhet som kvoteringsförespråkarna väntade sig har uteblivit. Överraskande nog har nämligen kompetens inget med kön att göra. Och förmodligen kommer ingen som vill tvångskvotera bolagsstyrelser att bry sig om den informationen heller.