Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Kungen är folkligare än Löfven

Statsministern såg sin chans att framträda som landsfader under coronakrisen genom TV-sända tal till folket. Men det var en röst från det förflutna som talade till landet, och budskapet var ihåligt, menar Björn Hasselgren. Trots att många nu ser ”återkomsten” av det kollektiva, visar krisen mer än något annat på motsatsen.

Tal till folket. Foto: Sven-Åke Visén/SVT (kungen) och Ninni Andersson/Regeringskansliet (Löfven)

För Socialdemokratin, som länge famlat efter en affärsidé att sälja in till bredare lager i befolkningen, kom krisen som på beställning. Det sena 1800-talet och de tidiga 1900-talsdecennierna närde stora förhoppningar på ett demokratiskt genombrott. Med bred och lika rösträtt och en regerings- och kommunledningsbildning baserad på den politiska församlingens sammansättning, skulle den stora massan i befolkningen, som förväntades ha en gemensam värdegrund, styra. Då skulle en ständigt pågående utbredning av socialistiska reformer ske. Senare har dock dessa förhoppningar visat sig vara närmast bortsopade av en långsam men tydlig värderingsförskjutning. Strävan efter att främja individuella värden och individuella beslut har alltmer kommit att stå fram som befolkningens verkligt enande kraft.

Men nu kunde statsministern, som misslyckats nästan i allt han föresatt sig från regeringsskiftet 2014, möjligen utom att locka Centern och Liberalerna in i ett tvångsmässigt samarbete utan själ och mening, äntligen få en chans att träda fram som landsfader. Eller i vart fall försöka att göra det. Så fick vi se TV-framträdanden där statsministern försökte mantla rollen som tidigare ”stora” socialdemokratiska statsministrar gjort under 1900-talet, från Per-Albin Hansson, via Tage Erlander till Olof Palme.

Framträdandena visade dock tydligt att tiden för att samla folket och att påbjuda folkvett genom den typen av framträdanden är förbi. Det var en röst från det förflutna som talade till landet, och budskapet var ihåligt. Istället för att ställa sig till förfogande för debatt och diskussion drog sig statsministern undan. Ledarskapet saknades, anslaget i föreläsningarna kom uppifrån och ned. Tjänstemännen, en rad av sådana i myndigheter som förstås inte alls är rustade för att ta en publik roll som den som krävts nu, har fått ta den diskussion som politiken borde tagit.

I kontrast till statsministerns framträdanden framstår kungens skrivbordstal inför påsken som föredömligt. Ett försök att tala till den enskilda med ett tonfall och anslag som riktar sig från person till person. Så kom socialdemokratins oförmåga att möta vanligt folk på samma nivå att kontrasteras mot monarkins förmåga att ställa sig på den enskildas nivå. Så kom också socialdemokratins bristande visioner att exponeras mer tydligt än tidigare.

De som vill ta från oss självbestämmandet och tala med oss som om vi var undersåtar måste fortsätta att exponeras

Det är närmast omöjligt att bedöma hur den här krisen kommer att sluta, vare sig för folkhälsan eller politiskt. Dock har den visat att det är individerna i samhället och de enskilda beslut som dessa fattar som är helt avgörande för förloppen. Det är inte politikerna och det politiska systemet som räddar oss. När vi väljer att arbeta hemma fastän vi inte måste, när vi ställer in och avvecklar olika aktiviteter för att inte sprida smitta, när vi avstår från resor och besök. Då är det enskilda beslut av individer som är det viktiga. Och det som sätter exempel.

När vi ska ta oss ur krisförloppet är det förstås på samma sätt. Det är enskilda individer som värderar framtiden och vad den kan erbjuda av möjligheter och utmaningar som kommer att bära utvecklingen framåt. De som vågar satsa på nytt i affärsbeslut, i utbildningsbeslut och i personliga ställningstaganden. Dessa beslut sker inte i politiska församlingar.

För detta är kanske den främsta lärdomen av krisen. Samhällets viktigaste beståndsdel är individen. Individens rätt att leva ett liv efter egna bedömningar, att äga de saker som behövs för att förverkliga livsprojektet och att ha de åsikter som passar. Allt inom ramen för en ödmjuk inställning till medmänniskor och till det gemensamma bästa, som i sin tur befrämjas genom just skyddet för den enskildas liv och rättigheter.

Vi som är intresserade av en frihetlig utveckling av samhället måste fortsätta att hävda dessa universella principer, nu mer än tidigare. De som vill ta från oss självbestämmandet, tala med oss som om vi var undersåtar och reglera våra liv måste fortsätta att exponeras för precis vad de är. Tiden för socialdemokratiskt översitteri och kollektivism är över.