Kulturkamp eller åsiktskorridor

”Alliansen måste undvika undvika danska borgares misstag”, skrev Susanna Birgersson i Expressen i förrgår. Misstaget hon menar att danska borgare har gjort är att prioritera den så kallade kulturkampen framför kampen om (eller mot) välfärdsstaten.

Kulturkampen är en rörelse som började för 15 år sedan som en uppgörelse med vänsterns människosyn och dess dominans i den danska kulturen. Denna kulturkamp vann borgerligheten – på bekostnad av den ekonomiska kampen. Så nu sitter danskarna där utan ekonomiskt reformutrymme med skyhöga skatter. Däri, menar Birgersson, ligger deras misstag.

Den svenska borgerligheten gjorde motsatt val, och lade sitt krut på att krympa välfärdsstaten i stället för att utmana vänsterhegemonin vid institutionerna. Men ska vi vara krassa sitter vi även i Sverige där utan ekonomiskt reformutrymme med skyhöga skatter. Skillnaden är att vi har mindre hopp om att kunna ta oss ur situationen.

I själva verket är frågan om inte åsiktskorridoren paradoxalt nog snarare göder rasism än motverkar den.

En av de skarpaste kontrasterna mellan Danmark och Sverige är kontrasten mellan vår ängslighet och deras mer grundmurade yttrandefrihet. Den danske komikern Jonatan Spang illustrerade den väl i sin parodi på dramaserien Bron. En lätt raljant dansk utredare och en svensk utredare som förefaller mer intresserad av att fastslå att gärningsmannen är en ”gärningsperson” än av att sätta dit ”hen” möts och kommer dåligt överens.

Förra veckan besökte Smedjan Köpenhamn, och nämnde i vår podcast skillnaden i debattklimat man upplever när man färdas över Öresund. En lyssnare bjöd på den begåvade analysen att Danmark har ett ”mer öppet rasistiskt klimat” och vi borde vara glada att svenskar är mindre benägna att ”i onödan förolämpa, kränka eller på annat sätt smäda någon”.

I själva verket är frågan om inte åsiktskorridoren paradoxalt nog snarare göder rasism än motverkar den. När jag förra året intervjuade Claire Fox, ledare för den brittiska tankesmedjan Institute of Ideas, påpekade hon att en snäv åsiktskorridor bidrar till att driva människor under jorden, från den offentliga debatten där deras åsikter bemöts till obskyra chattforum där de eldas på i stället:

– Det är vad som händer om man sanerar den offentliga debatten så mycket att man inte kan säga någonting utanför en väldigt smal strömfåra. Det är så man skapar troll. De är en motreaktion mot den politiska korrektheten. Och det kommer alltid att finnas personer som är blott alltför beredda att utnyttja den motreaktionen.

Detta ger en fingervisning om att den danska borgerligheten gjorde rätt som tog kulturkampen. Den postmodernistiska vänsterhegemoni som präglar svenska kulturinstitutioner, medier, kyrkan och den högre utbildningen, lyser med sin frånvaro i Danmark. Där är det exempelvis ingen självklarhet att kultursidorna i tidningen är vänster; de kan lika gärna vara borgerliga. Och debatter som i Sverige förs i två upplagor – den offentliga i åsiktskorridoren och den aggressiva och hatiska i slutna Facebookgrupper och på Flashback – förs öppet i Danmark.

Vad gäller välfärdsstaten är det svårt att påstå att borgerligheten har vunnit i någondera landet. Både Danmark och Sverige gör anspråk på den osmickrande titeln ”världens mest beskattade land” och ingendera har lyckats skaka av sig välfärdsstatens ok. Skillnaden är att Danmark med sitt öppnare debattklimat är bättre positionerat än Sverige för att en vacker dag göra det.

I ett öppnare debattklimat hade den svenska borgerligheten exempelvis kunnat ta tag i de obekväma frågorna kring invandringen i stället för att lämna problemformuleringsprivilegiet åt Sverigedemokraterna. I så fall hade Alliansen varit betydligt bättre positionerad att driva högerpolitik än den är i dag. Visserligen är Dansk Folkeparti i samma storleksordning som Sverigedemokraterna, men ett mindre problem för borgerligheten. Medan SD har sina minst sagt problematiska rötter grundades DF som ett normalt riksdagsparti, vilket gör det till mer av ”ett parti som alla andra” än Sverigedemokraterna kan uppfattas som.

Innan vänsterns kulturella hegemoni bryts kommer alla framsteg på det ekonomiska området att vara bräckliga.

Man kan också invända att regeringen Reinfeldt genom sitt fokus på den ekonomiska politiken lyckades befria oss från en hel del skatt. Men för att tillintetgöra den sortens framsteg krävs inte mer än ett maktskifte. Den som har vunnit kulturkampen har däremot vunnit för en betydligt längre tid framöver.

När Susanna Birgersson skriver att Alliansen måste undvika den danska borgerlighetens misstag har hon rätt såtillvida att Alliansen inte bör ge upp den ekonomiska kampen helt – även om det att döma av de senaste årens borgerlig politik verkar vara för sent för sådana goda råd. Men innan vänsterns kulturella hegemoni bryts kommer alla framsteg på det ekonomiska området att vara bräckliga.

I dag firar danskarna grundlagsdagen, motsvarigheten till vår nationaldag. Det är en rätt odramatisk tillställning till minne av Danmarks första grundlag. Politiker håller tal om värdet av demokrati och om sina politiska hjärtefrågor.

Förhoppningsvis uppmärksammar de även värdet av den öppna debatt som Sverige har så mycker att vinna på att ta efter. När det kommer till kritan är det tyvärr snarare den svenska borgerligheten som är ett avskräckande exempel än den danska.