Kulturbidragspolitiken är värre än coronastipendier

När det uppdagades att flera väletablerade artister med bolag som omsätter miljonbelopp, som Jill Johnson, Benjamin Ingrosso och Sabina Ddumba, fanns bland de som beviljats coronastipendium från Konstnärsnämnden kom kritiken snabbt. Branschkollegor som har det mer knapert ställt, men även Tommy Körberg, uppmanade dem att lämna tillbaka pengarna i solidaritet med artister med större behov. Körberg tog i från tårna och sa att han hellre säljer sin isbjörnssamling än söker sådana bidrag. 

Det har varit lätt att komma runt inkomstkravet och plocka ut bidraget ändå

Det är inte första gången det uppdagas att kulturbidrag delats ut till konstnärer med framgångsrika bolag. I början av sommaren avslöjade SVT i en granskning att tre konstnärer som tagit ut sin statliga inkomstgaranti för konstnärer drev framgångsrika bolag som fakturerade summor de mycket väl hade kunnat försörja sig på. Inkomstgarantin ska egentligen bara kunna plockas ut av den som helt eller delvis inte klarar av att försörja sig, men eftersom Konstnärsnämnden bara tittar på taxerad inkomst har det varit lätt att komma runt inkomstkravet och plocka ut bidraget ändå.

Eftersvallet av debatten har handlat om kulturskaparnas privata moral. Men frågan är större än så. Något är ruttet i svensk kulturbidragspolitik, och rötan går djupare än några få kulturskapare som utnyttjar systemet. 

”De kommersiella artisterna söker i vanliga fall inga bidrag, och skulle heller inte beviljas det”, sade Konstnärsnämndens direktör och myndighetschef Anna Söderbäck i ett uttalande angående de kritiserade stipendierna. Som anledning lyfte hon inte att artisterna klarar av att försörja sig själva (vilket är en rimlig anledning att neka någon bidrag) utan att ”vi normalt ger stöd till konstnärlig fördjupning”. Det finns en föreställning om en splittring i det svenska kulturlivet: mellan en offentligt finansierad kultur som ägnar sig åt konstnärlig fördjupning och en kommersiell som ägnar sig åt simpelt publikfrieri. 

I Sverige finns en utbredd skepsis mot kommersiellt finansierad kultur. Länge uttrycktes i de kulturpolitiska målformuleringen att kulturpolitiken ska ”motverka kommersialiseringens negativa verkningar inom kulturområdet” vilket formulerades i 1974 års kulturpolitiska reform. Det målet levde kvar till och med regeringen Reinfeldts kulturproposition 2009. Statens finansiering av kulturen ses ofta som en garant för att den konstnärliga kvaliteten bibehålls. Alternativet som målas upp är oftast ett pöbelvälde där kiosklitteratur, tuggummipop och skandalösa dokusåpor är de enda kulturyttringar som erbjuds. 

Det finns såklart mycket kvalitativ smal kultur, men det är inte smalheten som gör den kvalitativ.

Men att konsumenterna av kultur ska ha något att säga till om borde inte alls stå i motsats till kvalitativ kultur. Det finns såklart mycket kvalitativ smal kultur, men det är inte smalheten som gör den kvalitativ. Inte heller gör allmänhetens gillande att kulturen blir dålig. Kultur uppstår i mötet med publiken, och syftet med kulturpolitiken bör inte vara att helt frånta det för konstnären obehagliga i att inte veta i vilken jord ett verk kommer att falla. Långsiktigt garanterad finansiering i form av bidrag tar bort mycket av udden i det mötet.

En annan viktig roll statliga kulturbidrag ofta antas spela är att upprätthålla ett fritt kulturliv. Men vad menas då med ett fritt kulturliv? Historiskt kan man peka på en tid då kulturskapare var beroende av stöd från kungligheter för att kunna utöva sitt kall, ofta i utbyte mot konstnärens hjälp i att försköna kungamakten. I dag är kungen utbytt mot vår moderna välfärdsstat, men likväl är det från makten pengarna till kulturen förväntas komma, med byråkrater som mellanhänder.

Kulturen förväntas kanske inte ägna sig åt direkt försköning av makten, men likväl förväntas den mer och mer spegla maktens värdegrund under ökande tryck från värdegrundsblanketter och jämställdhetsplaner. Den som är rädd att kulturen under en kommersiell finansieringsmodell måste stryka finansiärer medhårs bör oroa sig för samma sak under nuvarande system. Skillnaden är bara om det är byråkrater, rika mecenater eller den breda massan som blir föremål för smickret. 

Ändå tycks debatten sällan handla om kultur som är fristående från makten. Det verkar vara en annan frihet som åsyftas. I sin berömda essä skrev Virginia Woolf att ”en kvinna måste ha pengar och eget rum, om hon skall kunna skriva romaner” och det tycks vara statens roll att förse kulturskapare med dessa pengar och detta egna rum. Konstnären ska vara fri att skapa, utan materiella begränsningar. 

Självklart behöver konstnärer tid, utrymme och pengar för att kunna skapa, men det finns andra faktorer än höga kulturbidrag som skapar förutsättningarna för att levande kulturliv. Tillgång till billiga bostäder och låga levnadskostnader, så det går att försörja sig på färre arbetade dagar per vecka kommer göra att fler våga satsa på sin konst. Det är därför många konstnärer under 2000-talet vallfärdade till Berlin, vill man förutspå vad som blir framtidens kulturnav är det klokare att titta var det är billigt att bo och leva snarare än var det delas ut generösast kulturbidrag. 

Inte blev Rene Magritte en sämre konstnär för att han under sitt liv tecknade en del reklamaffischer

Bidragspolitiken riskerar även att vingklippa konstnärerna och göra dem mindre benägna att söka alternativa sätt att finansiera sin verksamhet. När staten kliver in med bidrag finns mindre anledning att vara kreativ i hur man kan tjäna pengar på sin konst. En möjlighet är att vid sidan av sitt huvudsakliga konstnärskap ägna sig åt mer kommersiell konst, något många väl ansedda kulturskapare historiskt har gjort. Inte blev Rene Magritte en sämre konstnär för att han under sitt liv tecknade en del reklamaffischer, och inte är Att döda ett barn en sämre novell och Stig Dagerman en mindre författare för att novellen var ett beställningsjobb åt NTF. 

Att ifrågasätta rådande ordning är svårt – kulturskapare är ofta starka offentliga personligheter och använder gärna sina plattformar för att försvara det egna särintresset. Tanken att förespråka en annan väg – som en förbättrad företagarpolitik som skulle gynna kulturarbetare som ofta fakturerar som enskilda firmor eller driver aktiebolag. Men det är svårt att avskaffa ett bidrag när det väl finns, och kritik mot kulturbidragen tolkas ofta som ointresse för eller rent av fientlighet mot kulturen. 

Men att vara kritisk mot bidragen är inte att hata kultur, utan att tro på kulturens inneboende kraft och att den kan stå fri, på egna ben. Kultur har funnits med människan i alla tider, långt innan den moderna välfärdsstaten, och det kan klara sig utan den. Det är dags att kulturen flyttar ut ur det av staten byggda egna rummet, och i stället bygger sig ett eget rum – på riktigt.