Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Tjockisar behöver inte staten

Boris Johnson vill tvinga med hela den brittiska befolkningen på sin viktresa. Johnson må mena väl med sin nya folkhälsopolitik men bakom de politiska förslagen gömmer sig en rent unken människosyn, skriver Henrik Dalgard.

En ovanlig bild har prytt de engelska tabloidernas förstasidor under den senaste veckan – Boris Johnson ute i joggingspåret. Sedan den brittiska premiärministern tillfrisknat från ett livshotande insjuknande av covid-19 har han varit tydlig med sin ambition att gå ned i vikt. I en intervju med Bloomberg News talar Johnsson likt en träningsinfluencer engagerat om att det inte finns något bättre än att sticka ut och springa med hunden en tidig morgon.

En beundransvärd insikt. Det är dock inte bara sin egen vikt Johnson har tagit tag i. Hela den brittiska befolkningen ska med på viktresan – villiga eller inte.

Konservativa partiet i Storbritannien,Tories, presenterade under förra veckan A better health strategy med syftet att få bukt med vad man beskriver som en fetmaepidemi. Målet är att styra befolkningen bort från öl och fish and chips till mer nyttiga alternativ. I strategin finns förslag som att förbjuda reklam för onyttiga produkter före klockan 21.00, förbjuda ”ta tre betala för två”-erbjudanden på onyttig mat och tvinga restauranger att redovisa kaloriinnehållet i maten man serverar.

Politiken är egentligen inte ny för det konservativa partiet. Redan år 2016 införde man en sockerskatt på läsk, och partiet har länge pratat om vikten att politiken gör mer för att främja en god folkhälsa. Sådana åtgärder har däremot aldrig varit självklara för Boris Johnson. För bara ett par år sedan talade han om landets sockerskatt som statligt förmynderi och politisk klåfingrighet. Men nu har han svängt och ska leda de konservativas krig mot fetman.

Bakom Johnsons välmenande krig mot fetman gömmer sig en rent unken människosyn.

Utvecklingen i Storbritannien för tankarna till Lena Anderssons satiriska roman Duck City. I boken beskrivs ett dystopiskt samhälle där 90 procent av befolkningen är överviktig. Staten har därför förklarat krig mot fetman och förbjudit restauranger, skickat människor på bantningsläger och rensat ut tjocka författare från universiteten för att de inte ska riskera att sprida sina onyttiga idéer. Andersson beskriver även i boken fetman utifrån ett klassperspektiv. De rika företagsägarna är upplysta människor som äter stenålderskost medan den fattiga delen av befolkningen är kraftigt överviktiga på grund av sitt ständiga ätande.

Duck City är satir. Dess totalitära fetmahatande stat ligger ganska långt ifrån verkligheten – men idéerna som ligger till grund för staten gör det inte. Bakom såväl Duck Citys som Johnsons välmenande krig mot fetman gömmer sig en rent unken människosyn.

I en essä i boken Liberalism diskuterar ekonomihistorikern Deirdre McCloskey begreppet retorik. Till skillnad från i dag, där ordet retorik har en något negativ klang, ansågs konsten att övertyga vara en dygd i det gamla Grekland. Om en människa skulle övertalas var man tvungen att tilltala personens intellekt, lägga ut argumenten på ett så tydligt och övertygande sätt att personen frivilligt valde att ansluta sig till den förda tesen. McCloskey menar vidare att alternativet till konsten att övertyga är tvång. Om man vill att en människa ska utföra en handling men inte kan övertala henne att utföra den frivilligt är det bara tvång som återstår.

Förmågan att övertyga är också centralt i en marknadsekonomi. För att tjäna pengar är företag tvungna att övertyga konsumenter att just deras produkt är den bästa. När en konsument köper en produkt bestämmer sig denna frivilligt för att lyssna på försäljarens argument och värdera produkten högre än de pengar den kostar. Att en konsument väljer att köpa en produkt är dock ovanligt i relation till hur många företag och produkter som tävlar om konsumentens uppmärksamhet. Tänk bara själv hur många produkter du går förbi i mataffären och indirekt säger nej till innan du kommer till den vara du väljer att köpa.

Människan ses inte längre som en tänkande individ.

Det som ligger bakom Johnsons krig mot fetman är övergivandet av retorik till förmån för tvånget. Människan betraktas inte som en varelse som kan använda sitt intellekt för att ta till sig information och fatta välgrundade beslut om sitt eget liv. I stället ses hon som inkapabel till rationellt tänkande och beslutsfattande. Hon kan inte se reklam från McDonalds utan att hjälplöst falla för frestelsen och i nästa stund öppna dörren till en McDonalds i jakt på en box med nuggets. Inte heller kan hon gå i en affär och se ett ”ta tre betala för två erbjudande” utan att i vanmakt slänga upp tre kexchoklad på kassadisken.

Människan är inte kapabel, och måste därför lotsas av upplysta politiker, som träningsinfluencern Boris Johnson, in i rätt fålla. De måste styras med förbud, regleringar och sockerskatter.

Det är den människosynen som gör att man får en instinktiv känsla av obehag vid läsningen av dystopier likt Duck City. De styrande i den totalitära staten menar väl – de vill komma till bukt med fetma som problem. Men i strävandet efter det kollektiva folkhälsoidealet skapas en stat som med pekpinnar och förbud tränger långt in i människors personliga sfär.

När det kommer till effekten av åtgärder som sockerskatter och begränsad marknadsföring är det dessutom tveksamt om de faktiskt fungerar. Både Danmark och Finland valde exempelvis att ta bort sina införda sockerskatter efter en kort tid då man ansåg att de inte haft önskvärda effekter på befolkningens konsumtion. En rapport från WHO på ämnet fann inte heller något kausalt samband mellan införandet av en sockerskatt och minskad konsumtion av sötsaker.

Man bryr sig inte om människors önskan att välja fritt.

Även om det skulle visa sig att åtgärderna i A better health strategy skulle få en positiv effekt och minska britternas konsumtion av onyttiga produkter finns det starka skäl att ifrågasätta politiken utifrån en strikt principiell grund.

När politiker söker styra människors beteende i vad man anser vara önskvärda riktningar bortser man inte bara från människors förmåga att säga nej, man bryr sig inte om människors önskan att säga ja, att välja fritt, att bli övertygade i stället för tvingade.

Att gå i en affär, strunta i salladsdisken för att röra sig bort mot snackshyllan är trots allt ett val som människor själva väljer att göra. Det är också ett val som för många sätter guldkant på tillvaron. Att fira slutet på en jobbvecka med en bra film och en skål ostbågar eller att gå ut på krogen för att ta ett par öl, äta en hamburgare och se en fotbollsmatch är alla val som kan sätta färg på en grå vardag och göra livet lite mer värt att leva.

Fria val är även en central del av att vara människa – att tillåtas ta ansvar för och forma sitt liv efter egna önskemål. Det just det Boris Johnson själv gjorde – han prioriterade bort ett par öl och fish and chips i veckan till förmån för joggingturer och en bättre hälsa. Han tog ansvar, och formade sitt eget liv efter sina egna preferenser. Det borde han också låta den brittiska befolkningen göra.

Läs fler krönikor av Henrik Dalgard