Brottsligheten dyrare för företag än beräknat
När indirekta kostnader för företag som utsätts för brottslighet inte tas med i beräkningarna riskerar vi att göra felaktiga val av brottsbekämpningsåtgärder.
Brottsbekämpning är med rätta många politikers fokus, och reformförslagen är likaledes många. För att kunna bedöma värdet av och effektiviteten i olika brottsbekämpningsåtgärder – och därmed också kunna prioritera mellan olika sådana – är det nödvändigt att med god precision kunna skatta brottslighetens omfattning och kostnader.
Utan korrekta estimat föreligger en risk att man väljer ineffektiva eller till och med kontraproduktiva åtgärder. För att kunna mäta kostnaderna för brottslighet måste man i sin tur både mäta brottslighetens omfattning och kostnaderna för enskilda brott.
Vad gäller brottslighetens omfattning finns statistik i form av anmälningar. För kostnader däremot finns få uppskattningar. Samhällskostnaderna för brottslighet är dock utan tvekan betydande. Internationella studier skattar dem till mellan 2,7 och 10 procent av BNP, motsvarande mellan 135 och 500 miljarder kronor för Sverige. Även om uppskattningar inte direkt kan överföras mellan länder ger det en indikation om storleksordningen. Det kan också sättas i relation till kostnaden för till exempel polisen som 2019 uppgick till 28,4 miljarder kronor.
Företag kan inte förväntas anmäla brott när kostnaden för att göra det är större än skadan
Läget är värre för brottslighet som drabbar företag: Det är svårt att uppskatta dess kostnader eftersom man inte skiljer på brott begångna mot företag respektive enskilda i anmälnings- och kriminalstatistiken. Givet att privatpersoners och företags kostnader för brott är av olika karaktär, och att dessa drabbas av olika typer av brott, riskerar studier som inte skattar gruppernas kostnader separat att ge felaktiga estimat. Generaliseringar från företagsdata till hela populationen ger felaktiga estimat – liksom det omvända.
Företag skiljer sig också i viktiga avseenden från privatpersoner genom att de inte kan lida (även om personal som drabbas förstås kan göra det), att de mer sällan drabbas av riktade brott, och att de ser brottslighet som en kostnad bland andra. Det påverkar i sin tur benägenheten att anmäla brott. En privatperson kan väntas anmäla brott även när kostnaden för detta är relativt hög om man till exempel anser att det finns ett värde i sig att brottslingar åker fast och straffas. Företag styrs inte av heller av moraluppfattningar och kan inte förväntas anmäla brott när kostnaden för att göra det är större än skadan.
Även när det finns en identifierad, gripen gärningsman kommer utredningen i de flesta fall läggas ner
En undersökning utförd av Svensk Handel år 2017 vittnade om att att få stöldbrott inom detaljhandeln anmäls. När en gärningsman tagits på bar gärning uppges anmälan ske i 68 procent av fallen – i de fall bevisning saknats har endast 34 procent av stölderna anmälts. Företagen vet att det är meningslöst. Även när det finns en identifierad, gripen gärningsman kommer utredningen i de flesta fall läggas ner, och företagen kommer inte att få ersättning för stulna varor eller nedlagt tid. Då låter man i stället snattaren gå.
År 2019 utredde jag för Svenskt Näringslivs räkning hur man kan beräkna kostnader för brottslighet, liksom vilka åtgärder som kan bidra till en effektivare brottsbekämpning. Olika metoder för att mäta eller beräkna kostnader för brott ger olika resultat. Den beräknade kostnaden beror på vilka kostnadsslag som tas med (direkta, indirekta, immateriella), vilkas kostnader som tas med och vilka brott som tas med.
På grund av metod och urval finns dessutom en risk att tidigare studier underskattat kostnaderna för denna brottslighet. Det gäller exempelvis den studie som HUI Research gjorde år 2018. Den visar att företagen uppskattar sina kostnader för brottsligheten till 55 miljarder kronor årligen, men alla branscher ingick inte i undersökningen, och indirekta kostnader för brottslighet togs med. Sådant är betydelsefullt att inkludera.
Företags (och privatpersoners) anpassningsbeteenden (för att undvika att utsättas för brott, eller som reaktion på brott) kan också innebära kostnader som överstiger – ibland vida överstiger – kostnaden för själva brottet (exempelvis värdet på det som stulits). Företag åläggs därtill ibland att ägna sig åt ”indirekt myndighetsutövning” som ålägganden att bevaka eller kontrollera kunder för att undvika brott. Ett exempel är bankers övervakning av kunder för att komma åt penningtvätt. Det kan också leda till att företag får klä skott, och drabbas av varumärkesskada, för sådant som inte är deras fel: Banken – inte riksdagsledamöterna – drabbas av kundernas ilska för att de inte får sätta in sexton tusen i kontanter.
Om detta inte inkluderas i kostnaderna för brottslighet riskerar man att göra felaktiga val av politisk policy.
En annan kostnad för oskyldiga är vad Cohen & Bowles (2010) kallar ”restrictions of legitimate activites”, det vill säga att aktiviteter som inköp av vissa varor begränsas eller stoppas även för icke-kriminella. Till sådana kostnader kan exempelvis räknas begränsningar av tillståndskrav för inköp eller innehav av vissa produkter. Dessa restriktioner kan bli kostsamma. Åtgärderna kan även göra näringsverksamhet svår eller olönsam att bedriva (i de fall där kostnaderna för att följa reglerna gör annars lönsam verksamhet olönsam). Det bör också ses som en kostnad av brottslighet.
Om detta inte inkluderas i kostnaderna för brottslighet riskerar man att göra felaktiga val av politisk policy. För att få bättre kunskap om brottslighetens konsekvenser för företag och dess omfattning borde följande åtgärder vidtas:
1) Brott mot företag respektive enskilda bör särskiljas i den offentliga statistiken. Det är också enkelt uppnått med skilda brottskoder.
2) Bättre data över företags faktiska brottsutsatthet bör samlas in. Eftersom företags anmälningsbenägenhet för flera vanliga brottstyper kan förväntas vara låg bör systematiska enkätundersökningar (motsvarande NTU) genomföras.
3) Krav på ”indirekt myndighetsutövning” – exempelvis krav på kontroll av kunder – bör undvikas så långt som möjligt för att kostnader för brottsbekämpning inte oproportionerligt ska drabba företag. Om sådana ändå används bör, för att de inte ska blir en extraskatt på företagande, ersättning vara normen.