Thea Erlandsson: Kristersson missade chansen

Att lyssna på Ulf Kristerssons Almedalstal var som att lyssna på en repig skiva. Samma melodier spelades på repeat – mer kameraövervakning, minskad invandring och högre ställda krav. Men det som definierade valrörelsen 2022 kommer knappast att ge Moderaterna segern om två år. Än mindre ger det en bild av vilket land Sverige ska vara mot slutet av nästa mandatperiod, eller mandatperioden därefter. Kristersson hade chansen att spela något nytt och sätta en ny och optimistisk ton inför valrörelsen 2026. Tyvärr tog han inte vara på möjligheten. 

Det är obekvämt att inte vara det självklart största partiet i sitt eget regeringsunderlag.

Ända sedan 2010 har Moderaterna behövt förhålla sig till konkurrensen från Sverigedemokraterna. Först var strategin att isolera och stänga ute partiet från inflytande. Därefter ett successivt närmande och slutligen Tidösamarbetet. SD har vuxit oavsett strategi och M famlar fortfarande efter en lösning – det är obekvämt att inte vara det självklart största partiet i sitt eget regeringsunderlag. 

Samtidigt har de policymässiga skillnaderna mellan M och SD blivit allt färre. Partierna tycker i princip likadant vad gäller migration och brottslighet – de två frågor som dominerat de gångna åren. SD:s hårda retorik och positionering har givet konkurrensen om väljarna tvingat M att anpassa sig. Följden har blivit att M för många väljare kommit att framstå som föga mer än en anständigare version av SD. Längs den vägen har M dessutom tappat initiativet i partiets klassiska paradfråga – den ekonomiska politiken. Det är knappast en positiv utveckling – varken för Moderaterna, svensk borgerlighet eller Sverige som land.

Sverige har en av de lägsta statsskulderna i Europa och har precis lyckats genomföra en framgångsrik inflationsbekämpning. Det ger goda förutsättningar för att göra en finanspolitisk offensiv och öka reformtakten. Sänkta skatter, stärkt arbetslinje och tillväxtreformer av det slag som skisseras av regeringens produktivitetskommission är några av de mål som regeringen borde rikta in sig på. Kanske kan till och med euron bli aktuell. Det är områden där M har historisk erfarenhet och trovärdighet. Med skarpa reformförslag för att stärka svenskt företagande och konkurrenskraft skulle Moderaterna återigen kunna bli det självklart ledande partiet till höger.

M borde våga prata mer om svensk ekonomi och mindre om svenska värderingar.

Att börja spela på M:s egen planhalva är även en möjlighet för Kristersson att återvinna förtroendet hos de borgerliga väljare som vill se mindre hård och aggressiv retorik, och mer av klassisk borgerlig reformpolitik. Dessutom skulle M på ett tydligare sätt skilja sig från SD och potentiellt kunna hitta nya samarbeten. Även om Centerpartiets Muharrem Demirok i dagsläget inte känner sig manad att sträcka ut en hand till Kristersson kan det förändras i framtiden. Speciellt om M vågar prata mer om svensk ekonomi och mindre om svenska värderingar. 

Det är särskilt viktigt i ett läge där Jimmie Åkesson anser att SD antingen är “ett regeringsparti eller ett oppositionsparti” inför nästa val. Därför borde M:s mål vara att bli det tydligt större partiet. Annars kommer Åkesson fortsatt få diktera vilka politiska frågor som diskuteras och ha alldeles för mycket att säga till om i nästa borgerliga regering. 

Dessvärre lämnades framtiden oberörd av Kristersson. Han ville hellre ge sina ministrar en, visserligen välförtjänt, klapp på axeln för arbetet som regeringen hittills genomfört. Men om Moderaterna ska fortsätta vara det statsbärande partiet till höger måste de våga vara mer än en lightversion av Sverigedemokraterna. En ekonomisk-politisk reformoffensiv borde vara en självklar startpunkt.