Efter valet befinner sig Kristdemokraterna i ett tvetydigt läge. Å ena sidan backade partiet jämfört med förra valet. Särskilt givet dess rykte som duktigt på valspurtar kan det ses som ett misslyckande. Å andra sidan bekräftar resultatet att partiet uppnått en historisk styrkeposition.

Kristdemokraterna ligger stabilt över fyra procents väljarstöd, vilket knappast har varit självklart vid tidigare valrörelser. Faktum är att Kristdemokraterna under den gångna mandatperioden aldrig har legat under fyra procent i någon av de stora opinionsmätningarna. Det är första gången sedan Alf Svenssons storhetstid i början av 00-talet som partiet uppvisar ett så stabilt väljarstöd. 

Inte heller de kristdemokratiska väljarna tycks särskilt oroliga. Endast tolv procent av de som röstade på KD gjorde det, enligt Demoskops eftervalsundersökning, för att hålla partiet över riksdagsspärren. Det kan jämföras med 42 procent för Liberalerna. Kristdemokraterna tycks därmed ha etablerat sig på en stabil miniminivå av väljarstöd.

***

Förklaringen ligger sannolikt i den skarpare högerprofil som Kristdemokraterna har odlat under de senaste två mandatperioderna. Från att den dåvarande ungdomsförbundsordföranden Sara Skyttedal firade Decemberöverenskommelsens upplösning med champagne till att partiledare Ebba Busch åt köttbullar med Jimmie Åkesson, har partiet visat sig vara den mest pålitliga motståndaren till socialdemokratiskt regeringsinnehav.

Profileringen har också gjort avtryck hos väljarna. I Demoskops eftervalsundersökning svarade 58 procent av de kristdemokratiska väljare att möjligheten till en ny regering var ett viktigare skäl för deras partival, än någon särskild sakfråga. 

KD-väljarna identifierar sig även tydligt som höger. När Demoskop lät väljare som röstade på KD placera sig på en tiogradig vänster-högerskala (där noll är vänster och tio höger) spred sig 86 procent relativt jämnt över de fyra positionerna längst till höger. I samma undersökning betecknar sig 62 procent av KD-väljarna som konservativa, vilket kan jämföras med 47 procent av M-väljarna och 39 procent av SD-väljarna.

Andelen KD-väljare som placerar sig i mitten har stadigt minskat.

Förskjutningen högerut blir också tydlig i Valu som gör det möjligt att jämföra KD-väljarnas ideologiska position över tid. När Kristdemokraterna kom in riksdagen 1991 identifierade sig 56 procent av KD-väljarna som höger. När Alliansregeringen omvaldes 2010 hade siffran ökat till 71 procent. I år: 80. Samtidigt har andelen KD-väljare som placerar sig i mitten stadigt minskat.

Den tydligare högerprofilen märks också i vad som styr KD-väljarnas val av parti. Bland sakfrågorna de lyfter fram som särskilt viktiga för partivalet kom lag och ordning på första plats. 34 procent av KD-väljarna i Demoskopundersökningen lyfte denna fråga, vilket kan jämföras med 27 procent som pekade på partiets historiskt sett viktigaste fråga, sjukvården. Samma mönster syns i Valu.

Att brottsligheten prioriteras så högt följer den allmänna opinionsutvecklingen under valrörelsen, då lag och ordning för första gången rankades som väljarnas viktigaste fråga. Med flera uppmärksammade skjutningar på allmän plats, är det knappast märkligt att väljarna bryr sig mindre om vårdköer.

Det intressanta är att denna prioritering inte verkar ha missgynnat KD nämnvärt, trots att partiet inte tidigare förknippats med frågan om lag och ordning. Även här kan Valu ger perspektiv på förändringarna. 2010 var sjukvården den överlägset viktigaste frågan för KD-väljarna. Noll procent nämnde lag och ordning som viktigt för partivalet.

Kristdemokraterna har gått från att främst vara ett parti som förknippas med mjuka frågor till att ha förtroende även i hårda frågor. Att sjukvårdsfrågorna förblir en en styrka för Kristdemokraterna understryks dock inte minst av partiet överlag når en starkare ställning i regionvalen än i riksdagsvalet. 

Det är också värt att påpeka att partiledaren Ebba Busch är en stor tillgång för Kristdemokraterna. Hon lyfts i Demoskops eftervalsundersökning fram som ett viktigt skäl till partivalet av hela 65 procent av partiets väljare. 

Sammantaget framstår Kristdemokraternas vägval med en tydligare högerprofilering som en framgång, vilket inte minst understryks av det stabila väljarstödet på rätt sida av riksdagsspärren.

***

Ändå backade KD i riksdagsvalet jämfört med 2018. Den viktigaste förklaringen är sannolikt att Moderaterna och Ulf Kristersson gjorde en överlag bättre valrörelse än 2018. Men det är också möjligt att de dåliga opinionsiffrorna för M i flera mätningar i valrörelsens slutskede fick KD-väljare att för ovanlighetens skull stödrösta på Moderaterna.

Det finns dock inga skäl för KD att bli för bekväma. Partiet har stor väljarpotential, faktiskt den fjärde största av alla partier, med hela 16 procent som överväger att rösta på partiet. Denna potential finns framförallt i högerblocket, där 34 procent av M-väljarna och 22 procent av SD-väljarna funderade på att lägga sin röst på Kristdemokraterna.

Den naturliga vägen framåt är att fortsätta att profilera sig som det borgerliga högeralternativet. Partiet har redan ett grundläggande förtroende efter att ha drivit på för regeringssamarbetet till höger. Det är visserligen alltid svårt att direkt vinna väljare från andra partier, men KD skulle kunna tjäna som utmanare om de större partierna inte möter väljarnas förväntningar. Den rollen hade man inför förra valet gentemot M. När SD nu har blivit rekordstort och för första gången måste ta reellt politiskt ansvar finns liknande möjligheter där.

Att rikta in sig mot SD:s väljare passar även med tanke på KD:s fokus på välfärden.

Att rikta in sig mot SD:s väljare passar även med tanke på KD:s fokus på välfärden. Det borde vara lockande för de SD-väljare som brukade rösta på S och som värderar välfärden högre än exempelvis M-väljare. Sjukvården, med de astronomiska vårdköerna, är i uppenbart behov av reformer. KD är det parti som hittills har levererat tydligast förslag. 

Ändå finns uppenbarligen vissa hinder för få dem som röstade på SD i detta val att i stället rösta på KD. Troligen handlar det om att KD:s arv fortfarande krockar med den nya högerhållningen. Ett aktuellt exempel på detta är biståndet. Ska KD löpa linan ut och bli ett attraktivt högeralternativ för fler skulle nog mycket vara vunnet av en mer evidensbaserad biståndspolitik, där man släpper enprocentsmålet i regeringsförhandlingarna.

Detta kan knappast ske utan internt motstånd. Partiets vänsterfalang ser enprocentsmålet som en viktig symbolfråga. Partiledningen har dock tagit och vunnit liknande strider förut, senast gällande anhöriginvandringen. På kort sikt kan ett sådant beslut uppröra, men ingen kan förneka att dagens biståndspolitik åtminstone delvis är pengar i sjön. Det går att sänka biståndet – även rätt kraftigt – utan att försämra för världens fattiga. Högerfalangens utmaning är med andra ord att skapa acceptans för en ökad grad av realism, också på detta politikområde.

Kristdemokraterna bör fortsätta gräva där de nu står.

Omslagsfoto föreställande Ebba Busch på Kristdemokraternas valvaka: Pontus Lundahl/TT