Kriskommunikation från en svunnen tid
Myndigheternas kommunikation är tafatt, otydlig och motsägelsefull, menar kritikerna. Utgår i man ifrån hur svensk kriskommunikation kom till och hur Sverige då såg ut är det dock inte förvånande. Länge har den byggt på idén att om myndigheter säger vad som ska göras så gör svenska folket det. Det fungerade förr men inte nödvändigtvis längre.
Detta är inte ytterligare en artikel om coronapandemin eller hur kommunikationen kring denna hanterats. Den tar däremot sin utgångspunkt i den kritik – om otydlighet, motstridighet och brist på förklaringar om varför man vidtar eller inte vidtar olika åtgärder – som riktats mot olika myndigheters kommunikation.
Att man kommunicerar som man gjort dock kan förklaras. Svensk kriskommunikation har sällan testats i skarpt läge och därför har det också funnits små möjligheter att utvärdera och göra förändringar (ett undantag är Erik Almå och Sven-Arne Nordstedts (1987) utvärdering för Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) om kommunikationen i samband med Tjernobylolyckan). Därför gör man som man alltid gjort.
För att förstå varför MSB, Folkhälsomyndigheten och andra kommunicerar som de gör i dag kan vi behöva backa drygt 100 år. I början av 1900-talet kom informationsinsatser riktade till civila på hemmafronten att bli en del av krigföringen. De krigförande länderna kom också under första världskriget att sätta upp särskilda organ för detta (den mest kända är amerikanska Committee on Public Information (CPI)). Sverige hade inget motsvarande förrän under andra världskriget, där Statens Informationsstyrelse (SIS) skötte denna verksamhet.
Under det kalla kriget kom SIS verksamhet som avvecklades inför krigsslutet att återupptas av Beredskapsnämnden för Psykologiskt Försvar, och senare, från 1983, med SPF, verksamhet som sedan uppgick i MSB. Det var inte dessa organisationer som skötte de civila myndigheternas kommunikation men vad de gjorde påverkade. Många kommunikatörer på myndigheter och inom folkrörelser, liksom många journalister, var också organiserade inom – och ingick i dess krigsorganisation – eller samverkade på andra sätt med det psykologiska försvaret.
Den åtminstone implicita utgångspunkten i kommunikationen har varit att myndigheterna säger vad som ska göras och svensken gör detta. I det läget har det funnits begränsat behov av att förklara varför. Så såg också beredskapstiden kampanjer, och de kampanjer man planerade och förberedde under det kalla kriget, ut: ”Teckna på försvarslånet!”, ”Spara matfett!”, ”Använd inte telefonen i onödan!”, ”Håll till höger Svensson!”. En förutsättning för denna typ av kommunikation skulle fungera var en homogen befolkning, såväl språkligt, som kunskaps- och värderingsmässigt. En annan var en hög tillit till myndigheterna.
Där liknar vi nu mer USA 1917 än Sverige under beredskapstiden.
I en konferensartikel (”Propaganda as Defense”) som presenterades på Society for Military History 2019 gjorde jag en jämförelse mellan den svenska informationsverksamheten under andra världskriget och den amerikanska under första (det vill säga när man först organiserade dylik verksamhet). Trots att den svenska SIS var modellerad – och i delar en direkt kopia av – den amerikanska CPI fanns stora skillnader. Dessa kan emellertid nästan helt koppas till skillnaderna mellan Sverige och USA.
USA hade inte Sveriges homogena befolkning. De hade till och med stora befolkningsgrupper som inte talade engelska. Det fanns också betydande grupper som kunde väntas sympatisera med fienden (exempelvis irländska invandrare som många gånger antogs stödja vem som helst som var motståndare till England). Vidare hade de en mycket större spridning i värderingar och utbildning.
Medan kommunikation som 1940 var anpassad till – och fungerade för – en svensk som gått ut folkskolan sannolikt fungerade för många andra gällde inte det i USA. Svenskarna delade etnicitet, språk, religion och även i avgörande frågor politiska värderingar. Amerikanerna gjorde det inte. Det påverkade hur man kommunicerade.
I USA fanns ett behov av att förklara krigsmål – ”why we fight” – medan det i Sverige var uppenbart att om vi hamnat i krig hade det varit en följd av ett utländskt anfall. Man räknade också i USA med att det inte fanns några nationella kommunikationskanaler (motsvarande Radiotjänst) som nådde alla, även om de nationella radio- (och TV) nätverken senare kom att få denna roll. En annan faktor som påverkade kommunikationen var tilliten till myndigheter, mycket hög i Sverige medan den var låg – i synnerhet i vissa befolkningsgrupper – i USA.
Man anser sig sannolikt inte behöva förklara sitt handlande eller varför man ger vissa råd och uppmaningar
I dag har förutsättningarna förändrats jämfört med 1940 eller 1980: Det är inte längre så att myndigheten skickar sin kommuniké till SVT, där alla svenskar tar del av den i Rapport klockan 19.30, och sedan gör det myndigheten sagt. Även om förtroendet för myndigheter i Sverige fortfarande i ett internationellt perspektiv är relativt högt är det inte alls på samma nivå som för 40 år sedan. Sverige är också betydligt mer språkligt, religiöst, värderingsmässigt och utbildningsmässigt heterogent idag. Där liknar vi nu mer USA 1917 än Sverige under beredskapstiden.
Den kommunikationskultur som präglat den svenska kriskommunikationen sedan 1940-talet sitter emellertid sannolikt fortfarande i väggarna hos svenska myndigheter. Man anser sig sannolikt inte behöva förklara sitt handlande eller varför man ger vissa råd och uppmaningar, inte heller ta hänsyn till att människor har tillgång till alternativ information, eller till att svenska experters eller myndigheters uppfattningar kan motsägas av utländska (som svenskarna via internationella media och internet har tillgång till).
Att förklara och övertyga blir också viktigare ju lägre förtroendet för myndigheter är, och förtroendet påverkas av om de tidigare spritt felaktig information eller misstänkts (korrekt eller inkorrekt) för att driva egna agendor. Detta innebär också att den svenska traditionella svenska kommunikationsmodellen är särskilt oförenlig med myndighetsaktivism.
Människor lyssnar inte om de tror att myndigheter försöker göra dem illa eller driva egna politiska agendor. Det innebär att de måste bygga upp förtroende innan kriget eller krisen kommer. När den kommit är det försent.