Kriminaliteten tar över i nattvandrarstaten

Några yngre män vägrade betala för en pizza. När Ali sade till dem blev han misshandlad. Dagen efter krossades rutorna på hans butik och bilen sattes i brand. Det är som en varning. Kom inte nära, berättade han för SVT för två år sedan. Efter attackerna vågade Ali inte vara ensam i butiken längre och började stänga tidigare.

Det här är vardagen för många företagare i utsatta områden. En tillvaro som präglas av hot, våld och misstro mot samhällets förmåga att stävja kriminaliteten. Det är bara en liten del av en berättelse om en stat som alldeles för länge gjort allt förutom det viktigaste. Den respekterade professorn Wilhelm Agrell menar att statens auktoritet är utmanad. Den 13 september 2019 skrev han i Svenska Dagbladet: ”Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur.”

Anmälda rån mot barn har mer än fördubblats de senaste tre åren

Anmälda rån mot barn har mer än fördubblats de senaste fyra åren, och antalet granatattacker och bomber saknar internationellt motstycke. Skjutningarna har i år ökat med nio procent jämfört med samma period förra året. Allt detta trots upprepade politiska löften om att våldet ska minska.

Det påstås ibland finnas ett före och ett efter coronakrisen. Kanske är det så. Men en del samhällsproblem viker inte för epidemin.

Nattväktarstaten

Begreppet nattväktarstaten myntades 1862 av den tyske socialisten Ferdinand Lassalle. Under ett tal i Berlin där Lassalle ironiserade över dåtidens liberaler och deras önskan om att begränsa statens uppgifter till det minimum som krävs för att upprätthålla lag och ordning i ett samhälle. I dag används begreppet ofta för att beskriva statens hårda kärna.

Robert Nozick är den filosof som dragit den mest välkända lansen för den teoretiska nattväktarstaten. I sitt magnum opus Anarki, Stat och Utopi slog han fast att den enda statsform som är förenlig med naturrätten är den minimala nattväktarstaten, som också har till uppgift att försvara den. Alla frivilliga relationer är tillåtna medan våld och tvång är förbjudet.

Denna slutsats sprang ur övertygelsen om att alla människor har rätt till liv, frihet och egendom. Individen äger sig själv och har rätt att förfoga över sitt liv helt fritt, så länge hon inte kränker någon annans frihet. Människan äger också sitt arbete, och produkterna av det, därav äganderätten. Dessa rättigheter är lika för alla och får inte kränkas av någon individ eller sammanslutning av individer – inte heller staten. Nozick sammanfattade principen så här: Den minimala staten är den mest omfattande stat som kan rättfärdigas. Varje stat som är större än så kränker människors rättigheter.

Det finns gott om klassiska liberala filosofer som talat om statens hårda kärna innan Nozick. Adam Smith anförde i Nationerna välstånd att statens första uppgift är att skydda samhället mot våld och intrång från andra samhällen; den andra uppgiften är att i möjligaste mån skydda varje samhällsmedlem mot orättvisor och förtryck från andra samhällsmedlemmar.

Statens allra mest grundläggande uppgift är att värna medborgarnas säkerhet mot yttre och inre hot

Den nobelprisbelönte nationalekonomen Milton Friedman argumenterade för att fri kapitalism var en förutsättning för individuell frihet. Friedman ansåg att staten hade två grundläggande uppgifter: att skydda medborgarna från en utländsk armé, och att skydda dem från andra medborgare.

Smith och Friedman menade båda att det finns ytterligare offentliga uppgifter, till exempel att driva institutioner och upprätthålla sociala skyddsnät. Statens omfattning och begränsningar är också en diskussion för sig. Oaktat detta finns det en utbredd uppfattning om att statens allra mest grundläggande uppgift är att värna medborgarnas säkerhet mot yttre och inre hot.

Det är en föreställning som sträcker sig långt bortom klassiskt liberala tänkare. I dag utgör den fundamentet för vår liberala demokrati. Medborgare ger upp en del av sin frihet i utbyte mot skydd. Detta innebär också att det finns uppgifter kopplade till statens våldsmonopol som bara staten har mandat att sköta.

Den här relationen beskrivs ibland som ett samhällskontrakt. Den borgerliga uppfattningen är att ett sådant kontrakt vilar på ömsesidighet. Med det menas att människan har ett ansvar för sig själv och en skyldighet att bidra med skatter till det gemensamma. Äganderätten inskränks men inte utan proportionalitet. I gengäld ska staten garantera trygghet; man ska känna sig säker hemma och ute på stan.

Att denna trygghet upprätthålls är en förutsättning för statens legitimitet. Om medborgarnas förtroende sviktar för statens förmåga att upprätthålla säkerhet kommer även annat att svikta.

Nattvandrarstaten Sverige

Detta är Sveriges stora problem. Staten vacklar i sin förmåga att upprätthålla sin allra mest grundläggande funktion. Det är naturligtvis nära sammankopplat med en misslyckad jobbpolitik och en misslyckad integration, men framför allt är det ett misslyckande för kärnstaten och den trygghet den finns till för att garantera.

År 2014 myntade Svenska Dagbladets dåvarande ledarskribent Per Gudmundson begreppet nattvandrarstaten – en ordlek som vittnar om allvaret. Han menade att Sverige redan då blivit ett land där statens uppgifter maximeras i allt utom att garantera medborgarnas grundläggande trygg- och säkerhet. Försvar, rättsväsende och katastrofberedskap sköts istället av frivilliga.

År efter år har kärnstatens allra mest grundläggande uppgifter försummats

År efter år har kärnstatens allra mest grundläggande uppgifter försummats. Både den inre och den yttre säkerheten har fått ge vika för utgiftskaruseller och monumentala felprioriteringar. Den starka staten har eroderat under den stora statens tyngd.

Försvarsanslaget utgjorde år 1980 3 procent av Sveriges BNP, 1990 2,6 procent och 2010 1,2 procent. Försvaret gick från att vara ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar till att bli en budgetregulator. En historisk missbedömning av säkerhetsläget – i sällskap av alla europeiska länder öster om Polen – rättfärdigade nedmonteringen. Sverige var också det land inom EU som minskade försvarsutgifterna allra mest mellan 2000 och 2007, och är än i dag det land runt Östersjön som satsar allra minst andel på försvaret.

Den polisiära nedmonteringen har snarare skett gradvis. Polisen och rättsväsendet har fått stå tillbaka när staten gradvis ökat sitt uppdrag. Vi har sett ett utökat värdegrundsarbete i myndighetsväsendet, en explosionsartad ökning av kommunikatörstjänster i offentlig sektor och ett statligt spenderande som hade varit svårt att upprätthålla om det inte varit för de senaste årens högkonjunktur.

Ett annat exempel på skenande utgiftsposter – sinnebilden av att kosta mer än det smakar – är kommunala arenor. I en rapport från 2019 visade Erik Engstrand hur flera kommuner i Sverige beslutade om nedskärningar efter att de drabbats av kommunal arenafeber. Det avgörande problemet har varit att polisen och rättsväsendet har bortprioriterats vid regeringens interna budgetförhandlingar. Situationen förvärrades ytterligare när den stora omorganiseringen 2015 genomfördes utan extra resurser och utan hänsyn till den pågående brottsutvecklingen.

Trots en allt grövre kriminalitet bestod länge den svenska självbilden som ett av världens tryggaste länder

Trots en allt grövre kriminalitet bestod länge den svenska självbilden som ett av världens tryggaste länder. Men nu finns inte längre någon illusion. Statistiken talar sitt tydliga språk:

Varje år begås hundratusentals stölder i Sverige, och bara denna brottskategori uppskattas kosta två miljarder kronor varje år. Hälften av alla inbrott begås av utländska ligor. Samtidigt tvingas handlare som Ali att stänga igen och den grova kriminaliteten har skjutit i höjden. Polistätheten är nere på under två poliser per tusen invånare.

Sprängningarna i Sverige saknar internationellt motstycke och Sverige har näst flest dödskjutningar i hela EU. Under de senaste tre åren har vi plågats av nära 1000 skjutningar där 124 personer har förlorat livet. Oskyldiga människor, flera mycket unga, har dött.

Alla är lättade över att berusade män i lägre utsträckning har ihjäl människor i dag än för 30 år sedan. Det är ett viktigt framsteg. Men den statistiska illusionen förändrar inte det faktum att brottsligheten har ändrat karaktär och blivit grövre. Förra året uppgav sju av tio unga killar att de är oroliga för att utsättas för våld när de är ute (NTU 2019). Det har nästan tredubblats på fem år.

Skjutningar i stadsmiljö, våld mot blåljus- och vårdpersonal och en ökad känsla av otrygghet

Det handlar om skjutningar i stadsmiljö, våld mot blåljus- och vårdpersonal och en ökad känsla av otrygghet. Men det handlar också om att det vid sidan av det försvagade våldsmonopolet har växt fram parallella samhällen med alternativa rättssystem. Boken Familjen (Mondial förlag) av Johanna Bäckström Lerneby illustrerar detta med förskräckande tydlighet. I Göteborgsförorten Angered styr en familj stora delar av tillvaron med ett maffialiknande inflytande. Denna typ av privat rättsskipning är både ett resultat av klankultur som växer sig stark i vissa områden, och en reaktion på det försvagade våldsmonopol vi ser. Den privata säkerhetsbranschen har vuxit kraftigt i omsättning de senaste åren, och i delar av Sverige har vi sett exempel på begynnande medborgargarden.

I dag finns det 60 utsatta områden i Sverige. Enligt Polisen är övergrepp i rättssak en utbredd företeelse i de flesta utsatta områden, och den som anmäler brott utsätts för påtryckningar i form av hot och våld. I de områden som bedöms vara särskilt utsatta är det svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag.

Salam Kurda, tidigare ordförande i företagarföreningen i Husby, ägde under många år affären Orientliv. Det var en stor förlust för grannskapet när butiken slog igen men anledningen är en förlust för hela det svenska samhället. Han berättade för Aftonbladet: Sverige är ett fint land, men det har blivit otryggt. Samhället begär att jag ska betala skatt och det gör jag. Men då vill jag att samhället uppfyller sina plikter så att jag kan driva min affär. Sverige måste fungera, kriminella ska sitta inne.

Det riskerar att bli ännu värre efter coronakrisen

Den tidigare nämnde professorn Wilhelm Agrell menar att det som nu sker kan liknas med en inre väpnad konflikt (även om han påpekade att liknelsen med krig är överdriven). Tesen är att ett återkommande särdrag för en inre väpnad konflikt är att det påverkar och i förlängningen slår sönder grundläggande samhällsfunktioner liksom människors vardag. Att det är något som förr eller senare resulterar i flykt, där de som har materiella och mentala förutsättningar är de som flyr först.

Hans överordnade poäng är dock att läget här och nu inte är det riktigt allvarliga (som är illa nog), utan vart vi är på väg. Det var illa före coronakrisen och det är illa under coronakrisen. Men det riskerar att bli ännu värre efter coronakrisen.

Återupprätta kärnstaten

Stora delar av Sverige är tryggt men vi är på väg att tappa kontroll över tryggheten – enligt Polisens har det redan skett i särskilt utsatta områden. Det är en otrygghet som leder till ofrihet och ett urholkande av samhällskontraktets legitimitet, och den utvecklingen måste brytas.

Ingen uppgift är lika viktig de kommande åren som att återupprätta kärnstatens auktoritet och funktion. Ett land vars medborgare inte känner trygghet och säkerhet riskerar att förlora tilliten till samhällets institutioner och till varandra. När det väl har skett är det svårt att reparera.

Mycket kommer att krävas för denna stamrenovering. Både insatser för att snabbt öka tryggheten, och insatser för att strukturellt stärka den svenska statens våldsmonopol. I det arbetet krävs insikt om att detta inte kommer vara möjligt utan att samtidigt minska statens andra uppgifter och storlek.

Fyra delar i särskilt behov av reformer för att stärka den svenska kärnstaten:

1) Fler poliser och ökad närvaro

Ska staten återfå kontroll krävs fler poliser, och ökad närvaro över hela landet. I dag har Sverige bland Europas lägsta polistäthet, och de senaste fem åren har fler än 2 000 poliser lämnat yrket. I våras slogs det rekord i tomma platser på polisutbildningen när fyra av tio platser gapade tomma tre veckor in på utbildningen.

För att få fler poliser på längre sikt och säkerställa att fler stannar kvar i yrket kommer det att krävas särskilda lönesatsningar. Svenska poliser tjänar sämst i Norden och ingångslönen ligger på 26 500 kronor. För att ytterligare stärka incitamenten att stanna kvar i yrket bör Sverige överväga att återinföra betald polisutbildning.

Det kommer också kräva en uppvärdering av yrket. Inte i form av högskolepoäng utan i respekt och stöd från samhället. Ett sätt att tydliggöra detta vore att skärpa straffen för angrepp mot företrädare av rättsstaten. Polisen måste också få starkare lokal närvaro och förankring. Inom den befintliga organisationen måste det skapas vägar för en ”snut i varje knut” som har örat mot marken, bygger förtroende i utsatta områden och kan fungera som förebilder.

För att snabbt öka tryggheten borde staten tillfälligt se över möjligheten för Polismyndigheten att anställa statliga ordningsvakter. Det förutsätter att en del regelverk uppdateras för att ge dessa ordningsvakter mandat att avlasta polisen med uppgifter så som att transportera berusade. Även detta bör finansieras av det gemensamma.

2) Skärpta straff

Det kommer inte att räcka med fler poliser om inte straff kopplat till grova våldsbrott skärps. Sverige har i dag mildare straff än många andra länder, och det är en anledning till att vi är särskilt utsatta för bland annat utländska stöldligor.

En viktig mekanism som gör att hårdare straff minskar mängden brott är själva inkapaciteringen. Den som är inlåst kan inte begå brott. En straffskärpning måste dock införas med bibehållen förståelse för rättssäkerhet och proportionalitet mellan gärning och straff: Statens roll är att säkerställa individens frihet, inte beskära den. Detta kan göras genom att uppvärdera den skada och integritetskränkning som ett våldsamt ingrepp innebär. Den allmänna rättskänslan i samhället i dag lirar inte med straffen, i synnerhet inte på grund av straffrabatter och villkorlig frigivning.

Men om fler ska dömas behöver resurser till polisen följas upp med resurser till åklagare och domstolar. Det kommer också krävas fler fängelseplatser. Därför måste resurser även allokeras till att fortsätta bygga ut kriminalvården. Det finns också ett stort behov av att uppdatera dagens hantering av unga, grovt kriminella. Dessa behöver lyftas bort från socialtjänstens bord till en särskild enhet hos Kriminalvården.

En allmän strafföversyn bör kompletteras med en översyn av lagar och regler som kan upphävas. Om staten på allvar ska kunna bli starkare måste dess uppdrag minska.

3) Polisiära metoder och rättsstat

Fler poliser och strängare straff är två viktiga steg framåt. Men för att det ska bli verkningsfullt behöver också de polisiära metoderna uppdateras. De brottsbekämpande myndigheterna behöver nya verktyg om de ska klara av att möta en allt mer komplicerad brottslighet och lagföra fler kriminella.

Det kommer att uppstå oundvikliga målkonflikter mellan effektivitet och personlig integritet. Oavsett var man drar gränsen kommer det att behövas tas fram mer robusta och trovärdiga granskningssystem – där övertramp upptäcks och ansvar utkrävs.  Det kan handla om visitationszoner efter dansk modell, ökad kameraövervakning eller dataavläsning.

I det längre perspektivet måste vi sträva efter att bygga ett system som är tydligt och förutsägbart. Så att alla som bor i Sverige är medvetna om vad som gäller. I detta ligger också ett krav på rättstillgänglighet (access to justice) – det vill säga att polisen ska komma när man ringer, utreda brott och inte skriva av anmälningar med vändande post samtidigt som domstolarna ska vara snabba men korrekta och rättvisa. För att de tydliga reglerna också upprätthålls på ett tydligt sätt.

4) Återuppbygg försvaret

Sverige måste återuppbygga ett trovärdigt civilt och militärt försvar. Den resan kommer att ta tid, och därför måste den börja nu. Första steget är att nå Försvarsberedningens mål om 1,5 procent av BNP till 2025. Sverige behöver finansiera ett starkt försvar som både är krigsavhållande och som bygger säkerhet med andra.

Precis som det är dyrt att bygga infrastruktur i Sverige på grund av att vi är Europas tredje största land så kostar det att kunna upprätthålla vår territoriella integritet och ytterst kunna försvara vårt territorium. Det räcker inte att titta längtansfullt mot finska beredskapslager när epidemin slår till utan att analysera varför våra skyddsrum i dag fungerar som festlokaler.

Därefter måste naturligtvis ett stort resurstillskott leda till en stor ökning av försvarsförmågan. Styrning, kontroll och uppföljning kommer bli extra viktigt i ett tillväxt skede, och Försvarsdepartementet måste bli bättre på att säkerställa utväxling. Myndighetens egen utmaning är att attrahera duktiga ekonomer som effektiviserar verksamheten och gör korrekta ekonomiska bedömningar, och kombinera dessa med professionella militär personal som kan värdera skillnaden i effektivitet och förmågan att lösa Försvarsmaktens kärnuppdrag.

Det är inte möjligt att återupprätta den svenska kärnstaten samtidigt som vi satsar på familjevecka eller friår

Den starka statens återkomst

Det finns inga politiska genvägar för att återupprätta den svenska kärnstaten. Det kommer att kräva betydande resurser, både i form av pengar och reformer. Ovan har jag listat fyra områden som kommer att behöva kompletteras vidare. Annat som är mindre viktigt kommer behöva stå tillbaka – det är inte möjligt att återupprätta den svenska kärnstaten samtidigt som vi satsar på familjevecka eller friår. Men även andra tuffare prioriteringar kommer att krävas.

Nog är det dags för en uppdaterad version av ett gammalt folkhemsuttryck: Gärna fler studieplatser och cykelbanor, men först en ordentlig polis.