Samhälle Krönika
Kriminaliteten tar inte slut vid fängelsegrindarna
Syftena med fängelsestraffen behöver kontrolleras och säkerställas. Som led i detta behövs både fler fängelseplatser och en översikt av vad som är straffbelagt, skriver Johanna Grönbäck.
En svensk fängelsecell är normalstor, om man jämför med andra länder. De ligger på omkring 8 till 10 kvadratmeter. Nu har man på några håll byggt våningssängar, för att få plats med två intagna per cell. Ibland har man låtit fängelsedömda ta plats i anstalternas besöksrum eller på ställen som egentligen är tänkta för isolering.
Det är tillfälliga lösningar med tre år på nacken.
Landets fängelser har varit överfulla i flera år. Förra året var den genomsnittliga beläggningsgraden på fasta anstaltsplatser 103 procent, och Kriminalvårdens ledning bedömde platsbristen som så allvarlig att det fanns ”risker kopplade till förmågan att klara grunduppdraget och upprätthålla säkerheten”.
Värst är överbeläggningen i de fängelser som har utrustats för att klara de mest riskfyllda fångarna.
De nya internerna är till stor del gängkriminella eller personer som kommer från utsatta områden.
Dubbla straff gör det hälften så lockande att vara gängkriminell, är det budskap som Moderaterna har tapetserat Stockholms tunnelbana med. Socialdemokraterna med regeringsbihang stoltserar återkommande med sitt 34-punktsprogram som bland annat innehåller förslag om förlängda straff för fler brott. I de här frågorna märks föga polarisering, hos såväl partier som befolkning märks snarare bred konsensus: Nästan alla vill skärpa straffen för gängkriminella.
Förra året var den genomsnittliga beläggningsgraden på fasta anstaltsplatser 103 procent.
Vilket är rimligt, av flera skäl. Längre straff korrelerar med lägre risk för återfall. Men de längre fängelsestraffen är också en av förklaringarna till att det är trångt. Trots att något färre förra året började avtjäna ett fängelsestraff än året dessförinnan, ökade den totala tiden som de dömda ska avtjäna med åtta procent.
Behovet av att spärra in de gängkriminella är att betrakta som en akut prevention; de behöver hindras från att skada och skjuta fler. Men kanske finns det andra som borde slippa sitta av tid.
Frågan om gängkriminaliteten fortsätter dock, även om diskussionen ibland tycks ta slut där fängelseanstalternas avspärrningar börjar. Som om hanteringen vore vildvittrornas ”syns inte, finns inte”.
När SR-programmet Konflikt (6 november) lyfter ämnet påpekas att det i flera länder finns exempel på hur just fängelsemiljöer varit grogrund för nya gäng att skapas och gamla gäng att stärkas. Sverige har traditionellt varit bra på att begränsa gängens makt i fängelser, men en förutsättning har varit en låg beläggning som gör det enkelt för personalen att flytta interner och splittra gäng.
I dag delar interner i flera fall rum. Att flytta någon är att flytta många.
Att det är trångt ökar också andra risker, som den för bråk och stök. Det kan i sin tur ge gäng en chans att bli de aktörer som mot lojalitet erbjuder andra interner ordning och trygghet. Den risken ska dock inte överdrivas, Kriminalvården har bra kontroll, men myndigheten påpekar samtidigt att det händer att gäng försöker påverka andra intagna.
Sverige har traditionellt varit bra på att begränsa gängens makt i fängelser, men en förutsättning har varit en låg beläggning.
Nästa fråga är vad som händer efter att straffet är avtjänat. Risken att återfalla i brott minskar med ålder och strafflängd. Men statistiken är ändå långt ifrån upplyftande. 30 procent av dem som avtjänat ett fängelsestraff återfaller i brott inom tre år. Risken för återfall ökar med antalet avtjänade straff.
Enskilda vittnesmål från fängelseinterner berättar om hur en del som blir inlåsta på kortare tid inte får någon nämnvärd rehabilitering och att de efter sin fängelsetid snarare fått förstärkta kriminella värderingar. Även i detta blir överbeläggningen ett bekymmer. Personal berättar hur det betyder att deras kriminalvårdande insatser sänks och att man börjat räkna med att långsiktigt påverka och förändra färre interner.
Sjävla fängelsetiden är för många osynlig, men långsiktigt viktig.
Syftena med fängelsestraff är flera. Vedergällningen är det uppenbara. Den allmänna avskräckningen ett annat. Individpreventionen är ett tredje – där ryms dels det aktiva förhindrandet av individen från att begå fler brott, dels det långsiktiga arbetet med värderingsskiften och rehabilitering för att förhindra att nya brott begås efter att fängelsetiden är avtjänad.
Läs också:
Själva fängelsetiden är för många osynlig, men långsiktigt viktig. När fler gängkriminella spärras in, finns det stärkt behov av att minska riskerna för att deras värderingar och tentakler sprids.
Fler fängelser ska byggas för att minska överbeläggningen, men det finns mer att göra. Som att se över vad som borde vara straffbelagt och inte. Kanske vore det rimligt, att likt Norge, fundera på om exempelvis drogmissbrukare i fler fall borde höra till sjukvården snarare än till kriminalvården.
Allt behöver inte mötas med satsningar. Ibland kan det vara välkommet att se över var och hur resurserna gör bäst nytta också.