Samhälle Åsikt
Kraven på offentlighetsprincip är ett sluttande plan
En offentlighetsprincip för friskolor är att öppna Pandoras ask. Inte bara lär liknande krav snabbt komma att riktas mot andra branscher, det skulle också förvandla offentlighetsprincipen till ett instrument för destruktiv politisk aktivism, skriver Gustaf Drougge.
Under november löper remisstiden ut för förslaget att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor. Det är ett förslag som lämnar dörren vidöppen för politiker att införa offentlighetsprincipen i alla verksamheter de ogillar. Efter skolan riskerar det att bli privat driven vård och omsorg. Det är i grund och botten lika orimligt att vanskötta Thorénkoncernen måste lämna ut sina interna affärsmodeller som att ABF:s ledning skulle tvingas redovisa alla sina sms.
Att Liberalerna vill införa offentlighetsprincipen för ideella föreningar och privata företag inom skolan är att öppna Pandoras ask. Analysen om varför partiet gjort en 180-graders svängning handlar sannolikt mer om partiets känslighet för ett halvt dussin inflytelserika skoltwittrare än om att partiet gjort en fundamental idémässig resa under året.
Att införa offentlighetsprincipen för ideella föreningar och privata företag inom skolan är att öppna Pandoras ask.
Detta är tyvärr början på en bredare utveckling där marknadskritiska krafter, som vill minska individers rätt att göra egna val inom välfärden, har siktat in sig på den för tillfället politiskt enklaste sektorn – skolan.
Men utvecklingen stannar inte där. Hade detta skett för 15 år sedan, under den så kallade Caremaskandalen, skulle omsorgsföretagen ha varit först ut att krävas på samma typ av offentlighetsprincip. Grunden för den här typen av reglering är densamma, en strävan efter att politiskt kontrollera privata aktörer på ett sätt som riskerar att kväva den riskvillighet och det förtroende som dessa verksamheter bygger på.
Politiskt sett handlar detta om ett sluttande plan, där offentlighetsprincipens syfte kan förskjutas från att enbart gälla insyn i offentlig maktutövning till att användas som ett verktyg för att undergräva politiska motståndare. Det är knappast långsökt att föreställa sig att högerpartier skulle kunna kräva samma typ av granskning av organisationer som ABF, insamlingsverksamheter som lotterier eller fackföreningsarbete, med hänvisning till korruption eller andra missförhållanden inom deras verksamheter.
Frågan om gränsdragningen lyftes senast 19 oktober i Svenska Dagbladet av Joakim Nergelius, professor i rättsvetenskap vid Örebro universitet. Där argumenterar Nergelius för att offentlighetsprincipen bör skyddas från att urvattnas genom att appliceras inom privat sektor och menar att det riskerar ”åsidosätta grundläggande principer om integritet och rättssäkerhet”.
Den de facto S-styrda utbildningsaktören ABF, som lät gängkriminella rekrytera på fritidsgårdar i Botkyrka hade säkerligen stoppats tidigare om offentlighetsprincipen tvingade verksamheten lämna all information. Hur många äldre dementa hade undgått att luras på sina pensioner om S-styrda lotteriföretag hade underställts offentlighetsprincipen? Vad är den moraliska överlägsenhet som gör det rimligare att tvinga på detta på ideella föreningar som driver förskolor än på skurkaktiga politiska verksamheter som blåser ovetande äldre?
Samtidigt är det fel att göra det. Som individer och medborgare har vi en större makt. Vi har valfrihet att välja bort ABF och att välja bort bli månadsgivare till Socialdemokraterna. Om Liberalernas och Socialdemokraternas förslag tillåts genomföras av övriga Tidöpartier, öppnas en dörr som snart kan omfatta hela välfärdssektorn, från sjukvård till omsorg. I stället för att försvara valfrihetens makt offras den av skäl som endast kan beskrivas som partistrategiska.
***
I Tidöavtalet beskrivs offentlighetsprincipen snarare som en insynsprincip: “Eftersom offentlighetsprincipen lämpar sig dåligt för mindre friskolor borde det klargöras i en insynsprincip som gäller fristående skolor och blir motsvarigheten till offentlighetsprincipen för kommunala huvudmän.” Det ligger långt ifrån hur Liberalerna nu låter. Utifrån den mediala rapporteringen om Tidöavtalets stabilitet vore ett sådant avsteg förvånande.
Att likställa den offentliga maktens inflytande över våra liv med privata föreningar och företag som går att välja bort är oproportionerligt.
Från ett strikt moraliskt perspektiv innebär offentlighetsprincipen ett intrång i äganderätten och den autonomi som alla privata aktörer, oavsett organisationsform, har rätt till. Det är en sak att ställa krav på omedelbar transparens för offentliga verksamheter som styrs av folkvalda. Men att likställa den offentliga maktens inflytande över våra liv med privata föreningar och företag som går att välja bort är oproportionerligt.
Ur ett ekonomiskt perspektiv hotar offentlighetsprincipen att förkasta en grundläggande princip för företagande – möjligheten att vara först att utveckla en tjänst eller produkt och genom innovation ta marknadsandelar, så kallat first mover advantage. Om alla aktörer inom välfärdssektorn, oavsett om de verkar inom skola, vård eller omsorg, tvingas dela med sig av all sin information öppet, försvinner incitamenten för att utveckla nya tjänster och produkter.
Om alla kan se varje steg, varje strategi och varje teknisk utveckling, försvinner de ekonomiska drivkrafterna för innovation. Då får vi kommunala organisationer i aktiebolagsformat. Vad får oss tro att dessa företag skulle leverera bättre resultat än kommunerna?
Förespråkare av offentlighetsprincipen argumenterar ofta för att det skulle leda till ökad transparens och förtroende för välfärdssektorn. Men transparens kan uppnås på andra sätt utan att förstöra incitamenten för privata aktörer. Ett förstärkt och riktat inspektionssystem, öppet kvalitetssystem som visar bra och dåliga vårdgivare/skolor/äldreboenden och där insatser görs specifikt mot de aktörer som visat brister, skulle kunna ge samma effekt utan att belasta hela sektorn med betydande administrativa krav.
Tänk om samma logik hade gällt under covid-19-pandemin? Vi hade inte sett vacciner utvecklas på rekordtid om de företag som investerade i forskningen och tog riskerna inte hade fått möjlighet att behålla sina affärsmodeller och affärshemligheter. Möjligheten att göra vinster är en avgörande drivkraft för att företag ska vilja ta risker och investera i utveckling. Om vi tar bort rätten till egen information, underminerar vi förutsättningarna för innovation och effektivitet inom hela välfärdssektorn.
***
Som med alla verktyg för att hålla offentlig makt begränsad och transparent går dessa att missbruka. Redan för 10 år sedan motionerade moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson om att ”Regeringen bör utreda hur en bestämmelse om uppenbart missbruk av offentlighetsprincipen bör utformas och återkomma till riksdagen med förslag”. Detta efter skandaler i Kalmar där en enskild medborgare ”terroriserade” kommunen med begäran om allmän handling på ett sätt så att kommunen fick anställa extra handläggare och budgeten påverkades.
I dagens politiserade värld med ideologiskt motiverade motståndare är det uppenbart att en offentlighetsprincip i privat sektor riskerar att missbrukas. Tillsammans med digitalisering kan en enskild medborgare tvinga ned en privat sektor på knä. Med patienter, äldre eller elever som får sämre förutsättningar när privata företag och föreningar tvingas flytta resurser från verksamhet till administration.
Hög ekonomisk risk måste matchas av hög ekonomisk vinst. Annars har vi inte företag som vågar ta risk utan i stället väljer att tjäna pengar på att spara in på sista kronan snarare än att skapa något helt nytt.
Att införa offentlighetsprincipen för privata aktörer inom välfärdssektorn, oavsett om det gäller skola, vård eller omsorg, är ett farligt steg som kan få långtgående konsekvenser. Det underminerar inte bara individens rätt att välja, utan hotar också innovation och utveckling inom hela sektorn. Det riskerar också att leda till ideologiskt motiverad lagstiftningsaktivism som drabbar patienter, elever och skattebetalare.