Ekonomi Åsikt
Kortare arbetstid gör oss alla fattigare
S-förslaget om arbetstidsförkortning tål inte närmare granskning. Tvärtemot vad som nu hävdas har Sverige redan bland de kortaste arbetstiderna i hela OECD, och det är svårt att hitta stöd för att kortare arbetstid skulle leda till produktivitets- och sysselsättningsvinster, konstaterar Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt.
Socialdemokraternas arbetsgrupp för ett hållbart arbetsliv, ledd av tidigare ministern Annika Strandhäll, har meddelat att de kommer att överlämna ett förslag till partistyrelsen om att införa en generell arbetstidsförkortning från 40 timmar till 35 timmar i veckan – med bibehållen lön. Enligt förslaget ska arbetstidsförkortningen föregås av ett statligt finansierat forskningsprojekt. I detta experiment ska 5 000 individer minska sin arbetstid och bibehålla sin lön under ett års tid. Arbetstiden ska därefter kortas ned med 1 timme i veckan under en period på 5 år. En lagstiftad 35-timmarsvecka beräknas att vara genomförd i sin helhet 2035.
Förespråkarna för en lagstiftad förkortad arbetstid motiverar reformen med att vi arbetar mer i Sverige jämfört med våra konkurrentländer. De påtalar gärna att heltidsanställda svenskars arbetstid är bland de längsta i Europa. Men en närmare granskning visar att detta påstående inte stämmer. Argumentet bygger nämligen på mätningar där SCB har ställt följande fråga: ”Hur många timmar arbetar du vanligtvis per vecka?”. Det är välkänt att denna typ av mätningar är osäkra och har en inbyggd bias eftersom respondenterna tenderar att systematiskt överskatta hur många timmar de arbetar. När respondenterna i stället får svara på hur många timmar som de faktiskt arbetade under föregående vecka sjunker den uppgivna arbetstiden från 41,2 timmar till 37,8 timmar i veckan. Detta mått ligger under genomsnittet för motsvarande mått i andra EU-länder.
Att vi inte haft någon förändring av den lagstiftade arbetsveckan sedan 1973 innebär inte att den varit oförändrad. Vi har från lagstiftarna fått både fler semesterdagar och generösare föräldraförsäkring. I många förhandlingar har dessutom arbetstagare avstått löneutrymme för att få kortare arbetsvecka eller fler semesterdagar. I flera kollektivavtal finns det dessutom avsättningar till tidsbanker/arbetstidskonton, som kan uppgå till uppemot 60–70 timmar per år.
Strandhälls sätt att mäta arbetstiden beaktar inte att det finns omfattande skillnader mellan länder avseende föräldraledighet, sjukfrånvaro, vård av sjuka barn, semesterveckor och röda dagar. För att få en korrekt bild av hur mycket en representativ arbetstagare arbetar i Sverige måste även detta tas med i beräkningen. När vi gör detta visar statistik från OECD att årsarbetstiden i Sverige är den femte lägsta i OECD. Deltidsarbete är dessutom inte lika vanligt i Sverige jämfört med de fyra länder som har färre årsarbetstimmar. Detta innebär att arbetstagare i Sverige har bland de kortaste arbetstiderna i hela OECD, tvärtemot vad som nu hävdas i debatten.
***
Annika Strandhäll har gått hårt åt de som kritiserat förslaget om lagstiftad arbetstidsförkortning. De beräkningar som vi på Svenskt Näringsliv har tagit fram av den samhällsekonomiska kostnaden har hon kallat ”skräcksiffror” och ”trams”. Hon påstår att vi inte återgett forskningen om effekterna av en lagstiftad arbetstidsförkortning på ett korrekt sätt. Kritiken kan sammanfattas med att hon menar att vi plockar “körsbär”, det vill säga att vi endast väljer att återge de studier som inte visar några effekter av en lagstiftad arbetstidsförkortning.
Den socialdemokratiska arbetsgruppen hävdar att det finns ett starkt empiriskt forskningsstöd för att en arbetstidsförkortning kommer att leda till ökad produktivitet, lägre sjukfrånvaro och ökad sysselsättning. De baserar sina slutsatser på rapporten ”Tid för förändring”, som släpptes tidigare i år av fackförbundet Kommunal; en av de starkaste förespråkarna för en lagstiftad arbetstidsförkortning med bibehållen lön.
Kommunal återger innehållet i flera av studierna på ett missvisande sätt.
Slutsatserna i Kommunals rapport håller dock inte för en närmare granskning. För det första återger Kommunal innehållet i flera av studierna på ett missvisande sätt. Studier av ammunitionsindustrin i Storbritannien respektive callcenter i Nederländerna åberopas som argument för att det finns en avtagande relation mellan produktion och längden på arbetsveckan, alltså att produktiviteten ökar vid kortare arbetsvecka. Problemet är att den första studien inte finner några positiva produktivitetseffekter av arbetstidsförkortning vid den längd på arbetsveckan som vi har i dag. Den andra studien finner visserligen positiva produktivitetseffekter av kortare arbetspass, men storleken på effekten är mycket marginell (1 procent kortare arbetstid gav 0,9 procent färre samtal).
Angående en studie av en arbetstidsförkortning från 44 till 40 timmar i Portugal påstår Kommunal att den visar att ”det totala förädlingsvärdet ökade”. Men detta stämmer inte enligt den senaste versionen av studien. Enligt den minskade försäljningen med ungefär hälften så mycket som arbetstiden kortades. Men eftersom försäljningen mäts i löpande priser och inte i volym är den verkliga produktionsnedgången sannolikt ännu större. Slutligen är Kommunals tolkning av en studie på branschnivå av sex europeiska arbetstidsförkortningar tveksam. Resultaten i studien pekar nämligen på stora produktionsbortfall, även om de inte är statistiskt säkerställda.
Andra analyser som återfinns i Kommunals rapport är rent deskriptiva. I ett fall återges en studie som tittar på sambandet mellan arbetstid och BNP, vilken visar att kortare arbetstid samvarierar med högre BNP. Problemet är att det inte går att dra några slutsatser om effekterna av en arbetstidsförkortning utifrån denna typ av studier, eftersom sambandet lika gärna (och troligtvis) beror på att arbetstagare i rikare länder har råd att på eget initiativ gå ner i arbetstid. Kommunal hänvisar även till en simulering av de ekonomiska effekterna av arbetstidsförkortning som bygger på helt orealistiska teoretiska antaganden av hur bland annat sysselsättning och investeringar påverkas. Sammantaget finns det alltså betydande brister i Kommunals rapport.
Det är även vanligt att förespråkarna för arbetstidsförkortning hänvisar till rena fallstudier, där man analyserat utvecklingen för företag och organisationer som frivilligt valt att genomföra en arbetstidsförkortning; bland sina anställda I Storbritannien genomfördes till exempel tankesmedjan Autonomy Institute nyligen ett försök med fyra dagars arbetsvecka som påvisade generellt positiva effekter. Sådana studier kan dock inte användas för att dra några slutsatser om effekterna av en lagstiftad arbetstidsförkortning som tvingar alla företag att minska arbetstiden för sina anställda med bibehållen lön.
Fallstudier som bygger på frivilliga arbetstidsförkortningar är sannolikt inte representativa.
Fallstudier som bygger på frivilliga arbetstidsförkortningar är sannolikt inte heller representativa för företagspopulationen. Företag där det finns en vinst av att införa arbetstidsförkortning kommer till exempel att vara mer sannolika att frivilligt genomföra en arbetstidsförkortning jämfört med andra företag. Det kan exempelvis vara så att företag som vet att de kommer att anställa fler väljer att ha kortare arbetstid, det vill säga dessa företag hade ökat sysselsättningen även om de inte hade genomfört en arbetstidsförkortning.
I stället för fallstudier eller deskriptiva studier brukar forskare vilja använda sig av randomiserade fältexperiment, där utfall studeras genom att individer slumpmässigt delas in en behandlings- och en kontrollgrupp (ungefär på samma sätt som vid medicinska experiment). Randomiserade fältexperiment är dock oftast inte möjliga att genomföra. Det är till exempel svårt att tänka sig att det ska gå att slumpmässigt välja ut privata företag där arbetstagarna får en arbetstidsförkortning med bibehållen lön, medan arbetstagarna i kontrollföretagen inte får detta.
För att studera effekterna av en arbetstidsförkortning har i stället kvasi-naturliga experiment använts. Detta innebär att forskarna använder sig av en situation där en lagändring leder till att en grupp av individer får en arbetstidsförkortning, medan en adekvat kontrollgrupp inte får detta. Under de senaste åren har ett antal studier använt sig av denna ansats för att studera vad effekterna är av en lagstiftad arbetstidsförkortning. Dessa studier utgör det bästa empiriska underlaget för att förstå hur en lagstiftad arbetstidsförkortning påverkar samhällsekonomin.
När Konjunkturinstitutet för över 20 år sedan genomförde en utvärdering av hur en lagstiftad arbetstidsförkortning skulle påverka samhällsekonomin (SOU 2002:58, Tid för arbete och ledighet) var det ovanligt med kvasi-naturliga experiment. I rapporten ”Samhällsekonomiska effekter av en arbetstidsförkortning” har vi utgått från den modell som Konjunkturinstitutet använde sig av 2002, men uppdaterat beräkningarna utifrån den senaste (trovärdiga) forskningen inom området.
Vår genomgång av forskningen visar att det verkar finnas positiva produktivitetseffekter av en arbetstidsförkortning när arbetstiden är betydligt längre än vad som är fallet i Sverige. I övriga fall verkar arbetstidsförkortning inte ha någon positiv produktivitetseffekt, eller en mycket marginell sådan.
När det gäller effekten på sysselsättningen av en lagstiftad arbetstidsförkortning är resultaten än tydligare. I detta fall visar 9 av 14 studier att det inte finns någon effekt på sysselsättningen. Fakta är att endast en av studierna hittar en positiv effekt på sysselsättningen, medan fyra av studierna finner att en lagstiftad arbetstidsförkortning minskar sysselsättningen.
Det finns stark grund för att effekten av en lagstiftad arbetstidsförkortning är att sysselsättningen minskar i Sverige. Detta beror på att en stor del av de arbetslösa saknar eller uppfattas sakna de färdigheter och kvalifikationer som krävs för att vara anställningsbar till dagens ingångslöner på den svenska arbetsmarknaden. Eftersom arbetstidsförkortning initialt leder till stigande reala timlöner kommer effekten bli att tröskeln för att komma in på arbetsmarknaden blir ännu större. Konsekvensen blir att en arbetstidsförkortning riskerar att permanent slå ut personer med låg produktivitet från arbetsmarknaden.
***
Sammanfattningsvis finns det inte något empiriskt stöd för att en lagstiftad arbetstidsförkortning påverkar företagens produktivitet eller sysselsättning. När vi utgår från dessa resultat och genomför nya beräkningar av den samhällsekonomiska effekten finner vi att en arbetstidsförkortning från 40 till 35 timmar per vecka minskar BNP med 509 miljarder kronor per år på sikt, vilket motsvarar 8,1 procent av BNP eller 46 000 kronor per person och år. Detta innebär att skattetrycket skulle behöva öka från 41 till 45 procent av BNP om våra välfärdsambitioner inte ska minska, vilket motsvarar en höjning av skatten med 2 400 kronor i månaden per vuxen person.
De siffror som Strandhäll menar är ”trams” bygger på den senaste forskningen inom området.
I vår rapport genomför vi en alternativ beräkning där vi räknar med en positiv produktivitetseffekt. Vi tar därmed hänsyn till att det finns vissa indikationer (även om de är svaga) på att produktiviteten kan öka till följd av en arbetstidsförkortning. Även i det fall vi räknar med en positiv produktivitetseffekt (i paritet med en av de studier som visar en positiv effekt på produktiviteten), så uppgår den samhällsekonomiska kostnaden av en lagstiftad arbetstidsförkortning till 392 miljarder kronor per år.
De siffror som Strandhäll menar är ”trams” bygger således på den senaste forskningen inom området, och specifikt på de studier som använder metoder som på ett bättre sätt säkerställer att det faktiskt är den kausala effekten av en arbetstidsförkortning som estimeras.
Förutom de omfattande kostnaderna för samhället kommer en lagstiftad arbetstidsförkortning med bibehållen lön vara ett slag mot företagens och den offentliga sektorns kompetensförsörjning. Om alla ska arbeta mindre kan vi förvänta oss färre poliser på gatorna, minskad lärartid för barnen och försämrad service för alla äldre som är beroende av hemtjänst. Och för det privata näringslivet kommer en arbetstidsförkortning att leda till att det blir svårare att underhålla den eftersatta infrastrukturen, bygga ut elförsörjningen och genomföra de innovationer som bygger Sverige starkare.
Frivilliga avtal mellan parterna, där arbetstagare själva kan välja om de vill ha högre lön, mer semester, kortare arbetstid, etc, är vägen framåt. Tvingande lagstiftning om kortare arbetstid med bibehållen lön är det inte. Det är en reform som kommer att kväva Sverige och göra oss alla fattigare.