Konsumtion och kommers har ofta lyfts fram som hot mot kulturen, stundtals dess rena antites. I den kulturproposition från 1974 som lade mycket av grunderna för den kulturpolitik som förts därefter, var ett av målen att ”kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet.”

Det ligger förstås en del i denna tanke. En spänning uppstår lätt mellan det egensinniga och kvalitativa skapandet och drivkraften att ge folk vad de vill ha och följa populära trender. Den ska dock inte överdrivas. Varje bokförlag hanterar dagligen denna balans, väl medvetna om att den som bara försöker följa trender också går miste om storsäljare som bryter dem och etablerar nästa trend.

Få har för övrigt litterärt illustrerat denna spänning som Ayn Rand i romanen Urkällan (The Fountainhead). Utmaningen för bokens huvudperson, den egensinnige arkitekten Howard Roark, är att få skapa byggnader efter egna ideal. Detta möter motstånd av många slag, och Roark har stundtals svårt att få kunder.

Vänsterskribenten Kajsa Ekis Ekman har läst detta som en kritik av kapitalismen, eftersom man onekligen kan bli väldigt rik på att följa strömmen och tillgodose dålig smak och enkla nöjen, medan den som erbjuder något nytt, originellt och kvalitativt annorlunda kommer att få kämpa.

Vad hon missar är att Roark, just på grund av marknaden, inte behöver ”förslavas” under varken den allmänna eller den goda smaken. Allt han behöver för att kunna bygga som han vill är tillräckligt många enskilda kunder som anlitar honom. Han behöver varken vara i allas eller elitens smak, så länge tillräckligt många är fria att välja något annat. Allt han behöver är en tillräckligt stor marknad för att rymma också honom. Detsamma gäller alla andra som önskar skapa på egna villkor.

En stor och växande marknad borde alltså gynna originalitet och kvalitativt skapande, snarare än likriktning och låg kvalitet.

Vidden av denna poäng har inte riktigt slagit mig förrän jag läste den i Horace Engdahls essäsamling från förra året, Spårvagnsresor med Mr Hume (Albert Bonniers Förlag). I denna fiktiva konversation med den skotske 1700-talsfilosofen utvecklar Engdahl bland annat hur en ”alltmer mångsidig konsumtion” hänger ihop med ”en uppvärdering av estetiska uttrycksformer och av fantasin som en självständig själskraft jämsides med förnuftet”. Eller för att låna en ännu rakare formulering: ”Konsten vann erkännande för sin andliga dimension tack vare marknadens utveckling.”

”Konsten vann erkännande för sin andliga dimension tack vare marknadens utveckling.”

Att Horace Engdahl gör denna spaning i sällskap av David Hume är ingen slump. Hume må vara mest känd i filosofikretsar för sin kunskapsteoretiska skepticism, men Engdahl lyfter främst fram andra sidor. Framför allt hur Hume från främst de franska salongerna kom att uppskatta konversationen, både som konstform och för dess praktiska nytta. Att kunna presentera sina tankar så att andra kan förstå dem och rentav finna nöje i hur de läggs fram är en del i att göra sina tankar klarare – och livet mer intressant.

Till skillnad från många av sina kollegor hade Hume smak för livets goda. Andra filosofer har ofta sett sådant som väsensskilt från, eller till och med störande för, djupa insikter om livet och tillvaron. De har därför isolerat sig i kloster eller på universitet, varifrån de ofta kommit att predika avhållsamhet och självuppoffring som en väg till det goda och det sanna.

Hume hade inget till övers för ”det surmulna ensamforskandet” eller för ”människor utan smak för livet eller sederna och utan den frihet och otvungenhet i tankar och uttryck som man bara kan tillägna sig genom konversation”. Han delade inte heller deras filosofiska slutsatser, vanligen byggda på en strikt uppdelning av sinnligt eller intellektuellt, kroppsligt eller själsligt, högt eller lågt, världsligt eller väsentligt.

För Hume var tvärtom intresset för det vackra, nöjsamma och smakfulla en väsentlig del i upptäckandet av världen, liksom interaktionen med andra människor. Ett flärdfullt och socialt liv var en del av ett produktivt och intellektuellt nyfiket liv, snarare än varandras motsatser. Att utveckla sina tankar och att utveckla sin smak för livets goda är väsentligen samma process.

Detta skulle kunna ligga till grund för varför kultur, vetenskap och kommers tenderar att utvecklas ihop.

Att de tenderar att göra det exemplifierar Horace Engdahl med den samtida blomstringen för affärer och konst i renässansens Florens, liksom senare i Nederländerna med en guldålder för måleriet som uppstod samtidigt med ett uppsving för affärer och vetenskap. Om kommersen är konstens antagonist blir dessa epoker svåra att förklara.

Men exemplen är flerfaldiga. 

Av Louis Menands fantastiska genomgång The Free World: Art and Thought in the Cold War (2021) framgår att USA under efterkrigstiden inte bara kom att dominera ekonomi och vetenskap, utan även blev kulturellt dominant. Inte bara inom populärkultur, utan även inom konst och litteratur.

Här kan vi särskilt notera att medan den amerikanska staten var aktivt involverad i kulturella projekt, även via CIA, under den här perioden, så var det inte staten som kontrollerade processen eller bestämde resultatet. Louis Menand konstaterar att det inte var magasinet The Partisan Review, modernistisk litteratur eller Moderna museet som slog igenom, utan popkonst, Elvis Presley, beatlitteratur och Hollywoodfilmer. De senare valdes huvudsakligen av växande massmarknader, och det var denna kultur som sipprade igenom järnridån och utgjorde lockelsen med den fria västvärlden för dem som levde under kommunismen.

Det är tydliga exempel på hur växande konsumentmarknader också drev kulturell utveckling. Särskilt unga kvinnor kom att ha en betydelsefull roll när de under efterkrigsåren hade fritid och pengar på fickan. När Beatles turnerade i USA 1964 hade hälften av deras 11 miljoner sålda skivor köpts av tonårsflickor. Först långt senare fick bandet erkännande för sina originella och kreativa bidrag till musiklivets utveckling.

Mycket av vad som startat som konsumentkultur får ofta långt senare erkännande för sina konstnärliga kvaliteter. Mycket av vad som startat som upphöjda alternativ till den kommersiella kulturen anses tvärtom senare mest vara något som inte är värt att betala för. Som svensk är det förstås omöjligt detta märkesår att inte tänka på hur Abba förtalades av den ”medvetna” vänstervågen på 1970-talet som förledande och passiviserande för att musiken sålde. I dag skrattar vi i stället åt, snarare än med, de indignerade satirerna under den alternativa musikfestivalen 1975, finansierad av statliga och kommunala bidrag.

Som svensk är det förstås omöjligt att inte tänka på hur Abba förtalades av den ”medvetna” vänstervågen på 1970-talet.

Fler exempel på konsumtionens kulturella kraft finns längre bakåt i tiden. Historikern Leif Runefelt visar, särskilt i boken Att hasta mot undergången: Anspråk, flyktighet, förställning i debatten om konsumtion i Sverige 1730–1830 (2015), att den växande konsumtionen av importvaror som kaffe, bomull och färgämnet indigo möttes med dramatiska farhågor av samtida opinionsbildare. Sådan lyx, spridd bland allmänheten, hotade samhället med undergång och människorna med förvekligande och sjuklighet. Den var värre än digerdöden.

En del av dessa farhågor berodde på merkantilismens villfarelser om att det som gör ett land rikt är att minimera import och maximera export. Men det som framför allt skrämde med konsumtionen var att den hotade samhällets etablerade hierarki, där människor visste sin plats och denna var given och inte föränderlig. De nya möjligheterna att konsumera gav människor möjligheten att föreställa sig och i någon mån göra anspråk på att vara eller aspirera på att bli någon annan än den de var, inte ”som hon är, utan som hon vill betraktas”.

När även bönder började klä sig i blått, en färg som tidigare var förbehållen högstatuspersoner, var det alltså inte bara en reflektion av att en vara blivit billigare och via marknader hittat en ny och bredare kundkrets, utan också av att bönder och borgare sökte respekt för sina ambitioner. ”Att klä sig i brokigt bomullstyg, att dricka sin kopp kaffe i lugn och ro, att klä sig i den färg man behagade – inte handlade det enbart om att tillgodose behov och preferenser på en framväxande marknad, såsom platta ekonomiska teorier kan påstå. Vare sig de ringare konsumenterna visste det eller inte, vare sig de ville det eller inte, bedrev de vardagspolitik och gjorde sociala anspråk”, skriver Runefelt.

Detta utmanade ståndssamhällets strikta gränsdragningar och förebådade dess fall på 1800-talet. På ett sätt hade alltså domedagsretorikerna rätt i att frukta den framväxande upplösning av invanda kategorier som konsumtionsrevolutionen förde med sig. Men av gränsöverskridandet och normupplösningen följde inte kaos, utan materiellt välstånd och kulturell utveckling.

Med konsumtionens växande möjligheter expanderar alltså möjligheterna att föreställa sig vara någon annan, en fantasifullhet som förstås, utöver att vara politiskt omvälvande, är en förutsättning för kulturellt skapande. Inte heller detta är någon teori, utan väl belagt. Runefelt skriver: ”en växande kultur- och nöjeskonsumtion  var en väsentlig del av konsumtionsrevolutionen: en allt större del av befolkningen läste allt mer (själv eller genom att lyssna på högläsning), gick på teater, gick på offentliga lokaler och tillställningar, gjorde privata visiter”.

Drivkraften i denna kulturella förändringsprocess var de urbana salongslejon som David Hume och Horace Engdahl lyfter som föredömen för konversation och livsglädje. Av reaktionära röster i sin svenska samtid beskrevs de däremot som ”sprättar”, och lyftes återkommande under 1700-talet fram som avskräckande exempel, framför allt på vad en svensk man inte fick vara: ”han var opatriotisk, onaturlig och konstlad, feg med skrytsam, feminin men ändå en kvinnokarl eller en som fjäskade för kvinnor. Han kännetecknades främst för sitt slaveri under det franska modeoket, sitt långt gångna intresse för lappri (struntprat/saker av ringa värde) och sin förmåga att förslösa tid på kaffehus och visiter”. Sett i ljuset av den växande kulturproduktionen var även detta en förfelad kritik.

I Smedjan har nyligen Henrik Dalgard beskrivit  en av dessa kulturella marknaders framväxt: romanens blomstring på 1800-talet. Hjälpt i båda ändar av sjunkande tryckkostnader och människors växande möjligheter att konsumera fick romanen en större publik, och förändrades delvis för att vara denna publik till lags. Som Dalgard sammanfattar:

Det var inte längre riddare och kungar som var romanfigurer. Det var köpmän, grosshandlares döttrar och hantverkare. De beskrev arbete och handel, men också fattigvård och filantropi. Det var även berättelser som präglades av den liberala borgarklassens ideal där strävsamhet, äganderätt och tolerans stod i centrum.

Att det inte bara handlade om igenkänning och att få sin identitet bekräftad, utan även att uppleva och kanske vilja bli något annat fångas väl av en av tidens författare, Carl Jonas Love Almqvist. Han ville med sitt skrivande att läsaren skulle bli ”så bortflyttad, att man aldrig mer kommer tillbaks: att, med ett ord, bli omstöpt”. Vi pratar mycket om rörlighet och gränsöverskridande som liberala och borgerliga ideal, men mer sällan om att fantasin därmed blir en väl så viktig drivkraft som rationaliteten.

Mönstret känns igen för den som är bekant med Deirdre McCloskeys förklaring till ”den stora transformationen”, att först England och västvärlden, sedan allt större delar av världen blivit tiofalt eller rentav hundrafalt rikare än sina förfäder och fått se sin tillvaro radikalt förändrad på alla de sätt som följer därav: från bekväma hus med centralvärme, järnväg, bilar och flyg och utrotade farsoter, till att ha mat i överflöd och stora delar av världens musik tillgänglig i fickan.

Denna modernitet, menar McCloskey, möjliggjordes av ett värderingsskifte som sker till förmån för borgerliga dygder som hyllar arbete, värderar, eller åtminstone tolererar, handel och vinstintresse, och med en tendens att tillmäta alla lika frihet och respekt. Ord skiftar valör, så att exempelvis ”gentleman” blir en herre med goda manér och inte, som tidigare, någon som inte behöver arbeta för sin försörjning, den tidigare dominerande aristokratins ideal som aldrig blev den framväxande borgerlighetens. På samma sätt skiftar ”heder” i betydelse från den medeltida innebörden att besitta våldskapital som andra fruktar (och att som kvinna vara kysk), till den moderna betydelsen av hederlig, att vara pålitlig och stå vid sitt ord – och alltså gå att göra affärer med. McCloskey spårar detta skifte inte minst via skrivet material som romaner och pjäser. 

Konsten och kulturen var en drivande del i en process som ökade välståndet och människors frihet.

Konsten och kulturen fanns alltså där hela tiden. Den var inte bara en produkt av välståndet, utan en integrerad och drivande del i en process som ökade både ekonomiskt välstånd och människors frihet.

Leif Runefelts forskning är även här en källa till rikliga exempel. Han har bland annat i boken Några ögonblicks förundran (2023) från förra året beskrivit hur kringresande sällskap av akrobater, magiker och förevisare av menagerier, panoramor, vaxkabinetter under första halvan av 1800-talet var banbrytande entreprenörer. De är exempelvis bland de allra första att använda bildannonser och dramatiskt tilltal för att locka publik.

Och publiken de lockade var blandad, också det något nytt. Maskeradbaler och danser skiktades efter samhällsklass, ”men underhållarna var näringsidkare i en bransch med små marginaler, de sade inte nej till någon”, skriver Runefelt. Han utvecklar:

Det var en kommersiell och demokratisk underhållningsform, på så sätt som marknadsekonomin kan vara demokratisk: den som kan betala för sig får komma in oavsett stånd och värde. Det var ändå ganska nytt på 1820-talet, då borgerskapet ofta ordnade egna nöjen som var stängda för enkelt folk oavsett deras köpkraft.

***

Man ska komma ihåg hur fattig tillvaron var före konsumtionens genombrott – också kulturellt. Visst är historien full av fantastiska målningar, episka teaterstycken, imponerande arkitektur och himlastormande musik, men de flesta människor levde hela sina liv utan att någonsin kunna avnjuta det. Av en biografi framgår att den tyske författaren Johan Peter Eckerman såg sin första tavla 1814, vid 22 års ålder. ”Bilden som vanligt samhällsfenomen hänger samman med konsumtionssamhällets framväxt”, skriver Runefelt. Först med konsumtionssamhället kom reproduktioner och rörlighet som gjorde kulturen tillgänglig för allmänheten. Denna utveckling var en integrerad del av välståndets framväxt, vi blev bland annat rika genom att konsumera betydligt mer kultur och när vi blev rikare kunde vi konsumera ännu mer kultur. Överflödet omkring oss i dag är också ett överflöd av musik, konst och litteratur.

Virginia Postrels bok The Fabric of Civilisation – How Textiles Made the Modern World (2020) ger ytterligare exempel på hur sammanvävd kulturen är med välståndets framväxt. Textilier har genom hela historien fyllt den dubbla rollen av att vara praktiska och att vara vackra och dekorativa. Ofta har en utveckling som tar sin början i estetiken slutat med att också vara till praktisk nytta. Som när experimenterandet med nya klädfärger på 1800-talet – som tvärtemot vad puritanism och svartvita foton kan antyda var ett extremt färgstarkt årtionde – ledde till framväxten av den moderna kemikalieindustrin. Att skapa välstånd startar nästan aldrig med rationella teorier eller ren nödvändighet, utan involverar så gott som alltid experimenterande, lekfullhet och fantasi, för att inte tala om entreprenörskap och marknader.

De sistnämnda ska inte glömmas bort. Postrels bok innehåller en viktig illustration av marknadens betydelse. Rent tekniskt och produktionsmässigt hade nämligen norra Italien en mer utbyggd textilindustri 1750 än vad brittiska Lancashire hade 1800. Varför kommer den industriella revolutionens genombrott ändå från den senare platsen? För att de italienska fabrikerna, förvisso med stor lönsamhet, tillverkade sidengarn, som förblev en lyx för fåtalet. I Lancashire spanns tråd av ull och bomull och det fick fart på produktionen av allt från vardagskläder till segel, säckar och sängkläder, vilket fick märkbara effekter på hela den övriga ekonomin. Fram till den industriella revolutionen var tråd alltid en knapp resurs, som därför ständigt spunnits främst av kvinnor så fort de fick tid. Konsumenterna och att de är tillräckligt många har en avgörande betydelse för vad som växer fram.

Och konsumenterna blev fler, friare och jämlikare av kommersens framväxt. I Leif Runefelts bok Den magiska spegeln: Kvinnan och varan i pressens annonser 1870–1914 (2019) ges ytterligare några exempel. Varuhusens genombrott ökade friheten – ordet ”shopping” från denna tid innebar att man kunde välja att inte köpa. Kunderna tilläts och till och med uppmuntrades att gå in i en butik och titta, känna och drömma, men utan att vara tvingade att köpa något, vilket var en stark norm för tidigare butiker.

Men även jämlikheten ökade. Modeannonserna kallade alla kvinnor för damer och vände sig också till tjänstefolk. Och underklädesannonserna vid 1900-talets början blev ”det första större material som visade kvinnor som speglade sig utan att samtidigt fördöma dem”. Att reklamen vill få oss att drömma och föreställa oss vara någon annan fördöms ofta  dag, och det finns förstås något förljuget i den rent bokstavliga tolkningen att vi blir en framgångsrik och omtyckt person av att välja rätt väldoftande tvål. Reaktionärer har alltid sett något direkt omstörtande och samhällsfarligt i denna impuls, och många andra någonting som är lätt att håna och se ner på. Men reklamens tilltal är ytterligare exempel på hur konsumtionen också vänder sig till vår fantasi och våra aspirationer att bli någon annan och bättre än den vi för närvarande är, ofta på ett sätt som inkluderar fler.

Just inkluderandet tror jag är särskilt viktigt för konstens och kulturens framväxt. Här kommer vi till ännu ett begrepp som Horace Engdahl träder till försvar för i sin skrift, nämligen lyx.

Bara i kommunistiska samhällen kan en Coca-Cola-flaska bli ett lyxobjekt som familjer slåss om.

Ekonomiskt sett är lyx definierat av knapphet. Bara i kommunistiska samhällen, som det av Lea Ypi beskrivna Albanien på 1980-talet, kan en Coca-Cola-flaska bli ett lyxobjekt som familjer slåss om, och reklamen det man helst vill se på tv. Det vackra med kommersiella överflödssamhällen är tvärtom att de låtit vara efter vara gå från lyx för fåtalet till vardag för flertalet: från kryddor och kläder, till bilar, tv och smarttelefoner.

Men lyx handlar om både välstånd och smak, menar Engdahl (själv får jag i relativ brist på båda lita till hans teori). Lyx handlar inte om girighet eller att bara samla på sig saker, utan bygger på smak, val och innovationer. Ja, vi har olika smak och gör olika val, men innan vi förlorar oss i den debatten bör en annan aspekt uppmärksammas. Att alls utveckla en smak kräver vanligen samma sak som produktivt arbete: tanke och ansträngning. För att kunna avge ett smakomdöme om att amerikansk litteratur är överlägsen fransk litteratur behöver man ha läst en hel del böcker. Det kräver ansträngning och analys. En del smakomdömen är enklare att komma fram till, men även att utveckla smakomdömen för mat kräver mer än att tugga och svälja. Det är sådan smak och möjligheten att utveckla den, som Horace Engdahl sammanfattar med meningen: ”Lyx är en övning i konsten att leva.”

***

Konsten är i stor utsträckning resultatet av en sådan process, där både skapare och konsumenter utvecklar en smak genom att kombinera tanke och ansträngning för syftet att få estetisk njutning. Det finns förstås många andra faktorer som påverkar marknaden för konst och kultur, och dess utveckling. Men kopplingen till den personliga eftertanken och ansträngningen, också bland konsumenter, tror jag är en anledning till att konst och kultur har en tendens att blomstra ihop med materiellt välstånd och frihet; inte bara friheten att uttrycka sig, utan också marknadens frihet.

Att vi genom historien ser konst och kultur vara integrerade delar i att utveckla välstånd och frihet är därtill en demonstration av att själslig frihet är materiellt nyttig och vice versa. En lyx med vår mänskliga existens är att livet fundamentalt sett inte är en massa uppdelningar i antingen-eller, som de surmulna teoretiker Hume kritiserade vill ha det till. Tvärtom kan så många olika saker ge oss mening och våra ansträngningar och tankar kan användas för väldigt många olika ändamål, inklusive estetisk njutning: högt och lågt, materiellt och själsligt, praktiskt och teoretiskt. Fria samhällen är både medel och mål för detta slags rikare existens i både materiell och själslig mening. Att fria samhällen av fantasilösa kritiker beskrivs som tomma på mening är talande, eftersom just den egna fantasin är en drivkraft i att förverkliga frihetens alla möjligheter.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Låt mig avsluta med ytterligare en illustration av det nära sambandet mellan frihet, kommers och kultur, nämligen att de också tenderar att avklinga tillsammans. Förra året skrev den amerikanske journalisten Evan Osnos i tidskriften New Yorker om den sorgliga utvecklingen i Kina, som ett tag under åren kring millennieskiftet såg ut att vara på väg mot större frihet, men gått snabbt i auktoritär riktning under Xi Jinping. Osnos skriver:

Den privata sektorn genererade förmögenheter; intellektuella luftade sin avvikande mening på universitet och i sociala medier; medelklassen reste och förlustade sig. När jag bodde i Beijing från 2005 till 2013 öppnades och invigdes något nytt nästan hela tiden: konserthus, laboratorier, fantastisk arkitektur. Vid firandet av ett nytt konstmuseum blickade en internationell publik upp på en trupp av spanska avant-garde performanceartister som dinglade från en lyftkran som flugor i ett spindelnät – bara ännu en kväll av vad en närvarande skribent döpt till ’den kinesiska konstens ostoppbara uppstigning’.

När jag återvänder nuförtiden har känslan av en ofrånkomlig färd uppåt avtagit. Framsteg syns fortfarande på Beijings gator: armador av elbilar glider förbi som rekvisita i en sci-fi-film, och röken som brukade åstadkomma evig skymning är borta. Men i gränderna har de flesta improviserade caféerna och gallerierna som brukade ge liv åt staden rensats undan, för att skapa ordning; och den som lyfter blicken noterar att kapplöpningen för att bygga nya skyskrapor, som lockade designers från hela världen, har stannat av. I somras tog jag en drink med en intellektuell jag känt i åratal. Han mindes en tid då han inspirerades av östeuropeiska dissidenter: ’För femton år sedan, pratade vi om Havel.’ Numera, fortsatte han med en grimas, ’vill folk inte säga någonting.’

Notera ordningen. Kulturen växte ihop med ekonomin och friheten, också i Kina. Men i takt med att friheter har upplösts eller krossats har produktionen avtagit och tillväxten ungefär halverats. Gallerierna har stängt, och konversationen har tystnat. Det är, för att låna ännu en referens från Ayn Rand, som om världens motor har stängts av. Och de första som lämnar scenen är kulturskaparna.

Omslagsbilden föreställer Londons teaterdistrikt och är tagen av Pedro Szekely. Licensierad enligt Creative Commons CC BY-SA 2.0.