Knytnävarnas politik
Även om dagens Vänsterparti delvis distanserat sig från sitt totalitära förflutna visar såväl symbolspråket som de framlagda förslagen vid kongressen på att partiet inte är ett parti som andra. Att identitetspolitikerna segrade över partiledningens linje säger också något om de interna konflikter som sliter sönder partiet.
Vänsterpartiet avslutade sin kongress i Karlstad under söndagen genom att stående med höjda knytnävar avsjunga Internationalen. Det krävs ingen djupare analys för att förstå symboliken bakom den knutna näven. Våldet som knytnäven symboliserar var den huvudsakliga politiska metoden i alla de länder där Vänsterpartiets systerpartier regerade under större delen av 1900-talet.
Dagens reformerade Vänsterparti är förstås inte samma parti som in på åttiotalet finansierades från Sovjet, och som stod berett att agera medlöpare vid en invasion från öster. Nuvarande partiledare Jonas Sjöstedt kallade sig inte, till skillnad från sina företrädare på posten, för kommunist. Partiet har givit ut en vitbok om kommunismens brott. På kongressen blir de interna motsättningarna, mellan dem som gått vidare och dem som håller fast vid det förflutna, ändå tydliga.
Partistämmorna säger något om ett partis inre liv och väsen. Varje parti har sina egna knäppgökar, extremister, radikaler och bakåtsträvare. De påminner om varandra, men har sin egen specifika karaktär.
Det är fel att bedöma ett parti utifrån enskilda motioner och anföranden under partistämman, särskilt utifrån dem som avslås, men de säger likväl något om partiets själ. Precis som det är svårt att föreställa sig att numera uteslutne sverigedemokraten Martin Strids utläggning om muslimer skulle ha kunnat hållas på något annat partis stämma så har Vänsterpartiet sin egen beskärda del av galenskaper, som säger något om dess gräsrötter och internkultur.
Bland de motioner som avslogs fanns till exempel en från Jöran Fagerlund i Angered som yrkade på att Vänsterpartiet skulle driva på för införandet av en marginalskatt på 100 procent (!) på alla inkomster över 35 000 kronor. Med andra ord: ett nationellt inkomsttak. Sådana galenskaper går naturligtvis att skratta åt. Men att de på allvar framförs av vuxna människor på en partistämma är likväl oroande.
Bland de motioner som avslogs fanns en som yrkade på införandet av en marginalskatt på 100 procent (!) på alla inkomster över 35 000 kronor.
Desto mer oroande är de förslag som de facto röstades igenom. Till exempel ställde sig kongressen bakom förslaget om införande av sex timmars arbetsdag. Det handlar alltså om en arbetstidsförkortning på tjugofem procent, med bibehållen lön, som i sin helhet är tänkt att bekostas av arbetsgivarna. Förutom de förödande konsekvenser ett sådant produktionstapp med vidhängande kostnadsökning skulle innebära för industrin och för Sveriges internationella konkurrenskraft är det lätt att föreställa sig vad det skulle innebära för redan hårt ansträngda delar av den offentliga sektorn.
Skulle Vänsterpartiets politik bli verklighet skulle en fjärdedel av alla arbetade timmar inom sjukvården behöva ersättas, i en sektor där man redan i dagsläget har problem med att rekrytera tillräckligt med personal. I en situation där en polis lämnar yrket var tredje dag, skulle rekryteringsbehovet öka med tjugofem procent samtidigt som myndighetens kostnader skulle öka motsvarande mycket.
Skulle Vänsterpartiets politik bli verklighet skulle en fjärdedel av alla arbetade timmar inom sjukvården behöva ersättas.
Ett annat pikant förslag som röstades igenom, mot partiledningens vilja, var det om att ge Statistiska Centralbyrån i uppdrag att kartlägga medborgarnas etnicitet, hudfärg och trosuppfattningar. Det är lätt att föreställa sig hur ett sådant förslag skulle ha tagits emot av Vänstern om det lagts fram av till exempel Sverigedemokraterna. Men utifrån den vanliga vänsterprincipen ”det är okej när vi gör det”, kallar Vänsterpartiet det föreslagna hudfärgsregistret för ”jämlikhetsdata”.
Det finns ingen anledning att tvivla på att många vänsterpartister faktiskt vill väl, att de drivs av en genuin önskan om att skapa ett bättre samhälle för alla och att de tror att förslag som de ovanstående på något sätt skall leda dit. Fixeringen vid kollektiva identiteter, oförmågan att begripa ekonomiska realiteter och romantiserandet av gamla våldssymboler gör dock Vänsterpartiet till en farlig och destruktiv kraft i den svenska politiken.