Klanen trumfar koranen

Om hederskultur är en direkt konsekvens av religioner eller om det tvärtom är så att religioner har anpassat sig till hederskulturer, är en fråga som givit upphov till kontroverser. Ett svar kan man få om man går tillbaka till den allra tidigaste dokumentationen av samhälleliga livsformer. En sådan dokumentation står att finna i den allra äldsta skrivna litteraturen. Där ges en bild av att klankulturer, uppbyggda runt ett hederstänkande, existerade redan långt innan kristendomen, islam och judendomen hade tagit form.

Klanen är äldre än koranen

De allra tidigaste litterära verken är i sin tur baserade på berättelser som hade traderats muntligt under många århundraden. Där går det att finna spår av hur man började organisera gemenskaper längs blodslinjer. Anledningen tycks ha varit att man ville hitta sätt att organisera samhället så att incest kunde undvikas.

En berättelse som anses härröra från hettiternas imperium, vilket antas ha gått under på 1200-talet före Kristi födelse, handlar om drottningen av Kanesh, som födde trettio söner under ett år. Sönerna lades i korgar på floden och hamnade sedermera i landet Zalpuwa. Några år senare födde drottningen trettio döttrar. Dem tog hon själv hand om.

Långt senare kom sönerna, som åsneförare, till staden Tamarmara. Där fick de veta att drottningen av Kanesh levde med sina trettio döttrar, men att hon tidigare hade fött trettio söner. Männen begav sig då till drottningen för att träffa den moder som de sökt efter. När de kom fram hade gudarna gjort så att drottningen inte kände igen sina söner. Hon erbjöd sina döttrar till de trettio männen. Dessa förstod i sin tur inte att kvinnorna var deras systrar. Dock insåg den yngste sonen hur det låg till och vände sig mot arrangemanget.

Hettiternas berättelse om vikten av att hålla sönerna separerade från döttrarna leder tankarna till antropologen Claude Lévi-Strauss så kallade alliansteori, som i sin tur hänger samman med det tabu mot incest som var en central komponent i hans strukturalistiska teoribygge. Alliansteorin visar hur en strukturering av samhället på basis av klan växte fram genom att i första hand döttrar användes som valuta i jakten på ömsesidiga allianser i nätverk som med tiden blev allt större och mer komplexa. I syfta att undvika incest, genom att döttrarna konsekvent fördes bort från fadershuset, uppstod på detta sätt ett organiskt, amöbaliknande system som kunde inbegripa allt större populationer, samtidigt som det hölls samman genom släktbanden.

I inledningen till Gilgamesheposet, vilket i likhet med hettiternas myter härrör från andra millenniet före Kristi födelse, beskrivs hur kung Gilgamesh fråntas privilegiet att ha sex med alla nygifta kvinnor före deras äkta makar. Liksom hettiternas berättelse meddelar Gilgamesheposets inledning något om de grundläggande förutsättningarna för de allra äldsta civilisationernas uppkomst, nämligen vikten av att reglera sexualiteten i syfte att undvika incest. Enligt den amerikanske 1800-talsantropologen Lewis Henry Morgan var det just genom det förfarande som Lévi-Strauss flera decennier senare skulle beskriva i sin alliansteori, som klanstrukturer skapades: genom att döttrar och söner separerades från varandra. En familjs döttrar fördes över till en annan familjs söner, och den senare familjens döttrar till den första familjens söner.

Regleringar av sexualiteten tycks således, liksom strikta regler för vem som får gifta sig med vem, nerlagt i klankulturens DNA. Den sorts reglering av sexualiteten som är så utmärkande för hederskulturer föddes inte med religionen. Den fanns där långt tidigare.

Redan de gamla grekerna

I Aiskylos tragedi De skyddssökande från 400-talet före Kristi födelse tycks hettiternas berättelse varieras, men nu handlade det om att danernas anmoder Hypermestra tillsammans med sina fyrtionio systrar kom till Argos i Grekland, flyende från Egypten. Systrarna var förföljda av sina femtio manliga kusiner, vilka hade som avsikt att gifta sig med kvinnorna. Kvinnorna sökte skydd i Argos och hänvisade därför till sitt gemensamma ursprung med stadens befolkning.

Dock kan De skyddssökande, till skillnad från hettiternas berättelse, läsas som ett drama om övergången från klan till stat. Vad systrarna flydde från är ju noga besett tvångsäktenskap och i Argos fick de beskydd genom ett beslut fattat i en folkvald församling. I de grekiska stadsstaterna hade det ju vid denna tid vuxit fram prototyper till det statsväsen som skulle slå igenom på bred front i Europa efter medeltiden. Det var till en sådan stat som kvinnorna flydde från en kultur som beskrivs som klanbaserad.

Långt senare uttrycks hos en författare som Dante Alighieri, i Den gudomliga komedin, starka antipatier mot den sorts klankultur som rådde i hans samtid, i det tidiga 1300-talets, Florens. Den klankulturen hade man i slutet av 1200-talet försökt få bukt med genom att förbjuda klanledare från att verka i stadens ledning. Det handlade i Florens om en klankultur som inbegrep tvångsgiften och hedersbaserade mord. De flera decennier långa konflikter som Dante beskrev (och som utvecklades till ett slags lågintensivt inbördeskrig) härrörde från det faktum att en man hade trotsat en förlikning som ingåtts mellan två klaner om vem han skulle gifta sig med.

Hederskultur i högländerna

Konflikten hade lika lite med religion att göra som klanväldena i Skottland, vilka också de hade betydande inslag av hederskultur, innan de slogs i spillror av den brittiska armén i mitten av 1700-talet. Dock var systemens inre mekanismer desamma som i dagens klankulturer. 

Bland dessa mekanismer är just tanken om heder den kanske allra viktigaste. Individens status är i klanen beroende av klanens status vilken i sin tur baseras på klanens heder, det vill säga på förmågan att hålla samman klanen. Den förmågan kunde då som nu mätas i de enskilda medlemmarnas lojalitet mot kollektivet. Ty klanen är i det avseendet inte starkare än dess svagaste länk. Det som gör klanen till ett så effektivt sätt att organisera gemenskaper är just lojaliteten – fångad i den kända devisen: en för alla, alla för en. 

Medan klanen är kollektivt baserad, har den moderna staten som sitt yttersta syfte är att fungera som garant för individens autonomi.

Börjar lojaliteten svikta mister klanen sin kraft. Hedern upplevs då vara på väg att gå förlorad. Och med den decimeras alltså klanens och dess olika medlemmars individuella status. Det är skälet till att föräldrar, kusiner, farbröder, morbröder och syskon har anledning att engagera sig så starkt för att komma till rätta med självsvåldiga beteenden när det kommer till sådant som giftermål.

Samtidigt är det just den kollektivism som inte ger utrymme för något självförverkligande – och som omöjligen kan tillåta att man sätter sin egen välmåga före klanens – som i många avseenden gör klanen till ett ineffektivare sätt att bygga upp ett samhälle än staten. Medan klanen är kollektivt baserad, har den moderna staten som sitt yttersta syfte är att fungera som garant för individens autonomi. Först när detta sker kan frågan om sexuell frigjordhet över huvud taget bli aktuell. 

Frågan är således om inte den som ständigt poängterar att det finns ett orsakssamband mellan heder och religiösa regler som är kopplade till sexualiteten – som krav på kyskhet, avhållsamhet eller celibat – förväxlar korrelation med kausalitet.

Celibatet har inte med heder att göra

Att krav på kyskhet utmärker religioner bland vilkas utövare det finns hederstänkande – som inom islam (men också inom kristendom och judendom) är otvetydigt. Problemet är bara att kyskhetslöften och krav på celibat även finns inom religioner utan spår av hederstänkande. Celibatet är som alla vet centralt inom katolicismen, där det inbegriper munkar, nunnor och präster. På samma sätt som inom katolicismen är kraven på avhållsamhet i många religioner kopplade till en konflikt mellan det andliga och det kroppsliga, där syftet med avhållsamheten är att uppnå koncentration på det gudomliga, och befrielse från distraherande element – som de kroppsliga begären. 

Men vad har det med heder att göra? Ingenting! 

Omar Makram, som arbetar inom organisationen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime), har på sistone skrivit den ena artikeln efter den andra, på DN Debatt, i Kvartal och på Aftonbladets debattsida, där han driver tesen att ”hederskultur har faktiskt med religion att göra”, för att citera rubriken i Aftonbladet. I artiklarna driver han just tesen att hedersvåld är kopplat till, vad han i Dagens Nyheter (27/8) beskriver som, ”en strävan efter sexuell puritanism på religiös grund”. I Aftonbladet påpekar han (16/8) i samma anda att ”hederskultur uppstår från värdesystem, religiösa eller kulturella, som främjar kyskhet, oskuld och en reaktionär syn på sexualitet och kvinnokropp”. 

I flera av dessa texter finns således en mer eller mindre uttalad kritik mot den syn på klan och heder som utmärker min och Per Brinkemos antologi Klanen. Där argumenterade jag och Brinkemo, liksom flera av antologins skribenter – till exempel Nathan Shachar – för att klanen som samhällelig organisationsform är hedersbaserad och dessutom äldre än kristendom och islam.

Att se krav på avhållsamhet före äktenskapet, eller krav på ”anständig” klädsel, som tillräckliga villkor för att tala om hederskultur, innebär att begreppet hederskultur vattnas ur. Risken är att man hamnar i den sorts kulturrelativism som har gjort så mycket skada för kampen mot hedersvåld genom årens lopp. Vad som utmärker hederskulturer är snarare att föreställningen om heder är en essentiell del i ett komplext system som reglerar enskilda individers göranden och låtanden, inte minst med avseende på sex och samlevnad. Och det är exakt det hedersbegrepp som man återfinner i klankulturer.

Incest eller härlig frigjordhet?

Omar Makram påpekar också, som stöd för sin tes, att det finns samhällen som är klanbaserade men inte präglade av ”kyskhetsrelaterad hederskultur”. Som exempel anför han några kulturer med sexuella praktiker som nog många i dag finner en smula vidlyftiga. Ett sådant exempel är bariindianerna som ”är av uppfattningen att ett barn inte är resultatet av sperman från endast en man, utan av den ansamlade sperman i kvinnans livmoder. En god barikvinna eftersträvar således att ha sex med flera män, särskilt under graviditeten, i hopp om att det väntade barnet ärver de bästa egenskaperna hos varenda en av dessa män.”

Dock kan man fråga sig om bariindianernas samhälle verkligen var klanbaserat. Om man – så som jag argumenterat ovan – ser klankulturen som framvuxen ur en strävan efter att undvika incest, kan knappast bariindianernas kultur sägas vara klanbaserad. Som de flesta kan förstå är incest en oundviklig konsekvens av den sorts sexuella praktiker som utmärker bariindianerna och som Makram tycks se som exponenter för en härlig frigjordhet från puritanska kyskhetskrav.

Som de flesta kan förstå är incest en oundviklig konsekvens av den sorts sexuella praktiker som som Makram tycks se som en härlig frigjordhet från puritanska kyskhetskrav.

Därtill kan man fundera över om inte ett ideal där en ”god” kvinna förutsätts ha sex med flera män under graviditeten, kan upplevas som en lika stor inskränkning av en kvinnas frihet som andra regler för vad som är ”lämpligt” eller ”anständigt”. Alla kvinnor kanske helt enkelt inte vill ha sex med så många män som möjligt under sin graviditet.

Vad som riskerar att ske när man beskriver hederstänkandet som oupplösligt sammantvinnat med religiösa påbud om olika former av regleringar av sexualiteten, är att hedersbegreppet lösgörs från dess historiska kontexter och från de intrikata nätverk av lojaliteter som klansystemen är uppbyggda kring. Därmed riskerar man att förringa hederskulturernas komplexitet och deras djupgående kulturella rötter. Dessa rötter går betydligt längre ner i mänsklighetens historia och längre tillbaka i tiden än till religioner som islam, kristendom och judendom. Religioners överlevnadsförmåga har i många delar av världen snarast betingats av de religiösa systemens förmåga att anpassa sig till ständigt nya sammanhang.

Judar från den arabiska halvön kom till Israel starkt påverkade av hederskulturer i sina ursprungsländer. I dag utövar dessa judar sin religion i Israel, oberoende av hederstänkande.

Men medan religionen anpassat sig, har hederstänkandet förblivit en integrerad del av klantänkandet. Det senares innersta drivkraft är fortfarande det hedersbegrepp som i värsta fall kan leda fram till mord i hederns namn – för att inte tala om lågintensiva inbördeskrig.