Samhälle Krönika
Klämd mellan detaljplan och verklighet
På Gotland nekades fastighetsägare bygglov med hänvisning till en väg som inte finns. I Sollentuna krävde kommunen ytterligare ett våningsplan för att en enbent kvinna skulle få återbygga sitt nedbrunna enplanshus. Planmonopolet är ett systemfel som återkommande ger absurda utfall men som inga partier i Sveriges riksdag vill göra upp med, skriver Lucas Ljungberg.
Gotlänningen Peter Norman ansökte om bygglov men fick avslag. Orsaken? Det går en väg där han har sitt hus, men någon väg finns inte i verkligheten. Fallet uppmärksammades i veckan av SvD:s ledarskribent Peter Wennblad.
Enligt samhällsbyggnadsförvaltningen på Gotland går det en väg rakt genom Peters vardagsrum. Skälet till påståendet och avslaget på Peters bygglovsansökan är en detaljplan från 1946 som skulle ha ersatts 1950, vilket aldrig skedde. I stället för att förhålla sig till verkligheten tycker byråkraterna att det är viktigare med ett 70-årigt dokument som inte överensstämmer med verkligheten.
Peter är förstås inte ensam att hamna i kläm mellan planmonopolet och verkligheten. Det är bara ett av alla absurda exempel. Som i fallet med Sandra från Sollentuna, som jag skrivit om tidigare i Smedjan.
För över ett år sen såg Sandra sitt hus brinna ner och Aftonbladet rapporterade om hennes fall. När hon ansökte om bygglov för att bygga upp huset igen fick hon nej för att hennes tomt var för liten enligt detaljplanen. För att bygglov skulle beviljas krävdes att tomten skulle vara 800 kvadratmeter och Sandras tomt var bara 735. Efter många turer beslutade kommunen till slut att ändra sitt beslut. Sandra skulle få bygga ett hus bara hon byggde ett tvåplanshus. Problemet var bara att Sandra inte var i behov av ytterligare en våning. Sandra hade nämligen haft cancer och amputerat sitt ena ben. Att gå i trappor var därför en praktiskt omöjlighet.
”Om vi ska börja göra olika undantag i olika fall blir det lite vilda västern”
Sandra hänvisades till kommunens avdelning för funktionshinder som kunde ge ekonomiskt stöd för en villahiss. Men någon ersättning kunde inte betalas ut vid nybyggnation av hiss – huset kunde ju byggas som enplanshus! Men ett enplanshus fick hon inte bygglov för.
Några undantag var inte aktuella.
– Ja, där hamnar hon verkligen i kläm utifrån lagstiftningen. Själva problemet har jag ingen lösning på. Visst finns det undantagsfall där man frångår lagen på något vis, men vi har valt att följa lagen. Om vi ska börja göra olika undantag i olika fall blir det lite vilda västern. Hon kan överklaga igen till förvaltningsrätten, sa kommunens avdelningschef för funktionshinder till Aftonbladet.
Sedan 1947 har kommuner ett monopol på att besluta och ta fram detaljplaner. Det brukar kallas för det kommunala planmonopolet. När en markägare vill bygga söks bygglov som prövas mot detaljplanen. Överensstämmer ansökan med detaljplanen ges klartecken, om inte, avslag. Problemet är bara att planen inte alltid förhåller sig till verkligheten. Markägaren saknar helt möjligheter att påverka detaljplanen. I stället tvingas de rätta sig efter kommunpolitikers godtycke.
I Peters fall hade kommunen gjort en detaljplan 1961 och huset var byggt efter den, men planen trädde formellt aldrig i kraft. Om Peter och hans grannar som också påverkas önskar att få en rättelse kan det kosta mellan 284 000 kr och 429 000 kronor enligt kommunens förvaltning. Handläggningstiden för en sådan ändring är dessutom lång och kan ta flera år. Peter har inte gjort något fel, men får ändå stå för notan.
Sandra hade oturen att hennes hus brann ner av en olyckshändelse. När hon sökte bygglov på nytt gällde en annan detaljplan än tidigare. En markägare som de facto äger tomten är ändå helt rättslös inför detaljplanen, eftersom det är kommunen som har monopol. Markägarens äganderätten är närmast obefintlig. Det är en uppfattning som även Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar tycks dela. När hon intervjuades av Svenska Dagbladet använde hon bygglov som exempel på vad hon menade med socialism.
En korrekt iakttagelse – inför planmonopolet är den enskildes äganderätt uppenbart inte mycket värd. Trots allt detta saknas kritik mot systemet från borgerligt håll. Inget borgerligt parti vill i dag avskaffa det kommunala planmonopolet.
När jag i december intervjuade de borgerliga partiernas bostadspolitiska talespersoner stod alla i huvudsak bakom rådande ordning. De hänvisade till nya utredningar och översyner, men det finns ingen större reformvilja av ett system som Nooshi Dadgostar lyfter fram som exempel på framgångsrik socialism. Varje år hamnar enskilda människor som Peter och Sandra i kläm. Frågan är hur många fler markägare som ska få se sin äganderätt kringskuren innan politiken omprövas?