Kinas demografiska kraschlandning

I april meddelade FN hur Indien med 1,425 miljarder invånare just passerat Kina som världens folkrikaste land. Detta följer på att Kinas invånare i fjol blev en knapp miljon färre, efter sin första befolkningsminskning sedan svältkatastrofen 1961.

Men långt viktigare än själva antalet är hur befolkningens sammansättning förändras. Kinas arbetskraft började minska redan 2012; den nationella folkräkningen som sker varje årtionde visade att andelen kineser i arbetsför ålder år 2020 var 63,3 procent jämfört med drygt 70 procent 2010.

Kina förlorar nu upp till tio miljoner arbetare om året – och får ett tillskott på ungefär lika många pensionärer. Enligt Zhang Jun, forskare vid universitetet Fudan i Shanghai, kommer antalet kineser äldre än 60 år att mer än fördubblas till 500 miljoner år 2050.

Orosmolnen har hopat sig fort. Så sent som 2017 bedömde kinesiska myndigheter antalet födslar de kommande åren på mellan 17 och 19 miljoner, samt att landets befolkning skulle börja minska först efter 2030.

Målsättningen var ett födelsetal på 1,8 under nuvarande årtionde; i närheten av 2,1 som anses nödvändigt för att bibehålla samma befolkningsstorlek.

Enligt Kinas nationella statistikbyrå föddes dock bara 9,56 miljoner barn i fjol, vilket innebar ett födelsetal på 0,67 – det lägsta sedan Folkrepubliken Kina grundades 1949. Antalet födslar var 10 procent färre än året innan, och under våren har sjukhus varnat för en lika stor minskning även i år.

***

Trots detta så fortsätter FN sin tradition av att underskatta Kinas demografiska problem genom att skriva fjolårets kinesiska födelsetal till 1,2. Det är särskilt olyckligt då det just är dessa siffror som utländska medier och analytiker ofta använder.

Skillnaden blir med tiden enorm. FN uppger i dagsläget att Kinas befolkning kommer minska till 800 miljoner vid århundradets slut, medan kinesiska demografer varnar för att den riskerar halveras redan om drygt fyra årtionden.

FN uppger i dagsläget att Kinas befolkning kommer minska till 800 miljoner vid århundradets slut.

I bakgrunden ligger Kinas ettbarnspolitik som genom böter, tvångsmässiga aborter och steriliseringar hindrade omkring 400 miljoner födslar. Men efter att denna helt avvecklades 2016 så har födelsetalen ironiskt nog minskat ännu snabbare.

Detta eftersom Kinas utveckling nu har nått ett stadium där kvinnors karriärmöjligheter och invånarnas möjligheter till självförverkligande gör barnafödande mindre attraktivt, precis som i andra medelinkomstländer.

Urbaniseringen har varit central för Kinas ekonomiska utveckling. Drygt 65 procent av invånarna är nu stadsbor, jämfört med knappt 20 procent 1980. Även globalt är födelsetalen lägre i stad än på landsbygd – en trend som kan kopplas till levnadskostnader och förstärks ytterligare i Kina.

***

”Staten är rik men invånarna är fattiga”, konstaterade forskaren Frank Dikötter i sin senaste bok China after Mao (2022). De låga inkomsterna ska räcka till några av världens dyraste bostäder, samtidigt som underutvecklad social välfärd innebär höga kostnader för sjukvård och utbildning.

De ofta väldigt dyra giftermålen utgör i sammanhanget en särskilt allvarlig huvudvärk. Utomäktenskapliga barn är fortfarande ett tabu, som dessutom riskerar gå miste om en rad viktiga samhällsförmåner.

Nya lagar som försvårar skilsmässa medförde dessutom att färre nu vill gifta sig. I fjol registrerades 6,83 miljoner giftermål i Kina, vilket är det lägsta antalet sedan statistik började publiceras 1985. Det var närmare en miljon färre giftermål än året innan, och en dramatisk minskning från 13,46 miljoner år 2013.

Vidare har snittåldern vid giftermål sedan 2010 ökat från 25 till 29 år, vilket i sin tur innebär färre år i fertil ålder. Samtidigt är en av ettbarnspolitiken märkligaste konsekvenser ett överskott på 30 miljoner kinesiska män som inte kommer kunna gifta sig över huvudtaget.

***

Ettbarnspolitiken infördes 1979 och uppluckrades gradvis för att helt överges 2016. Snart sjönk situationens allvar in på riktigt hos ledarna i Peking; 2021, en månad efter att resultaten från den nationella folkräkningen presenterats, meddelades att alla kinesiska familjer nu får skaffa tre barn.

Kritiker menar att detta skedde alldeles för sent. Året innan trebarnspolitiken minskade antalet kinesiska kvinnor i åldern 20-34 med 3,7 miljoner. Dessutom upplever Kinas städer nu en rekordhög ungdomsarbetslöshet på över 20 procent i åldersgruppen 16-24 år.

Kinas hantering av Covid-19 har bidragit till såväl denna arbetslöshet som en ökad motvilja inför familjebildning. Otaliga förtvivlade unga kineser har på landets internet uppgett att de inte tänker skaffa barn som en slags tyst protest, efter tre år av masstestningar och strikt karantän där familjer ofta skiljdes åt.

Kinas hantering av Covid-19 har bidragit till såväl denna arbetslöshet som en ökad motvilja inför familjebildning.

Förvisso hade antalet födslar minskat fyra år i följd redan innan pandemins utbrott, från 17,8 miljoner år 2016 till 14,6 miljoner 2019. Men det är först nu som åtgärder för att vända trenden börjar anas, bland annat i form av barnbidrag och engångssummor vid födsel på lokal nivå.

När trebarnspolitiken presenterades uppgav statliga medier att kommunistpartiets medlemmar har ”ett ansvar och en skyldighet” för landets befolkningsutveckling genom att agera i enlighet med den. Vidare rapporterades förra månaden hur Kinas nationella byrå för familjeplanering ska lansera en kampanj för att skapa ”en ny era” av giftermål och en ”kultur för graviditet”. 

Det är oklart hur kampanjen – som nu pågår i 20 pilotstäder – ska bedrivas. Enligt uppgift vill man avveckla dyra hemgiften till brudens familj och andra så kallade föråldrade traditioner som står i vägen för giftermål.

Kampanjen väcker dock sannolikt otrevliga minnen då den utförs av samma byrå som för några årtionden sedan bötfällde och tvingade kvinnor till aborter för att hålla födelsetalen nere. Ambitiösa eller nervösa kadrer kommer bedömas efter implementeringen, och redan nu märks liknande tendenser då exempelvis vasektomi förbjudits vid flera sjukhus.

***

Att hindra födslar med tvång har dock hittills visat sig enklare än att framtvinga dem med morot och piska. Därför har partimedier som Folkets dagblad och Xinhua under våren skrivit om nödvändigheten att acceptera befolkningsutvecklingens ”nya verklighet” och i stället sätta tilltron till ökad produktivitet samt jämnare konsumtion.

Men Kina har haft problem att röra sig uppåt på den produktiva trappstegen. 2011 bedömde Goldman Sachs att arbetsstyrkans produktivitet skulle öka med 4,8 procent de kommande två årtiondena; nu tror man att ökningen endast blir tre procent om året.

Likaledes släppte Kinas centralbank i mars ett dokument med uppmaningar till kraftfullare åtgärder mot de demografiska utmaningarna, där man också konstaterade att den minskade befolkningen inte kan kompenseras genom högre utbildning och teknologiska framsteg.

Konsumtionen kommer å sin sida hämmas då Kina av allt att döma blir gammalt innan det blir rikt. Därmed måste medelålders kineser inte bara försörja sina barn; de förväntas även ta hand om upp till fyra pensionerade föräldrar och i vissa fall även generationen däröver.

Här spökar återigen den underutvecklade välfärden. Enligt utredningar som partiet bemyndigat så riskerar landets allmänna pensionsfond att ta slut år 2036, vilket kan bidra den negativa spiralen av låga födelsetal.

***

Invandring framstår inte som någon lösning. Den nationalistiska propagandan har kulminerat under Xi Jinping, som gärna själv öppet talar om en unik kinesisk blodlinje vilken sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden – en ”drakens ättlingar med svart hår och gul hud”.

Under Xi har kineserna i stället lärt sig att förknippa utlänningar med säkerhetshot och spionrisk. Det är också oklart hur attraktiva Kinas förorenade storstäder utan socialt skyddsnät egentligen är, samtidigt som det skoningslösa förtrycket av etniska minoriteter avskräcker många grupper.

Oavsett vilket så är cirka en miljon invånare i dagens Kina födda utomlands. Det är 0,1 procent av befolkningen; mindre än i något annat land i hela världen inklusive Nordkorea. 

Motsvarande antal i USA är 48 miljoner. Tack vare en ökad invandring förväntas den amerikanska befolkningen fortsätta växa och vara 30 procent större år 2050, då med en betydligt lägre medelålder än i Kina.

Till och med kinesiska demografer menar att det samma år kan komma att gå två kineser på varje amerikan, snarare än fyra mot en som i dag.

***

Kinas demografiska utveckling kommer förändra landet i grunden. En förvarning kan fås genom att blicka mot Japan vars ekonomi är mindre i dag än 1995, vilket till stor del beror på dess åldrande och minskande befolkning.

Kinas demografiska utveckling kommer förändra landet i grunden.

Men Japan blev rikt innan det blev gammalt, och landets naturligt minskande födelsetal föregicks inte av någon repressiv ettbarnspolitik. De ekonomiska konsekvenserna kan därför bli flera resor värre i Kina, och allt fler analytiker tvivlar nu på huruvida landets BNP kommer växa om USA:s.

2011 spådde Goldman Sachs att så skulle ske redan 2026, samt att Kinas ekonomi i mitten av detta århundrade skulle vara 50 procent större än den amerikanska. Men i fjol reviderade man prognosen till att tronskiftet sker först 2035, med ett som mest 14 procent större kinesiskt BNP.

Det är ändå positivt jämfört med exempelvis analysföretaget Capital Economics och tankesmedjan Japan Center for Economic Research (JCER), som nu är av uppfattningen att något sådant skifte inte kommer äga rum alls.

Enligt Capital Economics är demografin den största anledningen, medan JCER pekar ut den minskade arbetsstyrkan och långsammare framsteg i produktiviteten än tidigare prognoser.

***

Givetvis kommer allt detta även att påverka omvärlden. Den mest uppenbara följden är att Kina förlorar sitt lyster som bottenlös konsumentmarknad och världens verkstad, med drastiska följder för utländska företag.

I andra riktningen ger minskade kinesiska skatteintäkter mindre förmåga till investeringar såväl inrikes som utomlands. Det kan i sin tur försena den gröna omställningen både i Kina och globalt, då stora delar av leveranskedjorna kring förnybar energi bygger på en fortsatt stark kinesisk tillväxt.

Utvecklingsländer som förlitar sig på råvaruförsäljning till Kina eller har lånat stora summor pengar av Kina riskerar ett bryskt uppvaknande. Men framför allt försvårar en demografisk kraschlandning för regimen i Peking att skapa den kinesiska världsordning som man öppet förespråkar.

Lägre BNP, högre skuldnivåer, färre ekonomiska hävstänger mot omvärlden och mindre pengar till militären gör det mycket besvärligt att uppnå Pekings geopolitiska ambitioner på lång sikt. På kort sikt kan detta dock göra regimen mer aggressiv, om den försöker uppnå sina målsättningar innan konsekvenserna av den åldrande och minskande befolkningen sätter in på allvar.