KDU: Nu får det vara slut med slöseriet

”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.” Dessa bevingade ord tillskrivs den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller. Han hade givetvis helt rätt. Kommunalt skatteslöseri engagerar många människor och ges mycket uppmärksamhet i massmedia. Vi har läst om rena skräckexempel där skattebetalarna har fått stå för notan när det gäller alltifrån kamelfarmar och dimmaskiner till issmältningsmedel och klimatångestterapi. Saken är glasklar: Den här sortens slöseri med skattemedel måste upphöra.

Vi i KDU vill dock bredda diskussionen till att också handla om det strukturella problem som åskådliggörs när en kommun prioriterar bort kärnverksamheten i takt med att den kommunala kompetensen breddas. En kommun som förväntas göra mycket, kommer att göra för mycket. Förskolan och äldreboendet tvingas konkurrera med tomma arenor, dyra badhus, ”gratis” busskort, Almedalsresor, konsulttjänster, miljöcertifieringar och Fru Gårman. Konsekvenserna är lätta att se: Svällande administration, höjda utgifter och ett växande skattetryck.

Kommunens uppgift är att tillgodose invånarnas rätt till trygghet och välfärd. Allt annat är överflödigt.

Många utgifter kan undvikas. Ett exempel är det lokala partistödet, som betalas ut i många kommuner. Offentligt partistöd uppgår till mellan 70 och 80 procent av riksdagspartiernas intäkter, varav en stor del betalas ut på kommunal nivå, medan medlemsavgifter endast står för tre procent. Systemet för finansiering är en del av ett större strukturellt problem i Sverige i dag, där det mesta ska betalas av offentlig sektor i stället för donationer eller avgifter. Dagens system gör att det i de flesta samhällsfunktioner inte finns en kultur av att försöka få in pengar på annat sätt än via skattekistan. De politiska partierna riskerar därmed att bli en del av den offentliga sektorn, snarare än en del av civilsamhället. Det finns således starka principiella skäl för att begränsa partistödets omfattning.

Kommuner som förvaltar sitt pund väl ska inte behöva täcka upp för dem som sätter i system att slösa.

KDU föreslår även att kraven för försörjningsstöd skärps. Kommunens socialtjänst ska förbjudas att betala ut försörjningsstöd till personer som vistas illegalt i landet och samhällsorientering bör ställas som krav för att nyanlända ska få sina ansökningar beviljade. Vi anser också att den som ges försörjningsstöd måste stå till arbetsmarknadens förfogande, vilket är grundprincipen i dag. Kommunen kan dock välja att göra undantag från denna om det finns ”godtagbara skäl”. Socialstyrelsen konstaterar att lagen inte anger vilka specifika situationer som kan komma på tal och att utrymmet för tolkning därmed är nästintill obegränsat. Detta måste vi sätta stopp för.

Att staten tillskjuter mer pengar till kommunerna är visserligen bra, men det får inte leda till att medlen hanteras ovarsamt. Det är, trots allt, skattebetalarnas pengar vi pratar om. Därför menar KDU att Riksrevisionen bör ta över ansvaret för all revision som föreskrivs av kommunallagen. Det nuvarande lekmannasystemet är långt ifrån vattentätt. KDU vill även se en översyn av det kommunala utjämningssystemet, så att kommuner som förvaltar sitt pund väl inte ska behöva täcka upp för dem som sätter i system att slösa.

Det här är bara några exempel på konkreta förslag för att minska slöseriet med skattebetalares pengar ute i kommunerna. Kommunen ska alltid prioritera sina kärnverksamheter. Annars befinner man sig snart på ett sluttande plan.