KD:s hårda retorik är bara en fasad
STIG-BJÖRN LJUNGGREN SÖKER PARTIERNAS SJÄL, DEL 7. Ebba Busch Thor har givit Kristdemokraterna en ny förpackning, men innehållet är detsamma. KD är i själ och hjärta ett kristet välfärdsparti som vurmar för småföretagande, familj och solidaritet. Bakom den hårda retoriken värnar partiet fortfarande de mjuka värdena.
Kristdemokraterna ser sig som en arvtagare till den judisk-kristna traditionen, men det går utmärkt att hysa en kristdemokratisk själ utan att vara kristen. Till och med ateister har tilltalats av partiets tydliga etiska ställningstaganden. Samtidigt är partiet inte alltid lika tydligt som det ser ut på ytan. Det finns en diskrepans mellan hård retorik och mjuk praktik inom Kristdemokraterna, och för att förstå varifrån den kommer behöver man förstå deras historia.
Den kristdemokratiska själen bottnar i en kombination av välfärdspolitiker och småföretagare. Och välfärdssystemet är inte enbart ett slags samhällsteknisk lösning, utan sprunget ur det kristna solidaritetstänkandet. Företagandet kommer minst lika naturligt för Kristdemokraterna, sprunget ur det lutheranska arvet: vi ska göra rätt för oss och äta vårt bröd i vårt anletes svett.
Denna blandning av socialpolitik och företagande har ibland gjort det svårt att positionsbestämma Kristdemokraterna. Understundom, när sjukvården diskuteras, är de mer sossar än sossarna. I näringslivsfrågor är de lika borgerliga som övriga.
De motsägelsefulla positionerna beror på flera saker. För det första finns en kristen botten i de ursprungliga välfärdssystemens framväxt. Vi kan exempelvis i folkhemsförkunnelsen från Per Albin Hansson, den om att i det goda samhället varken finns styvbarn eller kelgrisar, höra ekot av förkunnelsen om att här ska vara varken jude eller grek. Det var också detta som gjorde att en tidigare partiledare för Kristdemokraterna, Göran Hägglund, utan att blinka citerade vad alla trodde var Karl Marx, det där om att vi ska låta människor få efter behov, och ge efter förmåga.
För det andra uppkom den kristdemokratiska rörelsen efter andra världskriget, efter att många konservativa hade hamnat ”på fel sida”. Det fanns behov av att hitta en ny inkapsling för den konservativa strömningen utan någon koppling till nazism och fascism. Likaså skapade händelserna en insikt om behovet av att balansera höger- och vänsterextremism genom en aktiv välfärdsstat.
När det kommer till kritan är det familjen som går först, inte den nya strama imagen.
För att upprätthålla ett anständigt samhälle krävs vissa värderingar. Kapitalismen behöver kristendomen. Därför måste också samhällsvärderingarna vaktas av dem som förstår sambandet. Kristdemokraterna bildades för att vara detta samhälles väktare på muren. Då gällde det att motarbeta avkristningen, bekämpa kulturförflackningen och stoppa snusket. Väktarna behövs för att vakta staden mot fiender medan folk sover och larma om någon ofärd nalkas. Väktare som är beredda att bekämpa det andliga hotet lika mycket som det fysiska.
Varken välfärdspolitikern, företagaren eller väktaren på muren är dock den kristdemokratiska själens kärna. Det är förstås familjen. Att värna den lilla världen är vad hela det kristdemokratiska projektet egentligen kokar ned till. Ändå har partiet, efter en del motstånd, fått anpassa sig till den moderna ordningen där farmor plötsligt kommer hem med en ny pojkvän och till och med pingstpastorer accepterar att karlar gifter sig med varandra.
Åtskilligt av dagens debatt – inte minst om aborter – rör vid denna fråga om vad väktarna på muren egentligen tycker om denna nya ordning. Hur känns det i själen, egentligen?
Ebba Busch Thor har gjort en retorisk högersväng, men så lätt är det inte att förändra ett partis själ. Under de hårda utspelen är Kristdemokraterna fortfarande det kristna välfärdspartiet, och när det kommer till kritan är det familjen som går först, inte den nya strama imagen.