Känn sorg för Göteborg

Det är augusti i Göteborg. I havet är det fortfarande varmt. På uteserveringarna längs Avenyn och på innergårdarna vid Tredje lång sitter människor och suger ut det sista av den märkliga coronasommaren 2020. Men i flera bostadsområden i nordöstra delarna av stan är det folktomt. Gängkriminella har uppmanat människor att hålla sig inne. Beväpnade och maskerade män med skottsäkra västar och kommunikationsutrustning patrullerar gatorna och kontrollerar alla infarter. En konflikt mellan två kriminella nätverk har gått så långt att den tagit hela stadsdelar och deras invånare som gisslan.

Att det förekommer grov brottslighet och parallellsamhällen, som styrs av kriminella gäng, i rikets andra stad är inget nytt. Tvärtom. Men trots många vackra ord om trygghet och nästan lika många satsningar för att minska segregationen och sätta stopp för nyrekryteringen till de kriminella gängen under de senaste decennierna blir det inte bättre. I stället blir det sämre.

Situationen är värst i de delar av Göteborg där gängen har sin hemvist. Tynnered i väster, Biskopsgården och Backa på Hisingen, Hammarkullen, Hjällbo och Bergsjön i nordost. Men resten av staden är inte opåverkad. I dag har alla stadsdelar en beredskap för att kunna hantera följderna av de kriminella nätverkens framfart. Och oron sprider sig. Även i de lugna villaområdena där äppelträden dignar innanför hundraåriga stenmurar och Teslor står parkerade på uppfarterna, känner människor av hur stadens styrande är på väg att tappa kontrollen.

Droghandel och ungdomsrån

Billdal, den havsnära och lantliga del av södra Göteborg där jag bor och där en av de få exempel på allvarlig brottslighet var när någon i början av 1990-talet eldade upp ett gammalt sommarhem för kontorister, efter att kommunen beslutat att göra om det till hem för missbrukare, är inget undantag.

Jag hör mig själv säga till min 15-åring att ta det försiktigt, och inte ta mopeden till Ica i Hovås ett par kilometer norrut. Där har det under det senaste decenniet byggts upp ett centrum med höghus, butiker och kontor. Skogar och ängar har blivit bostäder åt tusentals människor. Staden har hittat dit.

I dag säljer langare från Frölunda narkotika i parkeringshuset bakom Ica och häromveckan berättade en kvinna i den lokala Facebookgruppen om hur hon blivit hotad med kniv av personer som sa att de skulle skada hennes barn om hon inte tog ut pengar från bankomaten. Föräldrar i min närhet vittnar om hur deras ungdomar blivit rånade på kläder och tillhörigheter och kommit hem barfota och gråtande. I våras eldades en moppebil upp i närheten av vårt hus. Den brann som torrt fnöske. Två andra bilar som stod i närheten brann också. Allt ägarna kunde göra var att se på. Det sägs att det handlade om en knarkskuld.

Jag ber mitt barn att åka till Hemköp någon kilometer söderut i stället. Där borta, på andra sidan gränsen, i Kungsbacka kommun, är det fortfarande tryggt. Tryggare i alla fall. Samtidigt skäms jag lite för min oro. Kanske överdriver jag? Kanske var det likadant när jag växte upp här för 30 år sedan? Lika otryggt.

– Det beror på vad man menar och vad man jämför med. Det var ju inte Bullerbyn tidigare heller, men det har tillkommit nya problem, säger polischefen Erik Nord, när jag pratar med honom i telefon.

Sedan 2014 är Erik Nord chef för polisområde Storgöteborg. Han är uppväxt i stan och har arbetat som polis sedan tidigt 80-tal, och känner sitt Göteborg utan och innan.

– Samtidigt som sådant som misshandel och en del annan brottslighet har avtagit kan vi se en allvarlig utveckling när det kommer till kriminella gäng, skjutningar och våldsbejakande extremism, säger han.

– Även de så kallade ungdomsrånen har ökat. Mopedstölder fanns ju redan på 80-talet när jag arbetade i Frölunda. Men i dag förser de som har råd sina barn med så mycket värdefulla saker, dyra kläder, mobiltelefoner och annat, att de blir måltavlor för andra som vill ha det de har. Många av rånen mot ungdomar är också urspårade knarkaffärer. Unga försätter sig i farliga situationer för att köpa narkotika. I dag har olika droger till stor del ersatt alkohol. Det är enklare att få tag på och narkotikaanvändandet har gått ned i åldrarna.

Det Erik Nord säger är välbekant. Polisen har varit på skolorna för att prata om hur unga numera hellre köper knark än blandar häxa från sina föräldrars barskåp. I februari sände Sveriges Radio P1 en dokumentärserie med namnet ”En knarkmobil i villaidyllen”. Den handlade om hur polisen för något år sedan avslöjade hur välbeställda människor, många unga, i Hovås och Billdal köper droger av kriminella nätverk i Frölunda och Tynnered.

Det går en rak linje från festerna i de stora villorna vid havet till grupperingarna som med skarpladdade vapen krigar om kontrollen över områden och marknadsandelar. Offren i den pågående konflikten är alla de laglydiga medborgare som får sina bilar uppeldade, vars kvartersbutiker stänger och som inte vågar lämna barnen på förskolan.

Offer är också alla de nya generationer unga som rekryteras in i kriminella nätverk och vars liv kommer att präglas av fängelsevistelser, misär och en ständig risk för att mista livet i uppgörelser med rivaliserande gäng.

Verkningslösa projekt

Gång på gång har politikerna såväl på lokal som på nationell nivå lanserat olika projekt för att komma åt problematiken. Från Blommansatsningen och Storstadssatsningen i slutet på 90-talet, där miljarder pumpades in för att minska segregationen och skapa bättre livsvillkor för människorna i storstädernas utsatta förorter, till de senaste årens trygghetsskapande åtgärder, medborgarprojekt och ”Jämlik stad”.

I ”Jämlik stad” satsar Göteborg ”långsiktigt och uthålligt på att skapa en mer jämlik och hållbar stad” och ”minska skillnader i livsvillkor för ökad sammanhållning, tillit och delaktighet”.

Det låter fint. Det hålls jämlikhetskonferenser och man har startat ett socialt innovationslabb med pengar från Europeiska socialfonden, ESF. Tjänstemännen på det trygga kontoret i Gårda i centrala Göteborg känner säkert att de gör något viktigt, något som känns bra ända in i magen. Samtidigt stärker gängen sitt grepp om göteborgarnas vardag.

”Det är jäkligt många som pratar, men så få som verkligen gör något konkret”

Erik Nord har sett det mesta och han är inte imponerad av vad han kallar social ingenjörskonst.

– Det är nästan helt verkningslöst.

– Sociologi är inte mitt huvudämne, men tänk om det är så att alla inte vill bli integrerade och delaktiga? Tänk om välfärdssamhället som vi byggt upp det senaste seklet är en parentes, en utopi som är omöjlig att hålla fast vid i en tid när världen förändras och vi lever i en globaliserad ekonomi? Det finns en svensk sjuka som jag börjat tröttna ordentligt på. Den handlar om att man måste ”prata om problemet”. Det är jäkligt många som pratar, men så få som verkligen gör något konkret. När det väl görs något försöker man pressa tillbaka utvecklingen med lösningar från Per-Albin Hanssons tid. Visst finns det goda skäl att utjämna, det är olyckligt med ett samhälle där klyftorna är för stora. Men jag tror inte att det löser gängkriminaliteten. Om det endast var fattigdom eller utsatthet som skapar det samhälle vi har nu, hur förklarar man då att barn som växt upp i samma familjer i de så kallade utanförskapsområdena har så olika utfall? Medan ett syskon studerar vidare och blir en skötsam samhällsmedborgare dras ett annat syskon med i ett kriminellt nätverk.

Han tror att det handlar väldigt mycket om individuella förutsättningar och risker. Om bokstavskombinationer och brist på stöd och behandling.

– Detta kan man inte motverka genom att försöka vaccinera en hel befolkning. I stället behövs större fokus på de individer som tidigt är i riskzonen. Den sociala ingenjörskonsten måste kompletteras med medicin, säger Erik Nord.

Han efterfrågar också fler poliser. Sverige har i dag med europeiska mått mätt en låg polistäthet. Ungefär två poliser per tusen invånare. I Göteborg har polisstyrkan inte heller växt i relation till befolkningsökningen och så ser det ut på flera håll i landet. År 2018 kom siffror från SCB och Polismyndighetens årsredovisning som visade på den lägsta polistätheten på tio år – samtidigt som gängkriminalitet, skjutningar och extremism blivit vardag.

Ett parti som ofta varit ute i debatten och krävt fler poliser och hårdare tag är Moderaterna. I partiets lokala program inför valet 2018 skriver man att det är dags att återta staden från de kriminella:

Göteborg har förändrats. Staden skakas återkommande av den organiserade brottslighetens våldsamma illdåd. Få saker inskränker på människors liv lika mycket som hot, stölder, våld eller andra brott. Att minska brottsligheten och att öka tryggheten är därför den viktigaste frågan för oss. De kriminella gängen härjar och skapar oro här och nu. Otryggheten breder ut sig. Vi behöver vända utvecklingen och återta Göteborg. Vi vill göra det med fler poliser, strängare lagar och skärpta straff. Men också med resoluta och medvetna åtgärder av och i Göteborgs stad.

Han lovar att återkomma. Det gör han aldrig.

Som nummer två på partiets valsedel till kommunfullmäktige stod den politiker som profilerat sig allra mest i kampen mot de kriminella gängen i staden, Hampus Magnusson. I dag är han kommunalråd och sitter på en rad strategiskt viktiga poster i kommunen.

Jag hör av mig till Magnusson vid upprepade tillfällen för att höra vad han har för åsikter om den senaste tidens utveckling och varför Göteborg inte lyckas minska otryggheten och utanförskapet. Han lovar att återkomma. Det gör han aldrig. Kanske för att han vill undvika att ställas till svars för det uppenbara misslyckande som lett till att situationen förvärrats och inskränkningarna i människors liv blivit större och inte mindre. För i dag är det M som tillsammans med övriga partier i Alliansen som styr Göteborg. Kommunstyrelsens ordförande är Magnussons partikamrat Axel Josefsson. De borgerligas mandat är svagt. De sitter bara på 24 av totalt 81 mandat. Men inte desto mindre är det deras budget som gäller och som avgör var skattebetalarnas pengar går.

Powerpoint-konsulter

En som däremot svarar på mina frågor är Martin Wannholt, en gång även han moderat kommunalråd och den mest kryssade M-politikern i valet 2014. I dag leder han oppositionspartiet Demokraterna.

Wannholt hamnade i konflikt med sitt parti i frågan om Västlänken och 2017 bildades Demokraterna som bland annat gick till val på att stoppa tågtunneln och få ordning på stadens ekonomi. Partiet fick 14 mandat i fullmäktige. Två fler än Moderaterna. Bara Socialdemokraterna fick fler röster av göteborgarna. Wannholt skräder inte orden när han förklarar hur han illa tycker att Göteborgs styrande hanterar sitt uppdrag:

– Göteborg är troligen en av Sveriges mest misskötta kommuner. Återkommande skandaler av olika slag tyder på detta. Ju mer misskött en kommun är desto mer utrymme blir det för negativa krafter att ta över samhället. Göteborgs tjänstemannaledning är dessutom präglad av tystnadskultur vilket gör det än svårare att lösa problem. Ledningen är i stället ett problem i sig. Politiken ligger dessutom 20 år efter i utvecklingen. En del av de åtgärder som vidtas nu hade kunnat vända utvecklingen om de införts på 90-talet.

Wannholt nämner som de flesta andra politiker förskolan och polisen som nycklar till en annan framtid. Han vill ha 500 nya poliser till stan helst redan igår. Men han påtalar också vikten av att Migrationsverkets stöd till återvandring stärks och utvecklas till aktiva åtgärder för att få personer som inte stöder eller accepterar Sveriges grundlagar att lämna Sverige och inte återvända hit.

– Det är viktigt att påminna om att de som drabbas värst av gängkriminalitet är de medborgare – ofta med utländsk bakgrund som bor i våra utanförskapsområden. När ledande politiker blundar eller tystar ner problemen så riktar de i själva verket ett slag mot just dessa människor, säger Wannholt.

Han riktar även skarp kritik mot kommunens organisation och det han kallar överadministration:

– Det bedrivs allt för mycket så kallat utvecklingsarbete som i själva verket är powerpoint-produktion utan kontakt med verkligheten. Vår bedömning är att det på kort tid skulle gå att omfördela mellan en och två miljarder kronor och tusentals anställda till grundverksamheterna. Om man slutar lägga resurser på onödiga aktiviteter som Brysselkontor, Sydafrika-samarbete, Fair trade, Mistra Urban Future, kamelfarmar, Integrationscentrum och annat snömos.

”Efter några år var rekryteringen av unga till de kriminella nätverken på samma nivå som förut.”

Det är lite lustigt, men nästan exakt likadant uttrycker sig Daniel Bernmar (V) när vi talas vid. Bernmar är sedan 2014 kommunalråd för Vänsterpartiet och var en del av det rödgrönrosa styre som länge hade makten i Göteborg. Han är den pragmatiska sortens vänsterpartist, den som ibland kan låta nästan som en liberal, även om han hellre skulle äta upp sin hatt än att hålla med den som påpekade det för honom. Han håller med om att utvecklingen är allvarlig och säger sig ta ansvar för det som inte blivit bra under det förra styret.

– Det här handlar om en lång, lång trappa ned. I stället för att arbeta långsiktigt och från grunden där det behövs bäst har vi fått en projektifiering av politiken. Varje ny mandatperiod presenteras nya satsningar med nya miljoner till stadsdelarna. Efter något eller några år dras resurserna bort. Efter bilbränderna och gängkonflikterna i Backa och Biskopsgården 2009 lyckades vi genom olika insatser dra undan en generation från kriminalitet. Men sedan släppte man taget. Efter några år var rekryteringen av unga till de kriminella nätverken på samma nivå som förut.

Bernmar är djupt kritisk mot hur han upplever att staden vänt utanförskapsområdena och dess befolkning ryggen.

– Under flera decennier har samhället, såväl de offentliga institutionerna som privata aktörer, i allt högre grad dragit sig tillbaka och lämnat förorterna åt sitt öde. Samtidigt har stora pengar lagts på innerstan. På turism, marknadsföring och olika näringslivssatsningar. I dag är Göteborgs city ett draglok, men det är ett draglok utan vagnar. Resten av staden hänger inte med. Det borde vara självklart att turistnäringen såväl som det lokala näringslivet ska klara sig utan att kommunen håller dem under armarna.

– Ett annat problem är att vi i dag betalar stora pengar för olika externa tjänster på stadsutvecklingsområdet. Dyra powerpointkonsulter gör utredningar som man lika väl skulle kunna göra inhouse. Mycket resurser läggs på att utreda. Det finns oändliga mängder rapporter men få som leder till att någon gör något på riktigt. I stället är folk upptagna med att uppfinna hjulet om och om igen, säger Daniel Bernmar.

Som den vänsterpartist han är vill Bernmar naturligtvis höja skatten. Märkligt vore det väl annars. Men han nämner också det som varje politiker, varje medborgare och varje polis i Göteborg tycks överens om. Det behövs fler poliser. Fler poliser med mer resurser och större stabilitet. Samhället kan inte lösa de akuta polisiära situationerna. Det behövs nu.

Trots allvaret är han hoppfull.

– På sikt kommer vi att kunna överbrygga klyftorna och minska kriminaliteten. Så är det, slår Bernmar fast.

Det är kanske tur att det finns sådana som han, som inte är på väg att drunkna i sin sorg för Göteborg. De blir allt färre.

När jag pratar med en barndomsvän om hur vår stad och vår stadsdel, den som vi återvänt till för att låta våra barn växa upp i, förändrats, låter hon uppgiven. Hon berättar om hur de säger till sin tonåring att tänka på vad han har på sig så att han inte ska bli rånad. Om hur hon och hennes man verkligen inte vill att sonen åker in till stan eller åker kollektivt på kvällstid.

– Det ska bli skönt då han tar körkort. Så att han kan köra själv.

Sedan nämner hon det som allt fler här ute i villamattan pratar om. Att man kanske borde flytta längre söderut, till Fjärås eller Onsala i de södra delarna av Kungsbacka för att komma undan. Lyckas samhället inte stoppa gängens framfart är det kanske vad som återstår. De resursstarka flyr ut på landet. Storstadens puls kommer visserligen alltid att utöva en dragningskraft på de unga. Men samtidigt kommer föräldrar alltid göra vad de kan för att skydda sina barn.

De människor som inte har samma möjligheter att dra upp bopålarna och fly låser in sig i sina lägenheter av rädsla för parallellsamhällets patruller med skyddsvästar och skarpladdade vapen. Allt medan höstvindarna blåser kallt genom tomma gator.