Kampen om kärnkraften

1979 havererade reaktor 2 vid kärnkraftverket Three Mile Island utanför Harrisburg i USA. Under några spända dagar förvärrades situationen av en rad tekniska feltolkningar innan kylningen kunde återställas. Under tiden levde människorna i närheten av kärnkraftverket i skräck, och många evakuerade området.

Under 18 år efter olyckan kontrollerades hälsoeffekterna på mer än 30 000 personer som bodde nära kärnkraftverket. Tack vare att den största mängden radioaktiva ämnen inte slapp ut ur reaktorbyggnaden påverkades dock inte befolkningens hälsa.

Däremot påverkades inställningen till kärnkraft världen över. I Sverige ledde Harrisburgolyckan till folkomröstningen om kärnkraft 1980.

2011 orsakade en jordbävning med efterföljande tsunami härdsmältor och utsläpp av radioaktiva ämnen från kärnkraftverket Fukushima I i Okuma, Japan. Relativt lite radioaktiva ämnen slapp ut i atmosfären, men desto mer i vattensystemet och havet. Sammantaget beräknas utsläppen från Fukushima vara större än de från Tjernobyl, vilket resulterat i att en yta på 800 kvadratkilometer kring kärnkraftverket evakuerats och närmare 160 000 personer förlorat sina hem, som de aldrig kommer att kunna återvända till.

Med andra ord var olyckan i Japan betydligt allvarligare än Three Mile Island-haveriet, men den har trots det inte fått lika långtgående konsekvenser i svensk politik. Däremot svängde opinionen. året före Fukushima-haveriet ville den större gruppen svenskar behålla kärnkraften; året efter ville den större gruppen avveckla kärnkraften.

Hur ser den debatt ut som inte får plats mellan partikriser och terrordåd?

I Tyskland fick Fukushimakatastrofen kraftigare effekt politiskt i form av det stora energiomställningsprojektet die Energiewende, som efter händelsen fick ordentlig fart. Det gällande beslutet säger att alla landets kärnkraftverk ska stängas senast 2022.

Sedan 2000 har Tyskland halverat andelen kärnkraftsenergi. Problemet är bara att det inte har skett på bekostnad av fossila bränslen. Andelen energi från kolkraftverk har bara minskat marginellt, och 2016 var brun- och stenkol tillsammans de största energikällorna. Den förnybara energin ökar, men har mestadels täckt upp för den minskande kärnkraften och inte för kolkraften.

Tyskland står som ett tydligt exempel på vad som kan hända om kärnkraften plötsligt fasas ut. Landet har valt det stabila, men miljöfarliga, alternativet framför en möjlig katastrof som den utsläppsfria kärnkraften kan leda till.

Kan den tyska vägen vara ett alternativ i Sverige? Många menar det. Sedan folkomröstningen har privatpersoner och organisationer väntat på att den sista reaktorn ska stängas. Samtidigt har det nu blivit tillåtet att bygga nya reaktorer för att ersätta gamla.

Synen på den svenska kärnkraften spretar år olika håll. Ändå är frågan inte särskilt uppmärksammad, trots att alla är medvetna om vilken betydelse valet av energikällor har för framtiden. Men en diskussion pågår lågmält i bakgrunden. Hur ser den debatt ut som inte får plats mellan partikriser och terrordåd? Och vilka är de som försöker knuffa utvecklingen åt, vad de själva uppfattar som, rätt håll?

Atomkraft? Nej tack

”Atomkraft? Nej tack.” Den välbekanta röda solen mot gul bakgrund pryder huvudentrén till Solidaritetshuset på Södermalm i Stockholm. Den kanske inte lika kända organisationen som använder affischerna är Folkkampanjen mot Kärnkraft och Kärnvapen.

– Det är viktigt att Folkkampanjen lever vidare. Det är ett folkbildningsarbete, så man inte glömmer bort vad som har hänt, säger Petra Modée, tillförordnad som en av två vice ordföranden.

Under slutet på 70- och början på 80-talet var engagemanget mot kärnkraft som störst. Då arrangerades Barsebäcksmarschen flera gånger av samarbetande organisationer. Deltagandet varierade, men uppemot 20 000 personer gick med. Sedan gick luften ur rörelsen efter folkomröstningen om kärnkraft 1980, menar Petra, då det bestämdes att kärnkraften skulle ”avvecklas med förnuft”.

– Då skulle alla vara lyckliga. Det är ett sådant typiskt politiskt beslut där några är för, några emot och partier är splittrade. Då gör man ett kompromissförslag så att ingen blir nöjd, men ingen kan heller klaga.

”Det är mycket lättare att mobilisera folk mot någonting som ännu inte finns.”

Folkkampanjens huvudlinje är att kärnkraften ska läggas ned i Sverige så snart som möjligt. Just nu är engagemanget som störst längs Norrlandskusten, där man mobiliserar för att det planerade kärnkraftverket i Pyhäjoki, på andra sidan Bottenviken, inte ska byggas.

– Det är mycket lättare att mobilisera folk mot någonting som ännu inte finns. Men när det väl finns där tänker folk att det inte var så farligt. Det står där och tuffar, folk jobbar där, man ser det varje dag. Det blir det normala. Då blir det svårt att skapa engagemang.

Man kan fråga sig varför engagemanget inte har vuxit på nytt nu när 2010 är passerat och kärnkraften skulle ha varit avvecklad. Anledningen är, tror Petra, att man inte har satsat tillräckligt mycket på andra energikällor. Argumentet för att avveckla med förnuft var att man inte skulle stänga allt dagen efter, utan avveckla när det hade kommit fram nya energikällor. Men eftersom inga investeringar gjordes hände väldigt lite. I stället är det klimatförändringarna som har drivit på utvecklingen av nya energislag, menar Petra.

– Jag tror att kärnkraften kommer att avveckla sig själv. Men det får gärna gå lite fortare.

Den första kärnkraftsreaktorn i Sverige startades 1954, i berget under KTH-området i Stockholm, och användes endast för forskning och utbildning. Det dröjde sedan ända till 1972 innan den första reaktorn för exklusiv elproduktion startades i Oskarshamn. Därefter byggdes och startades alla Sveriges tolv reaktorer för elproduktion – fram till 1985, då de yngsta reaktorerna togs i kommersiell drift. I dag körs nio av dessa reaktorer.

Motståndet mot kärnkraft byggdes successivt upp under 1970-talet, men det var först efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979 som frågan blev ett stående inslag i svensk politisk debatt. Alla riksdagspartier gick då med på att hålla en folkomröstning om kärnkraftens vara eller icke vara.

Efter att alla riksdagspartier gått med på att hålla en folkomröstning, på grund av Harrisburgolyckan, fick Sveriges befolkning i mars 1980 välja mellan tre alternativ: linje ett och två innebar att man skulle avveckla kärnkraften i den takt som är möjlig med hänsyn till energibehov och utvecklingen av andra energikällor. Linje tre var mer drastisk och innebar ett direkt nej till fortsatt utbyggnad av kärnkraften och att all kärnkraft skulle avvecklas inom tio år. Linje två vann knappt, med linje tre strax efter.

Utifrån resultatet beslutades att kärnkraften senast skulle vara nedlagd 2010. 1984 infördes även ett tankeförbud, som innebar att man inte fick planera för nya kärnkraftverk. Men när slutdatumet väl började närma sig ändrades regleringarna. 2006 upphävdes tankeförbudet, och 2010 beslutade riksdagen att nya reaktorer får byggas för att ersätta befintliga.

Ingen olycka, inget engagemang?

I en annan del av Södermalm, en bit från Solidaritetshuset, ligger Greenpeaces nordiska huvudkontor. Bland gröna krukväxter i det vidsträckta kontorslandskapet har Rolf Lindahl sin arbetsplats. Han är sedan 2012 kampanjledare för områdena klimat och energi, efter att ha jobbat för Svenska Freds mot vapenindustrin.

– Det är lite ”same but different” att jobba mot kärnkraftsindustrin. Det är liknande koncept som vapenindustrin, så jag kände att jag hade lite att tillföra.

I dagsläget har Greenpeace Sverige nästan inget fokus på kärnkraften i sina kampanjer. Den senaste perioden av kampanjande mot kärnkraft var 2012–2015, efter olyckan i Fukushima 2011.

Flera aktivister övernattade inne på kärnkraftverken och de som stannade längst var inne 38 timmar innan de självmant avslöjade sig.

Då genomfördes stresstester på alla svenska kärnkraftverk för att se hur de skulle tåla diverse påfrestande situationer, såsom extrema väderförhållanden. Vissa brister visade sig då finnas i den fysiska säkerheten kring svenska kärnkraftverk. Därför ville Greenpeace göra kompletterande stresstester, berättar Rolf. Det resulterade i en aktion där aktivister tog sig in på Forsmarks och Ringhals område för att demonstrera bristerna. Flera aktivister övernattade inne på kärnkraftverken och de som stannade längst var inne 38 timmar innan de självmant avslöjade sig.

Ett halvår senare ville Greenpeace testa säkerheten igen. Den här gången flög aktivisterna skärmflyg över Ringhals och släppte ned ballonger. Kärnkraften var fortfarande inte så säker som alla trodde, påpekar Rolf.

Kärnkraft har länge varit en profilfråga för Greenpeace, men de senaste åren har alltså inga aktiva kampanjer bedrivits. Anledningen är att kärnkraften ser ut att försvinna.

– Den dör ut. Det är en ny situation nu med reaktorer som stängs.

Vid särskilda händelser kan engagemang uppstå, som efter olyckan i Fukushima. Människor frågar sig om vi vill leva med riskerna som kärnkraft innebär. Nästa debatt uppstår antagligen efter nästa olycka, spår Rolf. Då kan också nya politiska beslut fattas.

2016 träffade regeringspartierna tillsammans med Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna en energiöverenskommelse med målet att Sverige ska ha helt förnybar elproduktion senast 2040. Det är dock inget stoppdatum för kärnkraften, om det är så att den fortfarande behövs. Fyra befintliga reaktorer ska fortfarande stängas innan 2020, men nya reaktorer kan tillåtas på befintliga kärnkraftsområden. Överenskommelsen är ännu inte formellt antagen, utan måste godkännas av riksdagen i år.

Miljöpartiet är särskilt nöjt med att de andra partierna nu gått med på 100 procent förnybar elproduktion 2040 – även om partiet helst ser att det sker tidigare än så. Det skriver partiets politiske sekreterare i klimat- och energifrågor på riksdagskansliet, Pontus Hummelman, i ett mejl.

Två partier som står utanför energiöverenskommelsen är Liberalerna och Sverigedemokraterna. Liberalerna är dock helt med på delen som gäller kärnkraftens framtid, säger Maria Weimer, partiets energipolitiska talesperson.

Även Sverigedemokraterna har en positiv inställning och är för statlig forskning på fjärde generationens kärnkraft, säger energipolitiske talespersonen Mattias Bäckström Johansson. Partiet vill att det ska vara fritt att bygga nya reaktorer och därför bör begränsningen som hindrar det tas bort.

Inne i kärnkraftverket

I Östhammars kommun ligger bruksorten Forsmark. Där finns en gymnasieskola, ett värdshus och 64 invånare (SCB, december 2015). En bit norr om byn, vid kusten, ligger Forsmarks kärnkraftverk med övernattningslägenheter, hunddagis och 1170 anställda. Kärnkraftverket ägs till 66 procent av statliga Vattenfall, och består av tre reaktorer.

På ett år produceras tillräckligt mycket energi för att försörja tre Storstockholm. Reaktorerna 1 och 2 har identisk konstruktion och togs i kommersiell drift 1980 och 1981. Starten fördröjdes på grund av olyckan i Harrisburg och den efterföljande folkomröstningen, men efter att linje två vunnit omröstningen kunde reaktorerna startas. Snart inleddes också byggandet av Forsmarks tredje reaktor, som togs i drift 1985.

Eftersom Forsmarks kärnkraftverk är ett nationellt skyddsobjekt råder fotoförbud och området runt kärnkraftverket bevakas av vakter och bombhundar och avskärmas med stängsel. Nytt för 2017 är att skyddsvakterna är beväpnade. Det råder också flygförbud över anläggningen.

”Det är bra att det inte är så mycket folk härinne. Det betyder att allt fungerar som det ska.”

När det gäller aktivister, såsom Greenpeace, sker ingen särbehandling på något sätt. Det är svårt att veta om personer som tar sig in har för avsikt att förstöra något eller bara visa på säkerhetsbrister. När ett intrång sker tillkallas polis, eftersom det då handlar om ett rent lagbrott. Bara den som har ett legitimt ärende inom skyddsområdet får vistas där. Den fysiska säkerheten utåt är av stor vikt eftersom en av de säkerhetsrisker som finns med kärnkraftverk är att obehöriga tar sig in och förstör på något sätt.

En annan risk är att något oväntat händer inne på området. Säkerhetsprocedurerna är därför omfattande. För att komma in till området där reaktorerna finns måste alla vara registrerade med foto, namnteckning och fingeravtryck.

För att sedan komma in i en reaktorbyggnad krävs speciella neonfärgade skyddskläder och hjälm. Inne i byggnaden är utrymmena stora och välordnade, med tydligt utmärkta platser för var maskiner och utrustning ska stå.

– Det är bra att det inte är så mycket folk härinne. Det betyder att allt fungerar som det ska, säger Claes-Inge Andersson, kommunikationschef på Forsmark.

Människor i Östhammars kommun har större förtroende för kärnkraftverket än Sveriges övriga befolkning.

Pilar pekar ut besöksrundan och leder till ett rum flera våningar upp med fönster in till reaktorhallen. För att gå in där behövs andra skyddskläder, men det mesta syns redan från fönstret. Besöksrundan leder sedan vidare till ett rum med ett betydligt mindre fönster med gulaktigt blyglas som vetter in mot turbinhallen. Blyglaset skyddar mot den höga radioaktiviteten i hallen. Alla som sedan lämnar reaktorbyggnaden skannas av flera olika apparater för att säkerställa att man inte blivit kontaminerad under besöket.

Claes-Inge understryker vikten av att de som bor i närheten av Forsmark känner sig trygga. Därför görs flera förtroendeundersökningar, både lokalt och nationellt. De visar att människor i Östhammars kommun har större förtroende för kärnkraftverket än Sveriges övriga befolkning. Det beror antagligen på att många känner personer som jobbar på Forsmark.

– Vi brukar säga att vi producerar el – och förtroende.

Det finns också de i närområdet som är skeptiska till Forsmarks kärnkraftverk. Opinionsgruppen för säker slutförvaring, Oss, är baserad i Östhammars kommun och har som huvudsyfte att kritiskt granska projektet att förvara det radioaktiva avfall som blir kvar efter kärnkraftsprocessen.

Oss bildades 1996 då planerna på ett eventuellt slutförvar i närområdet blev kända. Svensk Kärnbränslehantering, SKB, valde till slut Forsmark 2009 som den bästa platsen för slutförvar av kärnbränsle. Men kommunen måste fortfarande godkänna det. Därför har kommunfullmäktige utlyst en rådgivande folkomröstning i mars 2018.

Inför folkomröstningen hålls flera informationsmöten och seminarier för allmänheten i Östhammar. Kommunen bjuder in representanter för olika åsikter i frågan, däribland Joachim Stormvall från Oss. Han är informatör på halvtid och organisationens enda anställda.

Inom den närmaste framtiden kommer nog nya beslut att fattas, eftersom den tekniska utvecklingen kommer att tvinga fram det.

Av de cirka 40 medlemmarna i Oss är ingen direkt positiv till kärnkraft överlag, tror Joachim, men fokus ligger på just slutförvaret. Gruppen vill att all osäkerhet som finns kring förvaret ska redas ut innan avfallet börjar grävas ned i Forsmarks berggrund. Oss finansieras av kärnavfallsfonden, en statlig myndighet som får in pengar från kärnkraftsbolagen för att främst försörja framtida utgifter för hantering av kärnavfall.

Kärnkraften är så sval politiskt just nu för att det är en jobbig fråga som partierna har svårt att komma överens om internt, menar Joachim. Motsättningarna sätter stopp för besluten. Den nationella energiöverenskommelsen känns inte heller stabil, eftersom det är en alldeles för stor kompromiss.

– När jag växte upp fick jag höra att kärnkraften ska upphöra 2010. Men så blev det inte.

Inom den närmaste framtiden kommer nog nya beslut att fattas, eftersom den tekniska utvecklingen kommer att tvinga fram det, tror Joachim.

Men Oss kommer antagligen inte att finnas kvar då. Organisationens syfte når sin kulmen vid folkomröstningen i Östhammar. När ett beslut om slutförvar i Forsmark är fattat finns inget kvar att göra.

Kärnkraftens lågmälda försvar

För den som vill delta i ett organiserat motstånd mot kärnkraften finns många rörelser att välja bland, men den med motsatt åsikt har det inte lika lätt. Två av de mest framträdande organisationerna för kärnkraftsvänner är Miljövänner för kärnkraft, MFK, och Sveriges Kärntekniska Sällskap, SKS.

Av dem är SKS äldst i och med grundandet 1958, under namnet Gruppen för Atomteknik, med Svenska Teknologföreningen, föregångare till fackföreningen Sveriges Ingenjörer, som initiativtagare. I dag har SKS cirka 450 medlemmar och riktar sig främst mot yrkesaktiva inom kärnteknikbranschen.

– Vårt syfte är att främja vetenskapen, säger avgående ordförande Carl Berglöf.

”Det finns en väldigt stor rädsla för kärnkraft. Det är inte rationellt.”

MFK är betydligt yngre och springer ur den danska organisationen Ren Energioplysning, REO, som grundades 1976. Föreningen är helt nätbaserad med det kommunikativa centrumet i Facebookgruppen, där alla åsikter om kärnkraft får uttryckas och diskuteras. Vid sidan av det består verksamheten i att skriva remissvar och annonsera i olika sammanhang. De cirka 500 medlemmarna får betala hur mycket eller lite de vill i medlemsavgift till MFK. Det är föreningens enda inkomstkälla.

– Vi tar inte emot en krona i statligt stöd, för då har vi inte ryggen fri, säger Carl Erik Magnusson, MFK:s ordförande sedan tre år tillbaka.

Både SKS och MFK har uppfattningen att kärnkraften behövs tillsammans med de andra utsläppsfria energikällorna. Carl tror att den yngre generationen kommer att se klimatförändringarna som mer besvärande än konsekvenserna av lokala kärnkraftshaverier. Dessutom har kärnkraftsbranschen lärt sig av olyckorna och därmed minskat riskerna.

Carl Erik tycker att motståndet mot kärnkraft är överdrivet.

– Det finns en väldigt stor rädsla för kärnkraft. Det är inte rationellt.

Varken SKS eller MFK är lika aktiva i debatten som organisationerna med motsatt åsikt.

Att inte tycka som de flesta kan vara stimulerande, men möjligheten att påverka blir då begränsad.

– Egentligen spelar mitt engagemang ingen roll. Men man måste våga vara kärringen mot strömmen, säger Carl Erik.

Vägskälet

Det har gått 37 år sedan folkomröstningen om kärnkraft 1980. Av de tre alternativen vann det som ville invänta utvecklingen av andra energislag. Det bestämdes att kärnkraften skulle vara avvecklad senast 2010. Men så blev det inte. Valet står fortfarande mellan kärnkraft och fossila bränslen, även om utvecklingen av förnybara alternativ går framåt. Den nya energiöverenskommelsen har satt 2040 som mål för när kärnkraften ska vara avvecklad, men parterna är noga med att inte lova för mycket den här gången. Inställningen att kärnkraften ska försvinna består alltså, men slutdatumet har flyttats fram. När det definitiva beslutet väl fattas kommer det att ha stor inverkan på planetens framtid.

Många inom kärnkraftsmotståndet tar för givet att kärnkraften håller på att avvecklas. Samtidigt pekar de politiska besluten på motsatsen.

I Tyskland kommer kärnkraftsmotståndarna att vinna. I alla fall så länge Energiewende får tuffa på enligt planen. Kolkraften kommer då antagligen att behövas mer än någonsin för att möta energibehovet. Förnybara källor kommer säkert att bli mer effektiva, men då krävs också fortsatta investeringar i forskning. Klarar den tyska ekonomin det?

Kanske krävs ett kort tidsspann för att kärnkraften ska avvecklas. Tysklands bestämdhet är stark, men risken finns att den försvagas med tiden. Ju längre tid som går desto fler regeringar kan ändra på beslut och desto mer hinner alla fundera över om kärnkraften verkligen är så dålig. Och vad säger det om kärnkraftens lämplighet som energikälla? Att det krävs kraftigt bultande hjärtan och en kortlivad bestämdhet för att bli av med kärnkraften är måhända ytterligare en anledning att tänka en omgång till i kärnkraftsfrågan.

Hur utvecklingen kommer att se ut i Sverige är svårt att säga. Vi har lärt oss att slutdatum som sätts långt fram i tiden kan skjutas upp eller tas bort. Energiöverenskommelsen är därför inte att räkna med till 100 procent. Det är inte heller självklart för alla att kärnkraften ska bort. Den blir bättre och säkrare med tiden.

Ändå kommer oron för en olycka, hur liten risken än är, alltid att finnas där. Medan fossila bränslen har en garanterad storskalig miljöpåverkan, framför allt ur ett internationellt perspektiv, är den mätbar och möjlig att förutse. Kärnkraft uppfattas som en chansning: Det är en ren energikälla, som om allt går som det ska kan generera stora mängder energi utan att släppa ut några av de farliga växthusgaser som hotar planeten just nu. Men tidigare i historien har allt inte alltid gått som det ska.

Det värsta tänkbara utfallet för kärnkraften, en enorm olycka, verkar helt enkelt vara mer skrämmande för folk än den långsamma katastrof som fossila bränslen kan komma att orsaka.

Det värsta tänkbara utfallet för kärnkraften, en enorm olycka, verkar helt enkelt vara mer skrämmande för folk än den långsamma katastrof som fossila bränslen kan komma att orsaka. Kanske är det därför kärnkraftsmotståndet finns kvar, trots att riskerna och den lätta osäkerheten är att föredra framför den garanterade miljöpåverkan som kol och gas har.

Sverige står inför ett energipolitiskt vägskäl vars betydelse är svår att överskatta. Ändå är intresset för kärnkraftens existens knappt ens en skugga av den opinionsstorm som frågan skapade på 70- och 80-talen. Stämmer det som Greenpeaces Rolf Lindahl antyder, att det krävs en olycka för att kärnkraften ska hamna på agendan?

Eller är det helt enkelt så att båda sidorna tror att de håller på att vinna? Många inom kärnkraftsmotståndet tar för givet att kärnkraften håller på att avvecklas. Samtidigt pekar de politiska besluten på motsatsen. Minst en av sidorna är invaggad i en falsk säkerhet, och riskerar att få en obehaglig överraskning när kärnkraftens framtid avgörs.