Kameraövervakning utan evidens

I takt med en allt hårdare ton kring brott och straff sker det en positionsförflyttning inom svensk politik. Det är ett tydligt skifte från att bry sig om klassiska frihetsfrågor som personlig integritet till att vurma om vad man kallar ”trygghetsfrågor”. Det tar sig uttryck i bland annat förslag om visitationszoner, mer hemliga tvångsmedel och en expansiv övervakning.

Härom veckan släppte Kamerabevakningsutredningen delbetänkandet Kamerabevakning i brottsbekämpningen – ett enklare förfarande (SOU 2018:62). Utredningen beställdes av Socialdemokraterna och Miljöpartiet med syftet att förenkla myndigheternas hantering av övervakningen. Utredningen har två betydande problem.

För det första formas slutsatsen av myndigheternas anekdotiska erfarenheter i stället för efter forskningen. Utredningen nämner själv Brottsförebyggande rådets senaste metaanalys från juni 2018 om att kameraövervakning leder till en liten minskning av brottslighet. Internationellt är det endast kamerabevakning på parkeringsplatser och i vissa bostadsområden som har givit önskad effekt. Däremot visar inte forskningen att brottsligheten minskar i stadskärnor, tätorter eller i tunnelbanan. Bara planerade brott som rån och inbrott verkar gå att förhindra med kameror. Brott som begås när folk är fulla och börjar slåss påverkas inte.

Under kapitlet kring vilken nytta Polismyndigheten får av kamerabevakning står det:

Polismyndigheten upplever den största nyttan av kamerabevakning i det operativa och utredande arbetet. Kamerabevakning är till stor nytta vid i princip all brottslighet som sker på allmän plats, t.ex. misshandel, personrån, stöld, skadegörelse, narkotikabrott, våldtäkter, andra sexualbrott, våldsamt upplopp och terroristbrott.

Nyttan beskrivs med svepande ordalag och utan forskning som stödjer den. Ingenstans i delbetänkandet kvantifieras heller nyttan eller kostnaderna mer än med begrepp som att det kan ge stor nytta och att bilder många gånger ger en god bild av hur brott går till – trots att Brås rapport om kameraövervakningen på Stureplan och Medborgarplatsen tyder på motsatsen.

Det påstås att kamerabevakning kan innebära ett förstärkt integritetsskydd.

Utredningens andra problem är synen på integritet. Det påstås att kamerabevakning kan innebära ett förstärkt integritetsskydd. Resonemanget går ut på att den personliga integriteten kränks av att utsättas för brott och av att känna otrygghet. Om kameraövervakning leder till minskad brottslighet och ökad trygghet menar alltså utredningen att kameraövervakning medför ett förstärkt skydd för den personliga integriteten.

Det är en lek med ord där målkonflikten mellan integritet och brottsbekämpning formuleras bort. Det är särskilt anmärkningsvärt att en statlig utredning kan trixa bort betydelsen av integritet bara ett år efter att Integritetskommittén gjort en omfattande genomgång av läget för den personliga integriteten i Sverige (SOU 2016:41 och SOU 2017:52).

Integriteten är viktig eftersom den privata sfären är en premiss för att man ska kunna forma sina egna tankar och sitt eget liv utan insyn och kontrollmöjligheter utifrån. Det är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. I stället frångår delbetänkandet från denna allmängiltiga rättighet för ett hypotetiskt resonemang om att integriteten stärks på grund av att människor eventuellt får brott uppklarade. Och det trots att forskningen inte stödjer att så är fallet.

Det är illa i sig att regeringen inte står upp för vanliga människors grundläggande fri- och rättigheter. Det är extra illa då vänsterregeringen saknar motpol kring dåliga förslag. Exempelvis ville Morgan Johansson (S) förra året utreda visitationszoner, där människor får tvångsvisiteras utan misstanke om brott. Det går Moderaterna nu till val på.

Kameraövervakningsutredningen rekommenderar att ta bort tillståndsplikten för myndigheter – utifrån polisens anekdoter och ordlekar. Att gå vidare med en så undermålig utredningsprodukt vore ovärdigt nästa regering, oavsett politisk färg.