Ju mer socialism, desto mindre öl

”Vilken briljant idé!” Det var min första reaktion när jag hörde idén för boken Socialism Sucks: Two Economists Drink Their Way through the Unfree World av Robert Lawson och Benjamin Powell som kom ut tidigare i år. Kort och gott är det en resedagbok i vilken läsaren får följa två ekonomer på deras resa runt jorden för att besöka de platser som av socialister historiskt hyllats för att vara exempel på att socialism kan fungera. Som bokens undertitel och framsida skvallrar om är mat och dryck centrala i boken. Det är inte bara för att öldrickande är en förträfflig turistaktivitet. Ölutbudet fungerarar också som en indikator för hur de olika länderna fungerar.

Sverige tas ofta upp som exempel på fungerande socialism av (icke-svenska) socialister, men Sverige är inte socialistiskt. Socialism innebär statlig kontroll och ägande av produktionsmedlen. Sverige bygger tvärtom till stor del på privat ägande och marknadsekonomi. Det hänger är en bidragande orsak till att här finns ett stort utbud av god öl av hög kvalitet. Ölen är dock dyr eftersom staten beskattar sina medborgare något ohyggligt, men en stor välfärdsstat är något annat än socialism.

På Kuba finns två ölsorter: Cristal med 4,9 procent alkohol och den något starkare Bucanero på 5,4 procent. Det är den variation som finns på Kuba, ett land där staten äger och driver alla banker, hotell och växlingskontor.

Däremot är allting inte styrt av staten. År 1993 tillät man privatägda restauranger, dock hårt reglerade och beskattade. Sedan 1997 är det också tillåtet för människor att hyra ut rum i det egna hemmet, en marknad som växt och i dag gör det möjligt för turister att hyra boenden via Airbnb som på alla sätt möjliga är överlägsna de statligt drivna hotellen. Logiken är enkel; anställda på statens hotell har inte incitament att underhålla kapitalvaror och investera i verksamheten såsom ägarna som driver de privata så kallade ”casas particulares”.

I dag är det inte längre någon som hyllar den socialistiska diktaturen, trots att den lyckats göra alla medborgare till miljonärer genom hyperinflation.

Även om det bara finns två ölsorter på Kuba är situationen fortfarande bättre än i Venezuela, där man får vara glad om man får tag på öl över huvud taget. Ett tag tog ölen slut helt när det statliga monopolet inte hade fått tillräckligt med utländsk valuta för att importera råvaror. Man ska komma ihåg att Venezuela inte alltid har varit ett ofritt och fattigt land. År 1967 var genomsnittsinkomsten i Venezuela högre än i Spanien. På 1970-talet var landet rankat bland de tio friaste länderna i världen enligt Economic Freedom of the World Report, som Robert Lawson är medförfattare till och som årligen ges ut av kanadensiska Fraser Institute. Venezuela framhölls av många under förra decenniet som ett exempel på att socialism kan fungera. Och om socialism hade kunna fungera någonstans så hade det nog varit i Venezuela med dess enorma naturtillgångar och avsaknad av lång historia av politiskt förtryck. 

Hugo Chávez tog makten i landet på demokratisk väg när han 1998 vann presidentvalet med 56,2 procent av rösterna. De senaste 20 årens socialistiska reformer totalt förstört landet och bristen på varor gör att människor tvingas resa illegalt till Colombia för att köpa eller byta till sig basvaror. I dag erhåller Venezuela sista plats i indexet över ekonomisk frihet och vad som var ett demokratiskt socialistiskt Venezuela har nu försjunkit i diktatur. Som Hayek-Friedman-hypotesen uttrycker det: utan ekonomisk frihet kan inte politisk frihet överleva. I dag är det inte längre någon som hyllar den socialistiska diktaturen, trots att den lyckats göra alla medborgare till miljonärer genom hyperinflation.

Ett land som har gjort en lika dramatisk resa fast åt andra hållet är Georgien. Medan många känner till den estländska framgångssagan om en lyckad övergång till kapitalism efter Sovjetunionens fall, är det färre som känner till Georgiens utveckling under samma tidsperiod. Medan Estland påbörjade reformer direkt efter Sovjets kollaps tog det nästan 15 år innan Georgien började genomföra liberala reformer. Efter den fredliga Rosenrevolutionen 2003 kom en ny, demokratiskt vald regering till makten. I samband med detta tillsattes libertarianen Kakha Bendukidze som minister för ekonomiska reformer. 

Med målet att reducera statens storlek, öka företagandet och minska mängden regleringar genomförde Bendukidze under åren 2004–2006 de mest radikala frimarknadsreformerna i något postsovjetiskt land. Han avskedade många tusentals statliga anställda, sänkte skatterna brett och började sälja av statens tillgångar i öppna online-auktioner till högstbjudande, utan korrupta insider-deals. Departementet för prisreglering avskaffades och ersattes av ett departement för konkurrens med endast sex anställda. År 2016 låg Georgien på åttondeplats i Economic Freedom of the World Ranking. Sedan Rosenrevolutionen har landets BNP ökat med 40 procent. Dessutom erbjöd landet enligt Lawson och Powell de bästa kulinariska upplevelserna av de länder de besökte, med en fantastisk vin- och matkultur.

Det är inte marknadssystemet utan svågerkapitalism och statlig inblandning som orsakar många av de orättvisor som upprör.

Socialism Sucks är en lättsam och lärorik bok med ett inte särskilt subtilt budskap. Med sina 224 sidor är den såklart långt ifrån uttömmande, men det är inte heller ambitionen. Författarnas resedagbok behandlar i kronologisk ordning Sverige, Venezuela, Kuba, Korea, Kina, Ryssland, Ukraina och Georgien. Utöver att illustrera hur det är att leva och turista i dessa länder hinner den även avhandla centrala idéer hos stora tänkare som Hayek, Friedman, Rand och Mises. Även arvet från några av historiens grymmaste och mest hänsynslösa mördare är beskrivet i bokens historiska tillbakablickar.

Det är en bok som behövs. Inför nästa års presidentval i USA är en av huvudkandidaterna för Demokraternas nominering senatorn Bernie Sanders, som är uttalad socialist. I en undersökning från april i år från Gallup svarade 43 procent av de tillfrågade amerikanerna att socialism skulle vara överlag positiv för landet. Vad som ligger bakom det ökande intresset för socialism söker författarna svar på i bokens sista kapitel, då de under täckmantel infiltrerar USA:s största socialistiska konvent. Bland konventets deltagare märker de dock att det egentligen inte är socialismens kärna – statens totala kontroll av produktionsmedlen – som lockar anhängarna. Deltagarna är människor som i sin omgivning identifierar samhällsproblem och orättvisor och lockas av den enkla (synbara) lösning som socialism erbjuder.

Problemet är att de som lockas av socialismens enkla ”lösning” har feldiagnostiserat samhället. Det är inte marknadssystemet utan svågerkapitalism och statlig inblandning som orsakar många av de orättvisor som upprör. Mer socialism skulle bara göra saken värre. Risken att ölen en dag tar slut borde även socialister kunna ställa upp på att vi borde försöka förhindra till varje pris.