Joakim Broman: Här är Sveriges Frank Underwood

Jan Björklund är principfast. Trots att pressen varit hård och tonläget högt har han inte vikt undan från sin övertygelse om att Sverigedemokraterna måste hållas utanför de fina salongerna.

Så kan man kanske sammanfatta beskrivningen av Liberalernas partiledare de senaste veckorna. Idén om den benhårde majoren som inte ryggar tillbaka för hot och hat, som står stadigt när det blåser, är dock inte fullt så glasklar.

Dels går det förstås att invända mot Liberalernas hållning i sak: att det Ulf Kristersson har föreslagit inte är öppna dörren för Sverigedemokraterna, utan tvärtom att tillträda trots att de hålls utanför, och att Liberalerna ihop med Centerpartiet skulle ha ett veto mot politiska förslag som går emot de två liberala partiernas uppfattningar.

Än viktigare är att den som har ett gott minne, källor i de borgerliga partierna, eller ett arkiv av dagstidningar som är äldre än några veckor, kan visa att bilden av Jan Björklund som principfast helt enkelt inte stämmer.

Bilden av Jan Björklund som principfast stämmer helt enkelt inte.

Synen på Sverigedemokraterna är ett bra ställe att börja. Så sent som i september för två år sedan gick Jan Björklund ut och uppmanade Stefan Löfven att bjuda in Sverigedemokraterna till blocköverskridande samtal. Att de står utanför skapar en onödig martyrställning för SD, var ett av argumenten.

När Birgitta Ohlsson utmanade Björklund om partiledarskapet lyftes synen på Sverigedemokraterna fram som en av skillnaderna. Var det därför han i ett tal på Järvafältet i juni 2017 höjde tonläget mot SD, och lovade sina barn att han aldrig skulle medverka till att ge partiet makt?

Bara några veckor senare kom Alliansen överens om att SD bör få presidieposter i utskotten efter valet. Det tog dock inte många arga tweets innan Björklund bytte fot och backade från beslutet. Högt uppsatta källor i Alliansen var förvånade, och menade att det i själva verket var han som hade drivit på. Precis som 2016.

Fram och tillbaka har det även svängt i migrations- och integrationsfrågorna. Åren efter att Lars Leijonborg hade lanserat sin valvinnande integrationsrapport 2002 ansågs vice partiledare Björklund vara en av de så kallade kravliberalerna, som stod bakom en tuffare
linje i integrationsfrågorna.

När Björklund manövrerat sig fram till partiledarposten blev dock inte mycket kvar av den kravliberala integrationspolitiken. Nyamko Sabuni och Mauricio Rojas försvann bort från partiet, medan den Bengt Westerberg-liknande Erik Ullenhag blev integrationsminister.

Det tog inte många arga tweets innan Björklund bytte fot och backade från beslutet.

Efter Björklunds andra val som partiledare, 2014, aktualiserades partiledarfrågan på nytt. Trots sju år på posten hade Björklund inte lyckats lyfta partiet, som fick 5,4 procent i valet. Lösningen blev förnyelse. Namnet Folkpartiet slängdes överbord. Politiken omprövades inom en rad områden. Allt skulle bort – utom partiledaren.

Leijonborgs integrationspolitik gjorde en återkomst: språkkrav, försörjningskrav på anhöriginvandrade, tillfälliga uppehållstillstånd. Därefter kom flyktingkrisen. Björklund sade nej till regeringens förslag på tillfällig migrationslagstiftning. Tillfälliga uppehållstillstånd är visserligen bra, tyckte han, men de måste vara treåriga i stället för ettåriga.

När Birgitta Ohlsson utmanade om partiledarposten gjorde Björklunds mjukare sida entré igen. Han kritiserade nu det faktum att Migrationsverket utvisar människor till Afghanistan. Men knappt ett år senare, när den så kallade gymnasieamnestin för 9 000 afghanska ungdomar är på tapeten, nämnde Björklund aldrig säkerhetsläget i landet. Liberalerna röstade nej till regeringens förslag.

Under hösten 2018 har Björklund varit en varm förespråkare av blocköverskridande samarbeten. Det får sägas vara en ny linje. Såväl i försvarsuppgörelsen 2017 som i energiöverenskommelsen 2016 ställde sig Björklund vid sidan av, för att kunna inta hårdare linjer än den politiska mitten.

Principfast är väl inte ordet som först dyker upp. Snarare är det en maktspelare som syns i det krassa ljuset. En Frank Underwood, som Kristdemokraternas tidigare partiledare Göran Hägglund uttryckte det.

Jan Björklunds maktspel och krumbuktande har till slut skapat en situation där hans egna incitament står i diametral motsats till hans eget partis.

Efter elva år och tre val börjar sanden i Jan Björklunds timglas sina. Personer jag pratar med säger att 95 procent av partiets medlemmar tänker sig att någon annan leder Liberalerna i valrörelsen 2022.

Men vad som händer i regeringsfrågan spelar roll. Om Björklund lyckas bli minister kan han köpa sig lite mer tid. Problemet är att dörren till en borgerlig regering inte längre står på glänt. Efter röstförklaringen inför omröstningen om Ulf Kristersson som statsminister, där Björklund höjde insatsen än mer, återstår i praktiken bara två möjligheter: att sätta sig i Stefan Löfvens regering, eller att hitta någon slags mittenkonstellation med Centerpartiet och Miljöpartiet, som på något sätt accepteras av Socialdemokraterna. Det ska noteras att denna så kallade ”mitt” i form av C och L står längst till höger i den ekonomiska
politiken.

För ett parti med så högerlutande väljare som Liberalerna vore det sistnämnda alternativet dåligt, och det förstnämnda en giftampull. Kan något rädda partiet om det sätter sig i en S-regering?

Ändå är det vad som återstår. Jan Björklunds maktspel och krumbuktande har till slut skapat en situation där hans egna incitament står i diametral motsats till hans eget partis.

Kanske tänker han sig själv att hans motstånd mot Sverigedemokraterna gör att han hamnar på rätt sida om historien. Snarare höjer han nu för var dag risken att gå till historien som den partiledare som tog Liberalerna ut ur riksdagen.