Idéer Reportage
Jimmie moments – när egna upplevelser formar våra åsikter
Varje valrörelse går ut på att partier, med opinionsbildare som draghjälp, slåss om att få väljarnas åsikter att matcha de egna. Men hur går det egentligen till när en person byter åsikt? Maria Eriksson går på djupet i frågan.
Tjugo år senare minns jag fortfarande hur förvånad jag blev. En kompis hade tillbringat något år i London. Jobbat på bank. Haft ett bra liv. Kom hem. Och sa: ”Sverige är kanske inte världens bästa land i alla avseenden.” Eller snarare minns jag hans förvåning. Här hade han gått runt och trott – och han är säkert inte ensam – att han i allt väsentligt bodde i världens bästa land. Och så visade det sig att det fanns andra ställen som inte var så tokiga.
En annan kompis kom hem och gjorde ungefär samma reflektion efter något år i Australien. Jag minns nu inte vad det var de hade reagerat över. Att det var lättare att få tag på en hyreslägenhet i London än i Stockholm? Upplevda fördelar inom utbildningsväsendet? Poängen är att det krävdes en längre vistelse i ett annat land för att komma fram till dessa insikter. Vid tillfället kände jag nog en viss frustration över det hade varit svårt att uppnå samma resultat om jag presenterat statistik eller politiska argument.
Hur ofta ändrar folk åsikt? Och varför? Är det egenupplevda erfarenheter som formar människors ställningstaganden? Och vilken roll spelar i så fall opinionsbildare?
***
”Har du haft ett Jimmie moment?” Kajsa Dovstad är läkare och liberal debattör och kanske mest känd för en krönika hon skrev för tre år sedan. Den handlar om hur hon under en kortare period bor i Gävle. En sen kväll är den enda matbutik som har öppet ett orientlivs. Där säljs inga köttbullar och Dovstad har svårt att hitta något ätbart. Det är hennes ”Jimmie moment” – en händelse som ger känslan av att Sverige förändras snabbt, och i en riktning som hon inte gillar. Jag ringer upp Kajsa Dovstad för att fråga vad hon ville beskriva med krönikan om sitt Jimmie moment.
Handlade din krönika om vad som får folk att byta åsikt?
– Jag har inte tänkt på det så. Mer om att få en bild av hur verkligheten ser ut. Jag hade nog aldrig varit i ett utanförskapsområde förut. Liksom många som skriver om förorten. Vi lever i parallella världar.
Hon delar med sig av en annan personlig upplevelse som gav henne en förändrad syn på världen:
– Min pojkvän är från Ådalen. Det var först när jag åkte upp dit som jag insåg hur pass mycket vattenkraft förstör landskapet. Vi hade tänkt paddla längs Ångermanälven och märkte att det inte gick. Man kunde bara paddla ett par kilometer, sedan var man tvungen att lyfta upp kajaken och bära den.
Jag ber vänner och bekanta att dela med sig av erfarenheter som väckt deras politiska engagemang.
”Jag blev libertarian i lumpen, aldrig mer slav.”
”Mina föräldrar betalade mycket skatt, och ändå fick min mamma så usel vård. Jag blev verkligt höger där och då.”
”Jag blev politiskt intresserad när jag fått mitt första barn, och insåg att väldigt mycket var politiskt styrt kring hur familjen skulle utforma sitt liv.”
Det verkar ofta vara egenupplevda händelser som får oss att tänka om.
– Det är ju ett problem om vi bara går runt och känner och reagerar på det vi själva upplever. I stället för att försöka vidga våra egna vyer, menar Kajsa Dovstad.
Det senaste året har hon arbetat med välfärdsfrågor på tankesmedjan Timbro och varit återkommande medarbetare på Expressens och Göteborgs-Postens ledarsidor.. Hur ska man då gå tillväga som opinionsbildare? Det går ju inte att släpa ut folk till förorten för att visa dem ”verkligheten”.
– Man kanske kan försöka skildra hur det är. Till exempel när det gäller kostnader i vården.
– Under läkarutbildningen nämndes det att ett dygn på en IVA-avdelning kan kosta 40 000 kronor, och detta är några år sedan. Enligt intensivvårdregistret kostade ett IVA-dygn innan pandemin 50-90 000 kronor. Men att höra hur mycket det faktiskt kostar var en aha-upplevelse. Nu har vi gjort en opinionsundersökning om hur mycket folk tror att ett vanligt vårddygn kostar och vad patienterna faktiskt betalar. De tror att de betalar ungefär tio procent av vårdkostnaderna, men det är en procent. Det är ju en väldigt stor skillnad.
Och så avslutar Kajsa Dovstad med ett konkret förslag på hur människors syn på kostnader i vården kan förändras:
– Det finns de som tycker att man borde få ett kvitto när man skrivs ut från sjukhuset där det står hur stor kostnaden är, det tror jag är en bra idé.
Väljarna är ambivalenta
En fjärdedel minns inte hur de röstade i senaste valet. Det har Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, kommit fram till. I valundersökningen 2006 gav en fjärdedel ett annat svar på hur de röstade i valet 2002 än de gjorde när de tillfrågades fyra år tidigare. Och i undersökningen 2010 var resultatet detsamma – var fjärde väljare mindes inte hur de röstat fyra år tidigare.
Det väcker förstås frågan hur välgrundade människors åsikter är. Vet väljare egentligen vad de tycker? Henrik Ekengren Oscarssons slutsats är att studien ”visar att väljare är människor”. Alla är helt enkelt inte lika intresserade av politik som exempelvis opinionsbildare.
Var fjärde väljare minns inte hur de röstade för fyra år sedan.
När jag kontaktar honom för att fråga vad som får människor att byta åsikt om något refererar han till boken The Nature and Origins of Mass Opinion av John Zaller, som är en klassiker bland opinionsforskare:
– I grunden handlar det om att människor inte går omkring och har särskilt kristalliserade åsikter om saker, guldstandarden är ambivalens, vi härbärgerar på en och samma gång många olika positioner, vi kan vara för och emot Nato-medlemskap på samma gång.
En av Zallers poänger är att människors preferenser skapas i stunden. För att påverka opinionen kan så kallade elitaktörer – politiker, opinionsbildare med flera – försöka få vågskålen att väga över åt det ena eller andra hållet för den enskilde individen.
– Att många SD- och S-väljare följer sitt parti i Natofrågan är väl det senaste goda exemplet på en mycket omfattande opinionsförändring, något som annars brukar gå mycket långsamt och gradvis.
Är det fult att ändra sig?
En som har bidragit till att ge den Nato-ambivalenta väljaren ett ansikte är förstås Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg. Genom åren har Lindberg skrivit ett flertal artiklar där han argumenterat emot en svensk Natoanslutning. Så sent som den 25 februari i år, dagen efter Rysslands invasion i Ukraina, höll Lindberg fast vid den ståndpunkten. ”Vår säkerhetspolitiska linje ska ligga fast liksom vår utrikespolitik”. Mindre än två månader senare ändrade Lindberg, och därmed Aftonbladets ledarsida, linje:
”Jag ser inte riktigt hur Sverige och Finland ska kunna garantera vår säkerhet utanför Nato när Ryssland 2022 är berett att helt oprovocerat starta ett fullskaligt anfallskrig mot ett grannland.”
När han i Sveriges Radios Morgonpasset i P3 tillfrågades vad han tidigare skulle ha tyckt om sin nuvarande linje svarade han så här: ”Då hade dåvarande Anders tyckt att nuvarande Anders hade fel.”
Hur ska man se på radikala åsiktsbyten av det här slaget? Någon kan hävda att det visar på mod och integritet att våga ompröva sin position. Andra menar att det tvärtom tyder på karaktärslöshet – hur kan man lita på någon som inte tycker samma sak idag som igår? För en opinonsbildare eller politiker som ägnar hela dagarna åt att driva vissa politiska frågor kan det vara svårt att ändra sig utan att få hård kritik från åsiktsmotståndare. Kanske framstår åsiktsbytet som mer odramatiskt för en ”vanlig väljare” som själv inte har lika bestämda uppfattningar i frågan?
Linda Jerneck är ledarskribent på Expressen, med stort intresse för försvarsfrågor, och en av dem som kritiserat hur Aftonbladet bytt linje i Natofrågan. Är det fult att ändra åsikt?
– Nej, det är inte fult. Men i det här fallet handlar det om hög svansföring. Aftonbladets ledarsida skrev i mars att det var direkt korkat att förespråka Natomedlemskap i detta läge och några veckor senare går deras redaktör ut och ändrar linje.
Jerneck menar att de som nu svängt i Natofrågan, exempelvis försvarsminister Peter Hultqvist, hävdar att Rysslands invasion i Ukraina innebar att allt kastades över ända.
– Men det var ju inte så. Många av oss har skrivit om de här frågorna och varnat sedan Georgien 2008 och Krim 2014. Jag är jätteglad att man har dragit de rätta slutsatserna nu att hela Östersjöområdet, hela Norden, blir starkare av att vi har samma säkerhetslösning. Att Sverige behövs för ett strategiskt djup för att kunna försvara Baltikum, ur ett Natoperspektiv. Men allt det var sant förut. Det ändrades inte den 24 februari. Det är det jag blir frustrerad över.
Aftonbladets ledarsida beredde marken för S omsvängning i Natofrågan, vilket i sin tur kan ha bidragit till att många väljare svängde över till förmån för ett Natomedlemskap. Om man ska förstå denna omfattande positionsförändring måste man väl ändå räkna med att många faktiskt upplever att vi befinner oss i en helt ny situation?
Aftonbladets ledarsida beredde marken för S omsvängning i Natofrågan.
– Jag tror att det är ett tecken på att många varit väldigt ointresserade av de här frågorna. Om man tar opinionen i allmänhet så brukar försvarsfrågor ligga väldigt långt ner på väljarnas dagordning. Och nu när situationen är: ”oj, krig i Europa, två timmar bort”, då känns plötsligt försvarsfrågor relevanta.
Jerneck menar att det är lättare att ändra sig om något som man inte tänkt så mycket på. Ett åsiktsbyte innebär då ingen större prestigeförlust. Hon tror att bristande intresse för försvar- och säkerhetspolitik också kan vara en förklaring till att många S-politiker nu ändrat uppfattning. De har helt enkelt tidigare, av ren slentrian, tyckt som det står i partiprogrammet, men nu insett att den linjen inte längre håller.
En annan förklaring kan vara taktik, menar Linda Jerneck. Genom att triangulera sig närmare Moderaternas position avväpnar Socialdemokraterna försvarsfrågan, som M annars skulle kunna vinna röster på i valet.
– Då undrar man förstås: hur djupt känd är den här omsvängningen? Är den att lita på?
”Grattis, kungen – och leve monarkin!” Förra året (24 april 2021) övergav Expressens ledarsida kravet på att monarkin ska avskaffas, i en linjeledare signerad tidningens politiska redaktör Anna Dahlberg. Tidningen gjorde alltså en 180-gradersvändning i en central fråga, på ungefär samma sätt som Aftonbladet nu gjort om Nato. Men den omsvängningen föregicks av flera års tystnad, då ledarsidan helt undvek att skriva om monarkin, påpekar Linda Jerneck, och besvarar därmed frågan om inte också Expressen skulle förtjäna kritik för sin kursändring.
Skulle det inte vara ärligare att låta läsarna få följa med i den tankeprocessen där kursändringen sker?
– För en ledarsida är det nog svårt. Tidningen har en linje och man kan inte vara ute och vobbla för mycket. Däremot i ett parti, som Liberalerna till exempel, hade en sådan omsvängning föregåtts av en öppen debatt. Några företrädare hade sannolikt skrivit debattartiklar om det, vilket lett till en diskussion och en omsvängning. Och det är ju mer transparent.
Hur Socialdemokraterna på kort tid gick till att förespråka ett Natomedlemskap vittnar om en helt annan partikultur, menar Linda Jerneck.
– Inga tyngre socialdemokrater uttalade sig i Natofrågan, bara föredettingar – som Margot Wallström – som kändes frampuffade. Det är tydligt att i S ska alla tycka som partiet och sedan byter man linje och då ska alla tycka som partiet nu. Det blir så konstigt, att man in i det sista försvarar en linje som man egentligen redan har övergett.
***
Höstens val närmar sig snabbt. Någon enstaka procentenhet skiljer blocken åt i opinionsundersökningarna. Som vanligt kommer fokus att ligga på att få mittenväljare att röra sig över blockgränsen. Och det gäller att inte ta ut några segrar eller förluster i förskott. Forskning inom kognitionsvetenskap som gjorts vid Lunds universitet visar nämligen att väljare kan vara betydligt mer flexibla än vad vi tror och därmed mer öppna för att ”byta sida”.
I en studie lät man exempelvis personer svara på hur de ställde sig i olika sakfrågor som skiljde de politiska blocken åt. ”Bensinskatten borde höjas”, är ett exempel. Men när deltagarna sedan ombads att resonera kring sina svar hade forskarna manipulerat dem, så att de i stället bestod av den motsatta politiska uppfattningen. Deltagarna hade möjlighet att korrigera felaktiga svar, men nästan hälften ändrade inga svar alls. I stället argumenterade de för en åsikt som alltså var motsatt den de angett första gången. Det intressanta är att deltagarna presenterade relevanta och giltiga argument även för de manipulerade ståndpunkterna.
Kognitionsforskning visar att väljarna kan vara betydligt mer flexibla än vad vi tror.
Tricket var att använda det som inom psykologi kallas beslutsblindhet, där personer inte upptäcker att deras ställningstaganden har manipulerats, för att ”främja en öppnare och mer nyanserad politisk diskussion bortom partigränser”. Genom att låta deltagarna resonera kring olika sakfrågor i stället för att utgå ifrån ideologiska etiketter eller det politiska läger de ansåg sig tillhöra undveks den känslomässiga koppling som ofta finns till endera sidan.
Forskarna sammanställde även svaren så att deltagarna kunde placeras längs höger/vänster-skalan. Även detta resultat manipulerades och intressant nog visade sig nästan hälften vara villiga att acceptera en förflyttning till den ”andra sidan”.
I opinionsundersökningar brukar ungefär tio procent uppge att de kan tänka sig att byta block. Men om lundaforskarna har rätt är alltså en betydligt större andel än så beredda att hoppa över blockgränsen.
Läs också:
För att återknyta till John Zaller menar han att våra åsikter formas enligt den så kallade RAS-modellen – Receive, Accept, Sample – det vill säga utifrån de budskap vi mottagit, accepterat och som vi kan plocka fram ur minnet. För en opinionsbildare gäller det med andra ord inte bara att se till att människor har mottagit ens budskap en gång, utan att över tid vara närvarande i åsiktsbruset för att därigenom öka sannolikheten att ens eget budskap är det som råkar poppa upp i folks huvuden.
Ska vi sammanfatta detta i några råd till alla som ägnar sig åt att försöka få folk att ändra åsikt skulle det kunna se ut så här: 1) Uppmärksamma problem genom att beskriva verkligheten som den är. 2) Fokusera på sakfrågor snarare än ideologiska etiketter. 3) Var uthållig.
Och kom ihåg: valet avgörs på valdagen. Oavsett vad opinionsmätningarna säger.