Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Januaridramat – överlever det andra akten?

I helgen fyller Januariavtalet ett år. Motivet var att hålla SD utan inflytande och värna den konstruktiva mitten i politiken. Karin Svanborg-Sjövall skriver om hur det gick – och vad 2019 för med sig för lärdomar för det nya året.

“Motståndsidentitet”, är ett begrepp som min kollega Eli Göndör lärde mig är oundgängligt för att förstå hur konflikter mellan majoritet och minoritet skapas och utvecklas. Här finns en psykologisk förklaring till hur exempelvis slöjbärande både kan vara ett uttryck för ett yttre tvång, men också en trotsig självständighetshandling som reaktion på upplevd marginalisering eller förtryck.

På ettårsdagen av Januariavtalet visar det sig att begreppet även är användbart i andra sammanhang. Det parlamentariska, exempelvis.

Ingen med öppna ögon kunde undgå att se vilka krafter först Decemberöverenskommelsen, och därefter Januariavtalet, släppte lös inom M och KD. Det är helt enkelt inte möjligt att övertyga en ansenlig mängd borgerliga väljare om att ett partis uppgift är att ställa sig vid sargen och fridsamt sträcka vapen en hel mandatperiod.

Jag ska villigt erkänna att jag har delat mycket av besvikelsen över de inomborgerliga turerna kring värnskatt, arbetsförmedling och arbetskraftsinvandring: reformer som verkligen behövs. Dock mycket lite av förvåningen. 

Men motståndsidentitet fungerar lika bra för att sammanfatta reaktionerna i Centerpartiet och (delar av) Liberalerna. Kritik mot Januariavtalet slås irriterat bort som ett förringande av det fascistiska hotet eller som ett uttryck för långsinthet. Ställningstagandet måste kontinuerligt motiveras, motståndarna – oavsett skäl – stämplas.

S kan behålla makten genom att mot sin uttryckliga vilja genomföra högerpolitik

Det är trist för sådana som mig som i allt väsentligt delar synen på SD som ett destruktivt element i svensk politik och som mycket gärna ser flertalet av de utlovade reformerna realiserade, men som dragit slutsatsen att den nuvarande strategin är helt igenom kontraproduktiv.

Så, ett år senare – var står vi, och vart är vi på väg?

Grundmotivet till Januariavtalet – att hålla Sverigedemokraterna utanför allt inflytande – har med stor sannolikhet bidragit till att SD eventuellt är Sveriges största parti. Det innebär också att M, KD och SD teoretiskt sett har tre år på sig att undersöka de sakpolitiska förutsättningarna för att bilda ett, åtminstone delvis, färdigförhandlat regeringsunderlag. Allt, bokstavligt talat, kan förstås hända på den tiden, men fortsätter opinionsutvecklingen i tangentens riktning kan ett sådant block mycket väl få egen majoritet. Med, just det, SD som största parti. Ett sådant utfall kan kallas mycket, men svårligen för en framgångsrik isoleringsstrategi.

I stället har vi fått den rätt besynnerliga situationen att Socialdemokraterna bara kan behålla makten genom att mot sin uttryckliga vilja genomföra högerpolitik, i syfte att isolera ett parti som till stora delar vill precis samma sak som Socialdemokraterna.

Hur länge dröjer det innan vi hör röster från LO-leden som inte bara kräver en restriktiv migrationspolitik, utan även att Socialdemokraterna undersöker förutsättningen för att hitta majoriteter för kraftfullt höjda bidrag och pensioner? För närmast obegränsade satsningar på en välfärd som allt fler upplever levererar allt mindre? Vi vet inte om SD skulle vara beredda att sälja sig för ett bättre bud eftersom ingen någonsin ställer frågor åt det hållet, men det är värt att notera att när Mattias Karlsson ombeds beskriva vad Sverigedemokraternas största problemet är med Moderaternas liberalism, så blir svaret ”de socioekonomiska delarna”, det vill säga: den restriktiva syn på bidrag och transfereringssystem som är själva grundbulten i arbetslinjen.

Det är inte L, eller V, som spelar huvudrollen i januaridramat

Här har vi ytterligare en spricka som lär djupna under kommande lågkonjunktur – och ett betydligt större hinder för att SD och M faktiskt ska kunna komma överens, än vad jag tror att folk riktigt inser.

Så summa summarum; tre spådomar för 2020:

Först och främst: det är inte L, eller V, som spelar huvudrollen i januaridramat. Det är och förblir Socialdemokraterna, och räkna med rejält stök när de fortsätter sin kräftgång. Ju sämre det går, desto mer kommer behovet av vänsterpopulistiska utspel att öka och desto svårare kommer det att bli att hålla en allt mer stridslysten Sjöstedt stången. Detta parallellt med att tidspressen för att faktiskt realisera avtalets punkter på allvar sätter in.

För det andra: turerna med Arbetsförmedlingen har sannolikt klargjort det uppenbara, nämligen att en reform som ingen, utom en liten minoritet i riksdagen vill ska bli framgångsrik, kommer att bli framgångsrikt genomförd. Det måste inte finnas en stor majoritet, men väl en kritisk massa mandat och människor som har ett intresse av att ta smällar för det man ska göra.

Vissa reformer är svåra att få till beslut men enkla att verkställa avskaffandet av värnskatten, exempelvis. Andra, mer sammansatta förändringar som sker i olika delar och där policydesign spelar stor roll, kräver omfattande parlamentariskt förankringsarbete för att överleva både på lång och kort sikt. Det kan inget januariavtal i världen ändra på.  

För det tredje: 2020 är det år då Centerpartiets och Liberalernas förhandlingsmån blir exponerad och prövad på allvar. Är det ett avtal, och inte en överenskommelse man ingått, så så är det nämligen redan brutet. Arbetsförmedlingen är det uppenbara exemplet, men till detta kan man lägga att Magdalena Andersson redan konstaterat att det inte kommer att bli någon skattereform (punkt 4) under mandatperioden, och att man ”står mycket långt ifrån varandra” i den mycket viktiga frågan om hur arbetskraftsinvandringen ska se ut framöver. Den deadline som fanns för att stoppa kompetensutvisningarna är redan överspelad.

Personligen är jag inte övertygad om att samarbetet överlever året.

Men om det gör det, hoppas jag naturligtvis på de liberala reformer som är utlovade. Nedräkningen fortsätter, och kan följas på reformbevakaren.se. Än så länge – odrabbad av motståndsidentiteter som jag är – hoppas jag fortfarande, på resultat.