Jämlikhet förutsätter våld

The Great Leveler: Violence and the History of Inequality from the Stone Age to the Twenty-First Century 

Walter Scheidel, professor i Humanities, Classics and History och tillika Kennedy-Grossman Fellow vid Stanford University i Kalifornien.

Boken, vars titel på svenska skulle bli ungefär Den stora utjämnaren, har sin teoretiska utgångspunkt i att när det kommer till att skapa ekonomisk jämlikhet finns det – om vi ser till historien – egentligen bara en faktor som på ett genomgripande sätt har förmått utjämna människans stora samhällsklyftor.

Den faktorn heter våld. Begreppet läses här dock i vid bemärkelse. Scheidel använder bilden av apokalypsens fyra ryttare för att tydliggöra saken. De ges i bokne namnen Kriget, Revolutionen, Sammanbrottet samt Pesten och beskrivs som de enda faktorer vilka skapat bred och djup jämlikhet bland människor. Redan här opponerar sig säkert flera läsare och vill hävda att olika politiska och socioekonomiska åtgärder visst gett samma verkan för samhället.

Schneider menar emellertid att politiska åtgärder endast förmått ge ytliga utjämningseffekter. Våldet, menar han, skapar jämlikhet på en helt annan skala. Studien visar också, att vid avsaknad av detta våld återgår så gott som varje system snart till en process av ökande ojämlikhet.

Schneider menar emellertid att politiska åtgärder endast förmått ge ytliga utjämningseffekter. Våldet, menar han, skapar jämlikhet på en helt annan skala.

Scheidel går dessutom in i projektet med ambitionen att skriva en världsomspännande historia med långa tidslinjer – ett ofta svårhanterligt grepp inom historieskrivningen. Han lyckas emellertid bra med sin ambition, inte minst med tanke på att de första två ryttarna, Krig och Revolution, kunnat nå full kraft först i och med den moderna tidens intåg. Men även när vi förflyttas längre bakåt i tiden syns liknande effekter över olika kontinenter och tidsåldrar.

Berättelsen tar sin början i den mänskliga förhistorien. Det är möjligt att en första stor utjämning av samhällsstratifieringen skedde redan när människan först skaffade sig verktyg – och därmed vapen. Grupphierarkin var, likt hos våra närmaste primater, biologiskt betingad. Den som var störst hade helt enkelt makten att efterhålla rätten att fortplanta sig.

Det totala kriget drog med sig ett enormt lidande i sitt släptåg – en faktor som är gemensam för alla utjämnare.

Med vapen i hand kunde människan sätta denna maktfaktor ur spel, varefter utvecklingen ledde mot den familjelevande varelse vi är i dag. Det skall dock sägas att möjligheterna att bevisa denna tidiga process är högst begränsade.

Kriget

Så vad har då de fyra ryttarna att berätta? Scheidel inleder sin studie med en betraktelse över kriget som omdanande faktor. Här är bevisen otvetydiga. Det totala, massmobiliserande kriget bröt två gånger under nittonhundratalet ned och omdanade välståndsskillnader som ingen annan kraft i historien.

Effekterna av andra världskriget kan ses över hela jorden, även i de länder som inte deltog – exempelvis Sverige. Även om levnadsstandarden blev sämre för de allra flesta är siffrorna tydliga med att det allra största tappet drabbade de mest välbärgade.

Kris ledde till jämlikhet. Med massmobiliseringen kom medborgerliga krav från massorna, kvinnan steg på allvar ut i den industriella samhällsekonomin, tillsammans med ökade rättigheter och bättre ekonomiska förutsättningar. Men det fanns en baksida. Det totala kriget drog ett enormt lidande med sig i släptåg – en faktor som är gemensam för alla utjämnare.

Revolutionen

Den andre ryttaren är den stora revolutionen. Scheidel beskriver den närmast som en bror till kriget. Det beror delvis på att det är först i och med de stora massrevolutionerna, som gått hand i hand med massmobiliseringen, som de stora utjämningseffekterna kan ses i källmaterialet. Symptomatiskt är att revolutioner tidigt i historien – exempelvis medeltidens talrika uppror – fick liten eller ingen effekt.

Men likt kriget är det en inneboende egenskap i dessa revolutioner att de varit extremt blodtörstiga. De kommunistiska rörelserna i Ryssland och Kina presenteras som de främsta exemplen. Här ligger antalet offer i vardera fallet på flera tiotals miljoner och överstiger därmed antalet krigsoffer från världskrigen.

Sammanbrottet

Den tredje ryttaren ses i samhällets sammanbrott. Här är bilden inte riktigt lika tydlig. Dessutom finns få nutida exempel på samhälleliga sammanbrott. Icke desto mindre visar exempelvis studier på dagens Somalia – som beskrivits som en havererad stat – att de stora, lägre befolkningsskikten inte bara upplever en tydligt plattare samhällshierarki utan också en högre levnadsstandard än för motsvarande människor i närliggande, fungerande stater.

Det är läsning som borde bekymra varje nitisk samhällsbyggare. Intressant nog tycks utjämningseffekterna dessutom bli större i de fall där delar av samhällsstrukturen står fast.

Den fjärde ryttaren

Pest, farsot och svält är den enda av de fyra ryttarna som inte har sitt ursprung i människan själv. Pesten är en påverkan utifrån och dessutom den ryttare som har de tydligast påvisbara effekterna historiskt sett. Särskilt väl dokumenterade är de senmedeltida pestutbrotten i Europa, från trettonhundratalet och framåt.

Men Scheidels studier rör sig också bakåt i tiden och besöker även den justinianska pesten, som började i Kina och nådde Bysans år 541 och vilken enligt de mest pessimistiska beräkningarna ger mängden döda till mellan en tredjedel och hälften av alla invånare i Eurasien.

Ett kort besök görs också hos den antoninska pestens Rom på 160-talet. I samtliga fall tycks effekten ha varit en betydande ekonomisk vinst för dem som var i behov av ökad jämlikhet. Ekonomiskt sett drabbades de besuttna hårdast, de hade längst att falla och epidemierna bröt ner markägarnas stora ägandeövertag.

Med kraftigt minskande befolkning kom möjligheten för de lägre klasserna att kräva högre löner och bättre arrendevillkor. På odlingsarealerna ses en ökad produktion av bättre och lyxigare varor i form av ökad odlingsprocent av fruktträd, med mera.

Symptomatiskt är att revolutioner tidigt i historien – exempelvis medeltidens talrika uppror – fick liten eller ingen effekt.

Sammanfattningsvis är Scheidels bok välskriven och saknar tydligt politiskt incitament. Den målar upp en övertygande, om än dyster, bild av människans jämlikhetssträvan. Slutsatsen är att det civila samhället till dags dato alltid genererat ojämlikhet. Det tycks vara ett ofrånkomligt faktum, att jämlikhet beretts väg endast av faktorer som också inneburit ett stort lidande.

Det är naturligtvis ingen munter läsning, men Scheidel öppnar för att det naturligtvis inte är omöjligt att skapa ett annat slags samhälle. Utmaningen är emellertid stor och vi kan inte längre luta oss tillbaka på de stora världskrigens effekter. Trots en högre levnadsstandard är ojämlikheten mellan hög och låg i dag större än någonsin – och den ökar stadigt.