Säkerheten kan inte tas för given

Det är svårt att se något enda exempel på ett land som utvecklats från fattigdom till välstånd genom hjälp utifrån. Inte heller de råd som ekonomer gett de senaste 30 åren om att bekämpa korruption, minska stöd till intressegrupper och avreglera ekonomin tycks ha haft någon entydigt positiv effekt. Statsvetaren Barry Weingast har en teori om varför.

– När de [ekonomerna] tittar på utvecklingsländer ställer de en korrekt diagnos om att folk berikar sig genom staten via en massa interventioner i ekonomin, och föreslår att de borde göra sig av med allt det där. Då har de inte förstått våldsfällan: Att de där åtgärderna tjänar ett syfte, nämligen att förhindra våld.

I moderna länder som Sverige och USA tänker vi oss att staten har ett monopol på våld, men detta stämmer inte i de flesta utvecklingsländer.

Weingast, statsvetare vid Stanforduniversitetet, har på senare år, bland annat ihop med Nobelpristagaren Douglass North (1920–2015), ägnat sig åt att beskriva våldets och säkerhetens betydelse för politik och ekonomisk utveckling.

– I moderna länder som Sverige och USA tänker vi oss att staten har ett monopol på våld, men detta stämmer inte i de flesta utvecklingsländer. Där finns flera olika källor till våld: fackföreningar, drogkarteller och befolkningsgrupper till exempel. Med dessa olika källor är risken alltid påtaglig att våld mellan dessa grupper ska bryta ut.

– Ett sätt som utvecklingsländer använder för att hindra detta är bevilja privilegier, stöd, monopol, exklusiva rättigheter och tullar som skyddar mot konkurrens till grupper med våldspotential. Så håller man grupperna lugna, men den ekonomiska politiken hindrar samtidigt utvecklingen. Det finns inte någon utväg.

Att åtgärda den destruktiva ekonomiska politiken hjälper alltså inte, eftersom privilegierade grupper då ofta tar till våld, vilket är minst lika destruktivt för ekonomin.

Egentligen är det anmärkningsvärda hur moderna länder faktiskt lyckats bryta sig ur våldsfällan. Barry Weingast skissar med hjälp av nationalekonomins grundare Adam Smith (1723–1790) på en förklaring.

Feodalismen innebar samma typ av multipla våldskällor, och mark brukades av personer med våldskapital, inte kompetens att maximera skörden. Äganderätt, kontrakt och överlåtelser till främlingar fanns inte och gick inte att upprätthålla. Varje slags investering i kapital löpte betydande risk att plundras.

Feodalismen innebar samma typ av multipla våldskällor och mark brukades av personer med våldskapital, inte kompetens att maximera skörden.

Detta kunde dock brytas av städernas framväxt. Där fanns plats för affärsmän att öka sin förmögenhet med vilken de kunde skaffa sig ett överlägset våldskapital gentemot feodalherrarna, i allians med kungamakten och via parlamentariskt inflytande. Men detta våldskapital användes inte för att plundra, utan för att kunna fortsätta med affärsverksamhet.

Så spreds institutioner som äganderätt, kontraktsfrihet och näringsfrihet, vilket berikade hela samhället. En revolution i tre delar – ekonomisk frihet, marknader och säkerhet – lade grunden för det moderna välståndet. När ekonomer i dag räknar i sina avancerade modeller tenderar de att ta både friheten och säkerheten för given.

En sak vi ser i väst, inte minst i Sverige, är nya källor till våld, ofta från invandrade.

Det första jag undrar är om inte dagens utvecklingsländer har städer som kan tjäna samma funktion. Jag får svaret att de är annorlunda. Stadsbefolkningen i exempelvis Afrika lever på enkla jobb och på statliga subventioner (och revolterar om de dras in). Friheten att bli rik på affärer saknas ofta. Det andra jag undrar är om analysen av våld är en faktor också i väst eller om vi kan ta säkerheten för given. Svaret är nedslående:

– Över tid förändras alltid våldets natur och källorna till det, och länder måste då adressera problemen för att behålla sin utveckling. En sak vi ser i väst, inte minst i Sverige, är nya källor till våld, ofta från invandrade. I Amerika har vi haft problem med våld mot afroamerikaner, mot olika invandrargrupper på 1800-talet, mot infödda amerikaner. Även fackföreningar har historiskt utövat betydande våld innan de kunnat inkorporeras som legitima organisationer.

När vi diskuterar våld i dag är det ofta i form av organiserad brottslighet eller terrorism. Hur passar de in i mönstret?

– Organiserad brottslighet har funnits länge och i olika former, men så länge det är lokalt och koncentrerat till en viss sorts aktiviteter kan staten förvisso inte utrota det, men skadan blir begränsad. Terrorism är för tidigt att säga. Om en generation, när kärnvapen av olika slag är mer spridda och kan komma i terroristers händer, kan det krävas betydligt större ansträngningar av väst att motverka detta våld.

Våldsmonopolet är alltså ett ideal som aldrig fullkomligt realiseras, utan ständigt utmanas och prövas av nya grupper med våldskapital. Säkerhet är därför alltid en aktuell fråga, som inte bara kan antas.

Våldsmonopolet är alltså ett ideal som aldrig fullkomligt realiseras, utan ständigt utmanas och prövas av nya grupper med våldskapital.

Detsamma gäller friheten. Även här förändras utmaningarna och definitionen över tid, menar Weingast.

– Grundläggande för ekonomisk frihet är äganderätt och kontraktsfrihet, och inte minst en begränsning av nationalstatens makt att roffa åt sig. Den förmågan behöver utövas under lagen, så lagstyre är oerhört viktigt. Det betyder inte nödvändigtvis en liten stat, men väl en stat som är begränsad och inte kan göra vissa saker, så att medborgarna har rättigheter som staten inte kan kränka.

Detta berör ett annat av hans forskningsfält. Weingast rekommenderade ihop med ekonomen Yingyi Qian redan på 1990-talet en federal struktur för att skydda marknader och ekonomisk frihet. Denna marknadsgynnande federalism bygger dock på en begränsad centralmakt som tydligt delegerar viktiga kompetenser regionalt och lokalt. Med reservation för att han inte är någon expert på Europa ser han ändå problem med EU:s överstatliga modell.

– Bryssel verkar tungt involverat med regleringar på många områden. I en federal struktur har centralregeringen ett övergripande ansvar för marknadens funktionssätt, säkerheten och kanske vissa miljörisker, men på de flesta politiska områden bör beslut fattas på lägre nivåer som konkurrerar om kapital och arbetskraft.

Lika tydliga policyrekommendationer har Weingast inte när det kommer till hur västvärlden kan hjälpa utvecklingsländer. Han tror att det är möjligt utifrån hans insikter, men medger att det inte prövats ännu.

Rekommendationen att rensa bland monopol, subventioner och regleringar har alltså misslyckats, men jag undrar om inte en tolerans för att stater gynnar potentiellt våldsamma grupper leder till att de och landets andra aktörer får anledning att öka sitt våldskapital.

– Absolut, säger Weingast med ett lite uppgivet skratt. Så fungerar våldsfällan.

Barry Weingast (född 1952)

Ward C Krebs Family Professor i statsvetenskap vid Stanforduniversitetet och senior fellow vid Hooverinstitutet på Stanforduniversitetet. Hans forskning har rört frågor som federalism och decentralisering, utveckling, lagstyre och demokrati. Han är medförfattare till bland annat Violence and Social Orders: A Conceptual Framework for Interpreting Recorded Human History (med Douglass C North och John Joseph Wallis, 2009, Cambridge: Cambridge University Press) och artiklar som ”Federalism as a Commitment to Preserving Market Incentives”  (Journal of Economic Perspectives nr 4 1997, med Yingyi Qian) och ”Adam Smith’s Theory of Violence and the Political-Economics of Development” (16 januari 2017).

Aktuell

Höll 2017 års Eli Heckscherföreläsning den 21/9 på temat ”Reconstructing Adam Smiths politics”.