Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Lars Anders Johansson: Inte utan min bil

Dagens bilfientliga ideologi är lika feltänkt som den modernistiska stadsplaneringens bilvurm. Bilfientlighet kommer inte att skapa täta, urbana stadskärnor. Tvärtom undergräver den centrumhandeln och göder framväxten av köplador vid motorvägarna. Det är knappast det resultat som bilmotståndarna tänkte sig.

På söndag arrangerar Stockholm stad för fjärde året i rad ”I stan utan min bil” som ett led i Europeiska trafikantveckan. Jippot går enligt Stockholms stad ut på att ”ge stockholmarna en uppfattning om hur deras stad skulle kunna se ut med färre bilar och få möjlighet att uppleva staden på ett annat sätt”. Därför stänger man av ett antal kvarter i centrala Stockholm för biltrafik mellan klockan 9 och 18 på söndagen. Förhoppningsvis drabbar det ingen som verkligen behöver köra bil genom området just den dagen.

Den europeiska trafikantveckan tycks använda ordet ”trafik” på samma sätt som ordet ”miljö” används i till exempel ”miljörum”, det vill säga det rum där vi kastar våra icke miljövänliga sopor. Man hade kunnat tänka sig att en trafikantvecka skulle syfta till att förenkla framkomligheten för alla trafikanter, oavsett trafikslag, men föga förvånande rör det sig endast om ännu ett i raden av alla tröttsamma utspel mot privatbilismen.

Nu är det inte särskilt sannolikt att evenemanget kommer att göra någon skillnad. Den här typen av tillställningar tenderar att appellera till de redan frälsta, även om vi alla tvingas betala för dem via skattsedeln. De som behöver bilen kommer troligtvis inte att låta sig övertygas bara för att man stänger av några kvarter i innerstaden några timmar under en söndag.

Modernisternas vurm för biltrafiken fick förödande konsekvenser för många europeiska städer, inte minst Stockholm, där de modernistiska stadsplanerarna okänsligt drog motortrafikleder rakt igenom den historiska stadskärnan. I Göteborg skars effektivt stadsdelar av från varandra med motorvägar och gigantiska trafikplatser. Konsekvenserna av denna feltänkta trafikseparerande ideologi lever vi med än i dag.

Men även om de modernistiska stadsplanerarna hade fel och deras trafiklösningar var antiurbanistiskt vansinne så betyder det inte att dagens rådande trafikideologi är särskilt mycket bättre. Bilfanatism har slagit över i bilfientlighet. Privatbilismen beskylls för allt möjligt ont och bekämpas av aktivister och politiker från höger till vänster, trots att medborgarna i stor utsträckning vill ha bil, och en fungerande infrastruktur för bilar, i städerna.

De täta, funktionsblandade innerstäderna behöver ett större befolkningsunderlag än de som bor i dem för att kunna upprätthålla det eftersträvansvärda utbudet av handel och service som gör dem attraktiva.

Dagens bilfientlighet riskerar paradoxalt nog dessutom att leda till rakt motsatt resultat jämfört med vad bilmotståndarna säger sig eftersträva. De täta, funktionsblandade innerstäderna behöver ett större befolkningsunderlag än de som bor i dem för att kunna upprätthålla det eftersträvansvärda utbudet av handel och service som gör dem attraktiva. För att få ett större befolkningsunderlag behövs trafiklösningar som gör det enkelt att åka in och ut ur städerna, kollektivt givetvis, men också med bil. Det är endast i de riktigt tättbefolkade områdena som kollektivtrafiken på allvar kan konkurrera med bilen. Men städerna behöver också befolkningsunderlaget från det mer glesbefolkade omlandet.

Som jag skrivit om tidigare i Smedjan behöver täta, urbana städer biltrafiken för att få tillgång till det nödvändiga befolkningsunderlaget. Städer som försöker försvåra för människor att resa till och från i bil skjuter sig själva i foten. Resultatet blir en utarmad centrumhandel och en expansion av köpladeområden vid motorvägarna i städernas utkanter. En paradoxal konsekvens av bilfientligheten är således att bilberoendet tenderar att öka, eftersom fler behöver bil för sina dagliga inköp, när handeln flyttar till köpstäder och gallerior vid motorvägarna.

Därmed inte sagt att modernisternas lösning, där städerna skulle underordnas biltrafiken, är att föredra. Bilen måste underordnas staden, men bilismens fördelar tillvaratas. En klok trafikplanering gör det enkelt att köra in och ut ur städerna, och inte minst runt dem, men onödigt att köra runt med bil i dem. De flesta föredrar en tät promenadstad framför ett köpladeområde vid en motorväg, men då måste de på ett enkelt sätt kunna ta sig in till den täta stadskärnan och där göra sig av med bilen.

Den som vill se täta, urbana promenadstäder i stället för ödsliga köpstäder vid motorvägarna bör bejaka en blandning av trafikslag som gör städerna tillgängliga för alla.

Den som vill se täta, urbana promenadstäder i stället för ödsliga köpstäder vid motorvägarna bör bejaka en blandning av trafikslag som gör städerna tillgängliga för alla. För biltrafiken är konkreta konstruktiva förslag: billiga infartsparkeringar vid kollektivtrafiknätets ytterkanter som underlättar för omkringboende att ta sig till staden utan att öka trafiktrycket i den, underjordiska parkeringar i direkt anslutning till den täta promenadstaden för att öka kundunderlaget för centrumhandeln, nedgrävda motorleder som gör det lätt att färdas in och ut ur staden utan att ta värdefullt utrymme på markytan, samt av samma anledning fullt utbyggda ringleder som gör det möjligt att åka runt staden i stället för att öka trafiktrycket i stadskärnan.

Det är lätt att identifiera de notoriska bilhatarna, det vill säga de som drivs av sin personliga aversion mot privatbilismen snarare än av en strävan efter fungerande och hållbara trafiklösningar. Deras förslag är alltid av destruktiv natur och syftar till att göra det dyrare, svårare och långsammare att ta sig fram. De har sällan eller aldrig några konstruktiva lösningar när det kommer till frågan om hur kunderna skall lockas tillbaka från köpstäderna vid motorvägarna till centrumhandeln i innerstaden. Fler avstängda gator och höjda parkeringsavgifter kommer knappast att göra susen.

Debatten om framtidens trafiklösningar kan inte ta avstamp i en strävan att begränsa människors rörlighet. Jag deltar gärna i den debatten, men inte utan min bil.