Inte statens uppgift att kartlägga etnicitet

I skuggan av den aldrig sinande strömmen avslöjanden om sexuella övergrepp på tidningsredaktioner, teatrar och advokatbyråer har Moderaterna föreslagit att Brottsförebyggande rådet ska få regeringens uppdrag att göra en omfattande kartläggning av sexualbrott i Sverige.

Exakt vilken statistik som ska samlas in verkar emellertid oklart. När TT intervjuade Moderaternas rättspolitiske talesman Tomas Tobé om kartläggningen ska omfatta ”gärningsmannens etniska ursprung” svarade Tobé ”Ja, det tycker jag”. Därefter förnekade flera andra Moderata företrädare på Twitter att det skulle handla om något annat än det förvisso luddiga men redan etablerade ”utländsk bakgrund”. I P1 Morgon i går pratade Tobé dock återigen om etnicitet.

Etnicitet är inte synonymt med medborgarskap eller utländsk bakgrund.

Semantiken spelar roll. Etnicitet är inte synonymt med medborgarskap eller utländsk bakgrund. Enligt SCB:s statistik är alla från Turkiet turkar. Flera av de största minoritetsgrupperna i Sverige – kurder, assyrier/syrianer –är helt osynliga i den officiella statistiken. Vill vi veta om dessa grupper  är överrepresenterade som förövare eller brottsoffer behöver vi således andra statistiska kategorier.

Antingen menar Moderaterna att BRÅ ska göra samma studie som de gjort tidigare (senast 2005) med de begränsningar som den nuvarande statistiken innebär. Då bör man säga det och stänga dörren för diskussioner om etnicitet. Eller så menar Moderaterna att etnicitet faktiskt bör kartläggas, och då bör man löpa linan ut och förklara hur detta ska gå till. Begreppslig otydlighet kortsluter debatten.

Det finns förskräckande exempel på vad som kan hända när stater tar sig rätten att kartlägga medborgarnas identitet, vare sig det handlar om etnicitet, religion eller sexualitet.

Frågan om etnisk kartläggning är känslig i Sverige, liksom i många andra länder. Det finns förskräckande exempel på vad som kan hända när stater tar sig rätten att kartlägga medborgarnas identitet, vare sig det handlar om etnicitet, religion eller sexualitet. De starka reaktionerna när polisen i Skåne 2014 avslöjades föra register över romer illustrerade frågans laddning. Ytterst är det en fråga om den enskilde individens integritet gentemot staten.

Samtidigt är det ett faktum att våra kollektiva identiteter spelar roll, inte minst för hur vi behandlar varandra. Vi lever inte i ett färgblint samhälle. Ur ett polisiärt perspektiv kan så kallad ethnic profiling ibland vara ett värdefullt redskap, det finns otaliga exempel på organiserad brottslighet med etniska förtecken. Det är också omöjligt att ge en rättvisande beskrivning av maktförhållanden i samhället om vi rensar bort alla begrepp som synliggör etniska och kulturella skiljelinjer.

Ur ett polisiärt perspektiv kan så kallad ethnic profiling ibland vara ett värdefullt redskap, det finns otaliga exempel på organiserad brottslighet med etniska förtecken.

Vi står alltså inför ett svårlöst dilemma. Antingen nöjer vi oss med de mycket trubbiga redskap som står till buds, med de uppenbara analytiska begränsningar som följer. Kategorier som ”utomeuropeiska invandrare” och ”svenskar” duger möjligen för att illustrera generella integrationsproblem på arbetsmarknaden men är otillräckliga för att belägga etnicitetens eller kulturens betydelse för brottsligheten. Det är också därför intresset från exempelvis Brå varit svalt inför att uppdatera äldre studier.

Eller så skaffar vi oss finkalibrerade redskap för att underlätta analysen, med de nackdelar detta innebär. Dels för den personliga integriteten – det är sannerligen inte enbart av godo att staten vet mer om oss och exemplet med skånepolisens rom-register avskräcker. Men också för att detaljerade svar om sexualbrottslighetens etniska dimensioner naturligtvis inte bara är politisk utan kanske framför allt social dynamit.

Lek med tanken att flertalet våldtäkter i en stad utförs av män från den etniska gruppen X. Det är inte svårt att föreställa sig konsekvenserna för den majoritet män i gruppen X som inte begår brott.

Den goda nyheten är att avvägningar av detta slag sker hela tiden. I forskarsamhället, på behörigt avstånd från politiken. Samma forskare som tar ansvar för sina frågeställningar, datainsamlingar och analyser har visat sig hyfsat kapabla att även ta ansvar för sina slutsatser.

Frågan som Moderaternas förslag väcker är alltså inte huruvida etnicitet kan vara en relevant pusselbit för att förstå kriminalitet – det självklara svaret är förstås ”delvis, ibland”. Det handlar heller inte om huruvida kriminologer ska få forska om etnicitet – det självklara svaret är ja.

Den principiellt avgörande frågan gäller statens roll. Ska staten ska ta initiativ till att kartlägga sexualbrottslingars etnicitet?

De som tidigare mest högljutt efterlyst detta har kommit från diametralt motsatt håll. Dels de som med främlingsfientliga syften jagar statistiska belägg för att invandrare begår brott. Föreställningen att politiker och media mörkar sanningen om invandrares brottslighet har under lång tid varit ett huvudnummer för partier, rörelser och alternativa medier som har invandringskritik som sitt främsta syfte. Bristen på statlig kartläggning av detta tolkas från detta håll som bevis för mörkkläggningen.

Den principiellt avgörande frågan gäller statens roll. Ska staten ska ta initiativ till att kartlägga sexualbrottslingars etnicitet?

Dels efterfrågas etnisk kartläggning av vänsterradikala anhängare av rasifieringsteorier, som önskar statistiska belägg för förekomsten av strukturell diskriminering av etniska minoriteter.

Gemensamt för båda dessa grupperingar är ointresset för konkurrerande förklaringsperspektiv. De vet redan sanningen.

Moderaternas ärende är förstås ett annat. Partiet efterlyser en bred kartläggning där alla relevanta faktorer beaktas, inklusive etnicitet.

Idealt avgör empiri, inte politiska trender, vilka förklaringsmodeller som överlever. Så bör det också förbli.