Instagramvänstern strider mot kapitalismen men saknar analys

Det finns många tecken på att unga i dag lutar mer åt höger. Enligt SCB:s partisympatiundersökning är Moderaterna störst parti bland unga, med hela 26,6 procent som sympatiserar mest med M. Även i en mer negativ bemärkelse märks högervridningen i form av växande högerpopulism, högerextremt innehåll som premieras av algoritmer och ett kulturkrig där populistiska och nationalistiska krafter som i dag stämplas som höger. Sammantaget tyder emellertid mycket på att vänstern tappat både mark och energi.

Men kanske är detta en fråga om vad man ser och vad man inte ser. För i det mer subtilt politiska, i kulturen och i en slags ideologisk grundsyn på samhället märks snarare en vridning vänsterut i perspektivet, i synnerhet bland yngre.

Två av Sveriges mest lyssnade podcasts i dag, Stormens utveckling och En varg söker sin pod, har ett tydlig vänsteranalys.

Två av Sveriges mest lyssnade podcasts i dag, Stormens utveckling och En varg söker sin pod, har ett tydlig vänsteranalys. På kultursidorna är vänstervridningen känd sedan länge, även om den är subtil och långt ifrån den konspiration som vissa högerrörelser ibland utmålar den som. Internetaktvismen handlar främst om värderingsfrågor där vänstern är fortsatt starka, som antirasism, feminism och hbtq-frågor. Och trots att Moderaterna är störst parti bland unga så uppger 23,9 procent av tjejerna mellan 18 och 29 år i SVT/Novus partisympatiundersökning från februari att de skulle rösta på Vänsterpartiet.

I världen efter kalla krigets konfliktlinjer och efter två i jämförelse ganska apolitiska decennier i form av 90-talet och 00-talet, verkar en politisk konfliktyta ha återinträtt i samhällssyn och offentlighet. Det rör sig om en samhälls- och systemkritik som i sin analys är vänstervriden, ibland utan att ens avsändaren själv ser den som det. Här finns en intressant generationsklyfta där de yngre vill göra ett slags progressivt brott med den äldre, och som i vissa avseenden liknar 1968-generationens kritik mot auktoriteter och sin föräldrageneration. Också då handlade det om värderingsfrågor, och aktivism var en viktig strategi för den politiska förändringen.

Det vi ser nu är framväxten av en ung nyvänster, vars krav på förändring är stor, men vars politiska analys är ytlig.

Det vi ser nu är framväxten av en ung nyvänster, vars krav på förändring är stor, men vars politiska analys är ytlig och främst tar sig uttryck i aktivism på sociala medier. Det är en slags instagramvänster, för att alludera på modebegreppet instagramfeminism, vilket innebär en politisk rörelse som manifesterar sig på sociala medier och tar i från tårna när det kommer till värderingsfrågor, men som bottnar dåligt politiskt och inte får särskilt mycket gjort. Instagramvänstern är just det, en rätt feg hund som skäller väldigt högt.

I dag förkläs mycket av kritiken från vänster som en systemkritik, men också en fientlighet mot den äldre generation som påstås ha riggat systemet till nackdel för dagens ungdomar. Termerna ”boomers” och ”millennials” kan i det här avseendet förklara långt mer än än olika generationers humor eller internetkultur. Begreppen som blivit virala senaste året syftar på två olika generationer. Boomers syftar på efterkrigstidens ”baby boom”, och till den brukar de som är födda från mitten av 1940- till mitten av 1960-talet räknas. Boomer-generationer beskriv som konservativ och tävlingsinriktad, med hög arbetsmoral. De red också på efterkrigstidens välståndsvåg, och fick det därför betydligt bättre än föregående generationer.

Till millennial-generationen räknas de som är födda från tidigt 1980-tal till mitten av 1990-talet. Det är den första generationen som växt upp med internet, men står samtidigt med fötterna i två kulturellt olika tidsåldrar, eftersom de också upplevt den snabba teknikutvecklingen, från internet-modem och VHS, till smartphones och AI. Millennials präglas också av en misstro, i synnerhet till politiken. Enligt amerikanska studier är det den generation som ogillar politiska partier mest, vilket också kan förklara hur deras politiska engagemang tar sig uttryck. I USA ser man också att generationen lutar mer åt vänster.

Millennials ser boomers som en ”rovlysten generation som i princip har förstört allt för dem”.

I konflikten mellan dessa, som ofta utmålas som en skämtsam internetföreteelse, finns en betydligt mer allvarlig underton. I den brittiska tidningen The Independent beskrivs hur millennials ser boomers som en ”rovlysten generation som i princip har förstört allt för dem”. Det handlar om allt från att de lever längre och håller uppe fastighetspriser, till att de har reaktionära värderingar och röstar fel. Bilden är tydlig: Den äldre generationen har riggat systemet till sin fördel när det kommer till allt från fastighetspriser och försvagade pensionssystem, till stegrande studielån och fel personer vid makten. Nitlotten drar millenniegenerationen.

Symptomatiskt nog går deras kritik helt i linje med fördomarna som finns om dem.

Eftersom systemet är riggat är de maktlösa. Det finns en upplevd kränkthet av situationen som rimmar väl med bilden av ”hjälplösa, gnällande snöflingor”, vilket är beskrivningen av boomers fördomar om millennials i The Independent. Deras politiska engagemang och systemkritik tar sig främst uttryck i ytlig aktivism och poserande på sociala medier.

Värt att notera är att denna vänstervridning är som allra tydligast i den anglosaxiska debatten. I den är finanskrisen fortfarande såväl en symbol för ett korrumperat system som en hård realitet vars efterverkningar fortfarande är kännbara. I en svensk kontext har erfarenheterna från finanskrisen inte samma sprängkraft. Men politiskt engagemang på sociala medier är i hög grad ett internationellt engagemang.

Även black lives matter-rörelsen och polisfientligheten som kommer därav visar detta.

Polisbrutaliteten, som förstås är en realitet i USA, tas upp som politisk fråga i länder där problemet faktiskt inte finns.

Trots att Sverige och andra europeiska länder inte alls har samma erfarenheter av institutionaliserad rasism mot svarta, så har den amerikanska problemformuleringen fått fäste även här. BLM-rörelsen har fått stort genomslag i Sverige och Europa. Även polisbrutaliteten, som förstås är en realitet i USA, tas upp som politisk fråga i länder där problemet faktiskt inte finns. Mycket tyder på att den yngre generationens politiska analys är mycket mer globaliserad – och ofta importerad från just USA. Det är inte bara kulturen som präglas av en amerikanisering, utan även yngres politiska medvetande.

Den hyllade boken Falsk spegel: Reflektioner om självbedrägeri i en modern tid (Natur & Kultur, 2020) av Jia Tolentino tar sin utgångspunkt i USA, där valet av Trump blir en dödskyss för millennial-generationen, som redan ser sig som svikna av allt från techbolagen till feminismen. Tolentino är journalist på The New Yorker, och har bland annat lyfts fram som ”vår tids Joan Didion” av tidskriften Vulture.

Trots den uppenbart amerikanska kontexten är många av analyserna representativa för den nya vänstern i allmänhet. I en av essäerna, Jaget på internet, lyfts den nya formen av internetaktivism. Tolentino utvecklar tanken om hur det digitala livet lett till att kommersen lyckats penetrera hela vår tillvaro. Att internet blivit såväl identitärt som en ständig del av våra liv, menar Tolentino för med sig en rad nackdelar. Det osunda fokuset på åsikter är ett exempel – jaget som alltid sätts främst och urholkar solidariteten – och så den totala förvrängningen av proportioner. ”I dag är det i princip omöjligt att skilja på att engagera sig och förstora upp något”, skriver Tolentino. Det grundläggande felet är det ökade fokuset på jaget. Det är det som har skapat fenomenet ”godhetssignalering”, urholkar verklig solidaritet eftersom jaget alltid sätts främst, och gör det viktigare att framstå som att man gör något snarare än premierar att faktiskt agera.

Det är antagligen ingen slump att den politiska kritik dagens ungdomsgeneration ger uttryck för sammanfattas väl av internetpolemiken mellan boomers och millennials. Det är på internet engagemanget utövas och fienden är inte någon på andra sidan av den politiska skalan, utan den några generationer över en själv. Men medan Tolentino snabbt sällar sig till en slentrianmässig vänsterkritik – jaget urholkar solidariteten och ”är den sista mark kapitalismen har kvar att odla” – missar hon en rad viktiga delar av internetaktivismens natur.

Det politiska engagemanget på nätet är i regel mobbstyrt och ofta hopplöst kollektivistiskt.

Det politiska engagemanget på nätet är i regel mobbstyrt och ofta hopplöst kollektivistiskt. Att reducera de strömlinjeformade rörelser där alla lägger upp en hashtag, en symbol i sin profilbild, en svart bild på sin Instagram till ett jagets poserande är bara att skrapa på ytan i vad internet gör med vår mänskliga natur. Det är kollektivets påtryckning, inte det självständiga tänkandet, som premieras på internet.

Att unga i dag inte får något ”gjort” politiskt har antagligen mer att göra med ytlig och poserande aktivism på internet än med att storbolag på nätet har underminerat deras förmåga att tänka själva. Men att allt som är fel, och också det som är det på nätet, är det kapitalistiska systemets fel är en klassisk tankefigur som fångats upp av Instagramvänstern. Det finns några frågor där detta blir särskilt tydligt.

Internet, techbolagen och den så kallade övervakningskapitalismen. Närhelst det talas om de stora techbolagen, ibland kallade ”the terrible five” i form av Amazon, Apple, Google, Microsoft och Facebook, är grundbulten i kritiken att deras eventuella fel är fel som kommer av det kapitalistiska systemet. Bolagen utmålas som övermäktiga vålnader i en kapitalistisk mardröm – här för att sko sig på bekostnad av sina användares välmående och autonomi. Jia Tolentino pratar om ”en värld där jaget blivit kapitalismens sista naturtillgång”.

I en understreckare i Svenska Dagbladets från i fjol skriver Håkan Lindgren om övervakningskapitalismen och ställer den retoriska frågan: ”Varför drar företagen in hela världens befolkning i ett nätverk av övervakning och manipulation? Bara för att tjäna några spänn – eller några miljarder. Det är verkligen för ynkligt.” I en av Netflix senaste dokumentärer, The social dilemma, flödar kritiken mot de giriga techbolagen, ofta från personer som tidigare arbetat där. I poddar som Stormens utveckling och En varg söker sin pod, några av Sveriges mest populära poddar som dessutom har en tydlig vänstertendens, är övervakningskapitalism ett återkommande ämne. Bara ordvalet, övervakningskapitalism snarare än det mer neutrala övervakningsekonomi, skvallrar om en långt ifrån ideologiskt neutral inställning.

Det finns också en generell kritik mot det ekonomiska systemet, som i många avseenden utgår från en klassisk vänsteranalys. I en artikel i The Spectator från i våras med rubriken ”Millennials don’t stand a chance” skildras den unga generationens till synes grusade framtid i skuggan av coronapandemin. Analysen ska som en neutral skildring av hur dagens ungdomsgeneration till följd av finanskrisen och sedan pandemin ett drygt decennium har radikalt sämre framtidsutsikter. Trots att de gjort allting rätt, studerat och undvikit droger, alkohol och andra utsvävningar, står de nu inför sämre framtidsutsikter än någonsin tidigare.

Varför förmår inte den parlamentariska vänstern fånga upp dessa strömningar?

Förklaringen, underförstått, är att det är kapitalismens fel. Det är de nyckfulla cyklerna i finansvärlden och de osäkra gig-jobben som den fria ekonomin skapar och bristen på anställningstrygghet skapar, det är höga studieskulder och avgifter som inte välfärden täcker och bristen på bostäder som politiken inte åtgärdar. Det är en klassisk kritik från vänster som bygger på att systemet sviker dagens unga. Skribenten själv verkar inte se sin analys som vänstervriden, eller hämta slutsatser och lösningar från den delen av det politiska spektrumet. Det symptomatiska med denna kritik från vänstern är att den i ett gnälligt tonläge tar det som inte går lika enkelt som idén om vuxenlivet som ett uttryck för politiskt svek, till stor del sanktionerat av äldre generation som de upplever åkt räkmacka ut i livet i jämförelse.

Detta tar sig också uttryck i en av Tolentinos andra essäer i Falsk spegel, Berättelsen om en generation genom sju bluffar. Från det så kallade ”fyra park”-fenomenet, då en ung entreprenör sålde biljetter till en festival som inte fanns och gjorde bluffande till en affärsidé, drar Tolentino ut den röda tråden om ”en lurad generation”. Via finanskrisen 2008, skyhöga studielån, sociala mediers förvridna vinststrategier till ”girlboss-feminism” där företag har gjort ett progressivt feministiskt budskap till en vinststrategi (femveritising) och Amazon och Uber som förstör ekonomin genom att devalvera värden som arbetskraft och dumpa lönerna.

Hon går starkt i mål med valet av Trump 2016. Och varje steg, oavsett om det är låneupplägg eller innovativa företag, tveksam marknadsföring eller ett ytterst tveksamt val att president, förkläs som bluffar och bedrägerier. Tydligare blir nog inte bilden av en ung vänster som ser sig själva som lurade i ett system riggat av ond kapitalism och politik sanktionerad av en illvillig äldre generation.

Den sista frågan i vilken vänstervridningen tar sig uttryck är den om progressiv maktanalys – det som ibland kallas intersektionalitet. Generellt finns det, eller har funnits, en vänsterlutning i frågor som rör hbtq-rättigheter, antirasism och feminism. Mycket för att grundanalysen i dessa frågor är kollektivistisk och för att vänstern helt enkelt ägnat dessa frågor mer tid och uppmärksamhet. Dessutom har politiker på högerkanten ofta förknippats med mer reaktionära ståndpunkter i dessa frågor. Här finns också en liberal ovilja att ingripa för mycket – även om de flesta liberaler i dag förstår betydelsen av maktordningar och att de kan stå i vägen för vissa fri- och rättigheter. Men det finns också en annan delförklaring. På vägen till den kanske vi också kan reda ut ytterligare en angelägen fråga: Varför förmår inte den parlamentariska vänstern fånga upp dessa strömningar?

Ett svar på den frågan illustreras av Liv Strömquist, som till skillnad från en del andra exempel i denna text är långt ifrån subtilt vänster, i hennes seriealbum Uppgång och fall (Galago) från 2016. Där anger hon en rad anledningar till varför det går dåligt för vänstern, varav en är uppfriskande självkritisk. Strömquist kallar det ”moralism i stället för politik” och hämtar delar av sitt resonemang från statsvetarprofessorn Wendy Brown.

Kortfattat går resonemanget ut på att högern vunnit när det kommer till sätta ramarna för de finansiella och politiska system (ett kapitalistiskt samhällssystem) och vänstern, som Strömquist refererar till som de progressiva samhällskrafterna, har tappat tilltron till att politisk förändring som rår på den rådande ordningen är möjlig. I denna politiska depression har vänstern börjat ta sin tillflykt till ett slags moralism. Brown beskriver två utmärkande drag i denna misslyckade strategi. För det första leder instagramvänsterns moralism till att reducera konkurrerande idéer om hur världen ska se ut till en fråga om gott och ont. Detta i sin tur leder till ett inskränkt förhållningssätt med mycket begränsad förändringspotential – som tar sig uttryck i till exempel försök att förbjuda vissa ord eller handlingar för att störta maktordningar. För det andra får dessa maktordningar ofta manifesteras av enskilda personer eller mindre sammanhang. Striderna utspelar sig ofta inom kultur- och nöjesvärlden snarare än på en politisk arena.

I värsta fall tar sig deras kamp uttryck i semiauktoritära tendenser.

Instagramvänstern verkar antingen inte riktigt förstå att deras kritik bygger på en vänsteranalys, eller misslyckas med att utkämpa sina strider i större skala och/eller mer politiska sammanhang. I stället ägnar de sig i bästa fall åt att klaga på en diffus makt i form av ett samhällssystem, eller en äldre generation som de känner sig lurade av. I värsta fall tar sig deras kamp uttryck i semiauktoritära tendenser som att förbjuda användningen av vissa ord, skapa ”trygga rum” och implementera maktanalyser med bieffekter som tolkningsföreträde och i längden kringskuren yttrandefrihet. Det är en utveckling som utspelat sig inom såväl akademin som kulturvärlden.

På sistone har det funnits en oro för vänstervridning på universiteten. Men den är antagligen ingenting jämfört med den kulturkonsumtion som unga tuggar i sig utan att ens reflektera över dess vänsterbudskap. Det intressanta är att det inte är socialdemokratin eller ens Vänsterpartiet som formulerar den.

Varför har det blivit såhär? I vissa delar finns det goda skäl för dagens ungdomsgeneration att känna sig besvikna. Lågkonjunkturen har knappast lämnat ”millennials” opåverkade, och på bostadsmarknaden är det betydligt svårare för dagens unga än för deras föräldrargeneration. Här finns också skäl till borgerlig självrannsakan. I en del viktiga värderingsfrågor har intresset varit svalt och lösningarna luddiga. Men faktum kvarstår ändå, världen har aldrig varit bättre.

Kanske är det vara vår tids ungdomsrevolt att gnälla på internet över att en annan värld är möjlig.

Kanske är det bara vår tids ungdomsrevolt att gnälla på internet över att en annan värld är möjlig, och kanske är det då inte så farligt. Men att sticka huvudet i sanden och tro att den vänsterkritik som dagens ungdomar ger uttryck för är överdriven eller övergående är knappast konstruktivt det heller.

Redan nu är konsekvenserna av denna till synes ofarliga instagramvänster påtaglig i USA, och deras politiska logik blir allt mer av en importvara för den yngre generationen. Problem som polisbrutalitet och institutionaliserad rasism försöker göras till svenska. En annan fara är en yngre politisk generation vars främsta strategi är aktivism, och ett bristande förtroende för partipolitisk och parlamentarisk förändring.

På ett plan är detta nog en manifestation över ett slags maktlöshet inom politiken, som liberaler egentligen borde fira. Det är svårare att omkullkasta fria marknader, som trots allt inte är några riggade kasinospel. Den slitna klyschan om att teknik slår politik är också sann i det här avseendet.

Om utgångspunkten är att jaget har blivit maktlöst och att det ”inte finns några individuella lösningar på systemfel”, för att citera Tone Schunnessons recension av Falsk spegel på Aftonbladet Kultur, är det lätt att sätta sin tilltro till politikens järnhand. Men varje gång politiken rullat fram sina positioner har det slutat illa på ett eller annat sätt. Precis som tidigare kommer politikens närvaro även denna gång skapa problem och systemfel. Och den som har gjort kapitalismen till monstret, boomers till skurkarna och politiska ingrepp till sagans lyckliga slut kommer att bli besviken.