Ekonomi Krönika
Ingen kommer undan den ekonomiska politiken
Det är inte jobben och skatterna som har dominerat valrörelsen. Men ingen kommer undan den ekonomiska politiken. Sverige går bistrare tider till mötes, och behöver en regering som kan lägga grunden för fler jobb och bättre ordning på ekonomin, skriver Caspian Rehbinder.
Det är dagar kvar av Socialdemokraternas andra mandatperiod. Det har varit två mandatperioder som präglats av flyktingkris, pandemi, krig, kärnkraftsnedläggningar och gängkriminalitet. Gång på gång har de klassiska höger–vänsterfrågorna om skatter, jobb och företagande fått stryka på foten.
I SVT:s slutdebatt var varken jobb eller ekonomi ens med bland de sex ämnen som debatterades. Det sex ämnena var el, klimat, vård, skola, segregation och kriminalitet. I praktiken slogs de ihop till tre debattblock: kärnkraft, välfärdsvinster och invandring.
Men ingen kommer undan den ekonomiska politiken.
Ebba Busch har både i tv och radio viftat med en falukorv som en symbol för hur inflationen och elpriserna minskar hushållens marginaler. Men nedlagd kärnkraft och exploderande elpriser påverkar inte bara familjers ekonomi. Hur mycket privatpersoner än bygger tält i sina vardagsrum eller eldar med ved, kommer elbristen också drabba arbetsplatserna. Priserna gör att verksamheter inte längre blir lönsamma. Papperstillverkare och tomatodlare stoppar sin tillverkning och odling för att elen är för dyr. Nyetableringar och expansioner läggs på is. Företag slås omkull och hushållens ekonomi går på knäna.
Läs också:
Världen står inför en lågkonjunktur och Sveriges ekonomi är sämre rustad för den än på mycket länge. Tack vare en lång högkonjunktur har arbetslösheten sjunkit – men långsammare än i resten av EU. Sedan Socialdemokraterna tog över regeringsmakten har inget annat EU-land haft så dålig arbetslöshetsutveckling som Sverige. Tio år efter löftet om EU:s lägsta arbetslöshet har Sverige fått EU:s fjärde högsta.
Så vad har väljarna att vänta sig av den ekonomiska politiken?
I valet på söndag finns det två konstellationer som tävlar om att utgöra en parlamentarisk majoritet. Regeringsbildningen är osäker och utformningen av den konkreta politiken lämnar många frågor obesvarade. Men i fråga om jobb och ekonomi är skillnaderna mycket påtagliga.
På skatteområdet ser vi hur de fyra partierna på Kristerssons sida plus Centerpartiet vill sänka skatter på ett sätt som ökar sysselsättningen. Kristerssons partier vill bygga ut jobbskatteavdraget – som hittills inneburit 150 000 jobb – och Centerpartiet vill sänka arbetsgivaravgifterna. Högersidan skulle stärka sysselsättningen. Vänstersidan döljer samtidigt sina finansieringsförslag, utom Vänsterpartiet som öppet vill höja många skatter.
Sysselsättningspolitiken är också en fråga om arbetsutbud. Stramare socialförsäkringar innebär högre sysselsättning. Utgår man från regeringskansliets egna beräkningskonventioner kommer ett permanentande av den tillfälliga höjningen av a-kassan innebära omkring 40 000 färre personer i jobb. Det är politik som S, V, MP och SD står bakom. De fyra forna Allianspartierna vill däremot – på olika sätt – strama åt a-kassan, något som skulle leda till mellan 50 000 och 100 000 fler i arbete. På andra sidan har Socialdemokraterna och Miljöpartiet tvärtom lovat mer av Sveriges sämsta arbetsmarknadspolitik.
Åkesson går i takt med Magdalena Andersson men i otakt med sina egna väljare
Det är värt att nämna Sverigedemokraterna särskilt. De har aldrig varit ett utpräglat högerparti. I valrörelsen har Jimmie Åkesson upprepade gånger lovat att stoppa alla sänkningar av a-kassan. Hade Sverigedemokraternas föreslagna höjningar av a-kassan blivit verklighet under mandatperioden som gått skulle ytterligare 19 000 personer vara arbetslösa. Inget annat parti i riksdagen – inte ens Vänsterpartiet – har så tydligt prioriterat bidragslinjen över arbetslinjen. Samtidigt har deras väljare dragit klart högerut, och frågar man människor om de föredrar högre a-kassa eller lägre arbetslöshet sticker SD-väljarna ut som de allra mest arbetslinjevänliga jämte M-väljarna. Här går Åkesson i takt med Magdalena Andersson men i otakt med sina egna väljare.
Till sist har vi de offentliga utgifterna. Budgetarbetet är centralt för alla regeringar. Ulf Kristersson kommer ha svårigheter att sy ihop ett samlat alternativ. De fyra partierna till höger har olika käpphästar som de inte vill ge upp. Men konflikten på högersidan är en mild bris jämfört med oenigheten till vänster. Bara Socialdemokraterna har lovat minst 150 miljarder kronor i utgiftsökningar, och vill finansiera det med 20 miljarder i ökade underskott och ytterligare ”några miljarder” i beredskapsskatt. All annan finansiering har de ännu inte presenterat. Vänsterpartiet vill höja alla skatter och Centerpartiet vill sänka skatterna.
Finansieringen av statsbudgeten är långt mer blockskiljande än vad som syns utåt. I Dagens industris granskning av partiernas ekonomiska politik avstod S helt från att svara på några frågor. De gör osäkerheten till dygd och skjuter på alla svåra beslut till framtiden. Men vi vet att deras löften är vidlyftiga och att den ekonomiska politiken aldrig är gratis. De skattehöjningar som ska få ihop Anderssons politik kommer drabba företagen, hushållen och Sveriges tillväxt.
Anderssons politik kommer drabba företagen, hushållen och Sveriges tillväxt
För att stärka Sverige inför och under en kommande lågkonjunktur behövs partier som liberaliserar ekonomin och väljer arbetslinjen före bidragslinjen.
Nej, det är inte ekonomin som präglat den här valrörelsen. Det är inte jobben som gjorde störst avtryck i SVT:s slutdebatt. Men som Game of Thrones lärt oss: vintern närmar sig. Det kommer dystra tider, det kommer kriser och det kommer konjunkturnedgång. Tyvärr har Sverige under åtta år låtit underhållet av arbetsmarknaden och den offentliga ekonomin förfalla. På söndag finns det förhoppningsvis en möjlighet att vända den utvecklingen.