Ingen byter däck vid tullarna

Den senaste tidens väderrelaterade trafikkaos har aktualiserat orimligheten i dubbdäcksförbud på vissa gator. Olika typer av förbudszoner är det senaste greppet från dem som vill inskränka människors mobilitet. Med täcknamn som ”miljözoner” vill man begränsa möjligheterna för vissa typer av fordon i vissa delar av städerna. På motsvarande vis har man infört förbud mot dubbdäck på utvalda gator, företrädesvis viktiga genomfartsgator, som Hornsgatan och Fleminggatan i Stockholm eller Kungsgatan i Uppsala.

Förevändningen för dubbdäcksförbudet är de marginellt högre nivåer av hälsovådliga partiklar som körande med dubbdäck medför jämfört med andra typer av däck. Att detta bara är ett svepskäl är uppenbart då nivåerna av hälsovådliga partiklar är högre i tunnelbanan än i de mest trafikerade gatukorsningarna ovan jord. Om politikerna månade om medborgarnas hälsa skulle de snarare uppmana oss att sluta åka tunnelbana än att sluta använda dubbdäck.

Få stannar och byter däck vid tullarna. Ännu färre kör enbart fram och tillbaka på Hornsgatan.

Dubbdäcksförbuden är orimliga ur fler perspektiv. Merparten av dem som kör bil kör både i staden och utanför den. Få stannar och byter däck vid tullarna. Ännu färre kör enbart fram och tillbaka på Hornsgatan. Dubbdäcksförbudet innebär således inte bara ett förbud på de aktuella gatorna, utan för den som någon gång emellanåt måste köra där innebär det ett generellt förbud. För den som trots allt av säkerhetsskäl väljer dubbdäck kan de förbjudna gatorna medföra långa omvägar med ökad bränsleförbrukning och ökade utsläpp som följd. Så mycket för miljöargumenten.

När det kommer till de så kallade miljözonerna med dieselförbud finns ett snarlikt dilemma. För bara några år sedan framhölls diesel som ett miljövänligt alternativ som uppmuntrades av politiker och opinionsbildare. I dag undrar många av dem som lyssnade på detta om de kommer att få ut något andrahandsvärde för sina dieselbilar i framtiden, sedan politiken bytte fot 2015 och sedan dess gått in för att motverka dieselbilar till varje pris.

Det hela påminner en smula om det politiska etablissemangets vurmande för etanolen, som framställdes som framtidens bränsle. Entusiasmen var så stor att det till och med lagstiftades om att bensinstationer var skyldiga att installera etanolpumpar. Då detta var en dyr investering som många små mackägare inte hade råd med blev de tvungna att stänga ned verksamheten. Resultatet blev färre bensinstationer på landsbygden. Inte sällan handlade det om små orter där bensinstationen var en betydande del av samhällsservicen. I dag tror knappt någon på etanol som lösning på energiproblemen.

De politiska trenderna kommer och går: diesel i går, etanol i förrgår, elbil i dag.

De politiska trenderna kommer och går: diesel i går, etanol i förrgår, elbil i dag. Vem vet vad som gäller i morgon. En sak är dock konstant: det politiska etablissemangets vilja att styra och ställa över medborgarnas vardag. Såväl miljö- som hälsoargumenten tycks bara vara riktigt lockande när de kan användas för att motivera inskränkningar i friheten. Hälsovådliga partiklar i luften verkar bara vara ett lockande argument när det kan användas mot bilismen, men inte när det handlar om kollektivtrafik.

Som vanligt är det teknikutvecklingen och marknadskrafterna som möter miljöproblemen medan politiker och opinionsbildare käbblar om vilka frihetsinskränkningar som är viktigast att genomföra. Förbränningsmotorerna har fått välbehövlig konkurrens från elmotorerna. Lyckas de bara lösa frågan om batteritillverkningen på ett tillfredsställande vis och pressa priserna kommer frågan om partikelhalter att vara en ickefråga framöver. Och det kommer inte att vara politikernas förtjänst.